"Känslan i ett derby kan inget slå, tro mig, jag har varit där!"
Matchuret visar 40min och Solano står redo att slå straffsparken. Känslan på Stadium of light är märkbart spänd. Solano springer fram till bollen och slår in den. Jag reser mig upp, knyter näven i fickan, vill skrika men…
...Vi tar det från början.
Sebastian Dovresjö är en av de lyckliga själarna som varit på ett Tyne-Wear derby. Läs här hans krönika som får vem som helst att bli avundsjuk!
Som liten grabb (6-7år gammal) började jag intressera mig för ett lag i svartvitt. Och som de flesta förstår var jag inte gammal nog att vara så pass insatt i fotboll att det hade något som helst med mitt intresse att göra. Nej det var matchkläderna som jag gillade. Med lite otur hade det kunnat vara Juventus i Italien, men nu var det Newcastle. Hur som helst så föddes intresset där.
Som 13årig grabb fick jag sedan min första chans att se dem live. Newcastle hade lottats mot Halmstad i europaspelet och min far såg naturligtvis till att jag nu skulle kunna få se dem. Oroliga för att inte hinna fram i tid så åkte vi tidigt och var i Halmstad hela fem timmar innan match. Farsgubben insåg att det skulle bli drygt att vänta på arenan så länge så han tog mig till ett hotell han bott på tidigare…
Newcastles spelarbuss var precis så fin som man trott den skulle vara där den stod och glänste utanför hotellet. Jag var den enda supportern som hittat deras tillhåll. När jag med stora ögon, iklädd min Newcastleskrud grå fram mot bussen öppnas ett fönster och Kevin Keagan tittar ut. ”Hey Boy! Catch this!” han kastade ut en Newcastlepin till mig och förklarade sedan att de snart skulle komma ut. Och ut kom de, en efter en. Alan Shearer, Les Ferdinand, Peter Beardsley osv. Jag var såld.
Men nu till Sunderland… sju år senare. Jag hade följt varenda match efter den där magiska dagen i Halmstad och när jag fick möjlighet att åka över och se derbyt var jag naturligtvis inte sen att nappa.
Redan på fredagen när jag gick omkring på Newcastles gator insåg jag hur stort det här derbyt egentligen var. Folk gick runt i sitt lags färger, det spelades plojmatcher mellan Newcastle och Sunderland-anhängare i stort sett i varje gathörn. Jag var salig.
Sunderland hade en rysligt dålig säsong bakom sig. De mäktade endast med 21 mål den säsongen med Kevin Phillips som topscorer på 7 mål. De var sämsta laget i de europeiska toppligorna och hade på något sätt nästan lyckats näta mer i egna målet än i motståndarnas.
På bussen på väg till Stadium of light var jag alltså fylld av självförtroende.
Stadium of light ligger, för er som inte haft möjligheten att vara där, väldigt fint i ett öppet landskap. Det är en liten kulle upp mot Newcastlehållet och solen strålade på vägbanan. Det var tjockt med folk utanför arenan och stämningen var hög. Sunderlands hemmapub som ligger i anslutning var överfylld precis som våran brukar vara när det närmar sig match. Spontansång utbröt här och där ibland. Då kom vår karavan över toppen på kullen. En gigantisk polisstyrka som snarare såg ut att vara på riddare på ett tornerspel än poliser samlades och formade en stor kil in till arenan.
Arenans anslutningsvägar är dock sådana att bussarna måste åka ett varv runt arenan… det var inte så bra då det enda man såg på bussarna, som för övrigt gungade och som det kom ett vilt skrikande ifrån, var stora plakat med ”HAHA, We all laugh at Sunderland”. Milt sagt kan man kunna säga att stämningen piskades upp till en nästan hätsk nivå. Och nu förstod jag varför poliserna såg ut som de gjorde. Innan Toon Army hade börjat kliva av bussarna hade även beriden polis anslutit som fick arbeta med att mota bort de mest närgångna Sunderland supportrarna. Under intåget till arenan var det ett nästintill öronbedövande oväsen där glåporden haglade från båda sidor. Jag valde att hålla mig passiv…
Jag hade sett vad jag ville utanför och begav mig in på arenan. Den fylldes snabbt och snart var det dags för spelarna att äntra planen för att börja värma upp. Researrangören som jag åkte med hade naturligtvis lyckats fixa biljetter på kortsidan. Jag trivs på kortsidan, det är inte det, men inte när jag sitter på Sunderlands kortsida. Jag hade dock varit smart nog att inte klä mig i svart och vitt. Jag höll dock på att ryka ändå. Våra älskade kämpar sprang in på planen för att värma upp och jag kunde inte hålla mig från att applådera… Ett par stolrader bakom mig reser sig en (i det läget) jättestor Sunderland-supporter, pekar på mig och skriker att jag skall dö. En säkerhetsvakt noterar dock vad som håller på att hända och lugnar ner den uppbrusande supportern.
Jag sitter som en spänd mus i kattland resten av uppvärmningen, vågar inte röra mig. När matchen sätter igång står jag upp när fansen sjunger ”Stand up for your Sunderland”, jag applåderar när Sunderlandfansen gör det och jag känner mig som en riktig svikare. Så kommer straffen..
Matchuret visar 40min och Solano står redo att slå straffsparken. Känslan på Stadium of light är märkbart spänd. Solano springer fram till bollen och slår in den. Jag reser mig upp, knyter näven i fickan, vill skrika men…
Efter 90 spelade minuter visar resultat tavlan fortfarande 0 – 1. Toon Army firar och sjunger på andra sidan och jag inte annat än njuter. Det har varit en känslomässigt jobbig match, har velat men inte kunnat skrika. Har velat men inte kunnat applådera. Har varit tvungen att agera Sunderland supporter. Det är svårt att återge känslan, jag tror man måste uppleva det själv för att förstå.
Efter matchen missade jag bussen tillbaka till Newcastle och blev hjälplöst strandsatt vi arenan. Detta gjorde dock inget då först spelare som Peter Beardsley kom ut från VIP avdelningen långt efter att de flesta gått hem och gladeligen gav iväg autografer (jag hade ju en redan men tog en till). Och tillslut kom det ut en trevlig engelsman i frack och hög hatt som visade mig och de jag reste med till närmaste pendelstation.
Detta är nog en av de bästa matcher jag varit med om på plats, trots att jag året därefter såg Alan Shearer göra ett av sina finaste mål mot Chelsea på st James Park i en match som vi vann med 2 - 1. Till och med Shola ”nogoals” Ameobi gjorde ett fint mål den matchen.
Men känslan i ett derby kan inget slå. Atmosfären innan, under och efter matchen är obeskrivlig. Tro mig, jag har varit där.
