Där tog säsongen slut
Gårdagens match slutade inte som man hade hoppats på. Utgången i matchen hade stor betydelse för Newcastles framtid och det faktum att den slutade oavgjort gjorde att säsongen känns numera så gott som avslutad då vi är utslagna i båda cuperna.
Klockan slog 14:30 och man satte sig planenligt framför TV:n för att beskåda nordöstra Englands näst största derby. En match som minst sagt var betydelsefull för alla inblandade. För våran del skulle en vinst innebära att vi kunde ha blickat uppåt i tabellen. Vi skulle slippa oroa oss för nedflyttningsstriden. Hoppet om att vi skulle kunna åstadkomma något snarlikt det Roeder gjorde för två år sedan hade väckts till liv. En förlust hade förmodligen fått en att blicka neråt i tabellen då vi i allra högsta grad hade blivit indragna i bottenstriden. Det blev istället det tråkigaste av allt inom fotbollen. Jag vet inte vad den allmänna uppfattningen är om att spela oavgjort men personligen har jag alltid avskytt det. Det lämnar alltid en bitter efterkänsla som jag avskyr. Jag förlorar hellre två matcher och vinner en än spelar tre raka oavgjorda. Känslan tillhör dock fotbollen och är en del i det som gör segrar så ljuva.
Hursomhelst innebar en pinne att vi behåller försprånget på sju poäng gentemot den klubb som för dagen befinner sig på sista nedflyttningsplats. Birmingham innehar den placeringen i dagsläget och däremellan ligger Middlesbrough, Bolton, Wigan, Sunderland och Reading. Det känns som att det ska mycket till för att samtliga dessa sex lag ska lyckas gå förbi oss i tabellen. Vi har visserligen ett tufft spelschema framöver med bortamatcher mot Aston Villa och Liverpool samt Manchester United och Blackburn hemma men efter det ser det betydligt enklare ut. Sanningen är att efter det återstår nio matcher varav endast tre känns som ganska givna nollpoängare så här på förhand. Matcherna jag tänker på är våra resor till White Hart Lane och Goodison Park samt en hemmamatch mot Chelsea.
Man ska däremot inte stirra sig för blind på spelschemat som återstår. Den främsta anledningen till att jag tänker i de banorna är för att i många utav dessa matcher kommer vi att möta spelande lag. Det känns som att det enda våran trupp behärskat sedan Sir Bobbys dagar är att kunna motivera sig inför sådana matcher och när spelare som Duff, N’Zogbia och Martins får större ytor att röra på sig så blir vi farligare. Det finns en anledning till att vi i princip aldrig spelat mållösa matcher mot klubbar som Manchester United, Everton och Tottenham.
Därmed kan vi återgå till gårdagens match där Middlesbrough stod för motståndet. De är i vanliga fall inget utpräglat långbollsgäng men när Southgate inte hade Mido, Tuncay och Alves tillgängliga förstår man att han fick spela efter sina resurser. Det innebar att man spelade med ett lågt försvarsspel och med Bill och Bull som mittlås blir det svårt att ta sig igenom deras röda mur. Vår chans var därmed att ta vara på en fast situation då vi till skillnad från klubbarna som slåss om ligaguldet och sista Champions League platsen saknar spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Att då bli bestulen på ett mål så tidigt i matchen som vi blev fick en att gå i taket direkt. Att Dean följde upp det med att fria en solklar hands gör en än mer argsint. Det var trots allt våra enda chanser att göra mål i den första halvleken och inte minst för självförtroendet hade det varit betydelsefullt.
I den andra halvleken flyttade Southgate upp sina mannar ett par metrar och vi fick se en underhållande fotbollsmatch med målchanser åt båda håll. När Owen då nickade in ledningsmålet kändes det som att vi skulle sluta som segrare. Spelarna tycktes ha återfunnit det där självförtroendet som Keegan tjatat så mycket om i sina uttalanden. Publiken vaknade dessutom till liv på allvar. Att då bli fälld på en ny domartabbe fick mig att gå i taket. Det är verkligen bedrövligt att när så mycket står på spel ska tre avgörande domslut gå emot oss. Jag säger inte att Dean och hans domarteam var mutade eller favoriserade bortalaget. I så fall hade de tillåtit Aliadierres 2-1 mål som gjordes på stopptid.
Trots allt går det inte att blunda för de domslut som gått emot oss på senare tid. Vi har sett Kalou göra mål när han stod två meter offside. Owen fick ett mål bortdömt på Old Trafford som hade kunnat innebära en helt annan utgång i den matchen om vi gått med oss 1-0 i pausvilan. Utöver det har vi givetvis de mångfaldiga avvinkningarna från dubbelmötet med Arsenal. Lägg därtill att Adebayor egentligen skulle ha missat första mötet men blev skonad från ett rött kort i deras derby fyra dagar innan mötet i FA cupen. Det hade minst sagt ökat våra chanser markant att ta sig vidare om han inkasserat sitt andra gula när han armbågade en motspelare. Personligen hade jag innan gårdagens match låtit allt det här ligga kvar i bakhuvudet och spöka men igår när så mycket stod på spel och så pass många avgörande domslut föll emot oss rann bägaren över. Matchrapporten och spelarbetygen blev därefter.
Många var ni som blev upprörda över min betygsättning igår. Jag förstår er alla. Jag var lite väl extrem igår och givetvis skulle inte Cacapa, N’Zogbia, Butt och Carr ratats så hårt. De förtjänade alla en trea i betyg, möjligtvis inte Butt, så jag får väl be om ursäkt för det. Anledningen till att de sågades var dock inte så ogenomtänkt som man kan tro. Jag anser att dessa fyra just nu hämmar oss mer än vad de gynnar oss.
Vi kan börja med Cacapa som fick lägst betyg av alla. Som sagt så var det att ta i men jag hade hoppats att folk skulle förstå att jag tog det ett eller två steg för långt igår. Som ni alla påpekat stod han för ett flertal viktiga brytningar men det som fick mig att ledsna på honom var O’Neil läget. Gary O’Neil är ingen större tekniker och han är inte snabb med bollen vid fötterna, i alla fall såg det inte så ut när han kom farandes mot Cacapa. Jag blev fullkomligt galen när denne så enkelt fick rinna igenom och avsluta. Hans kommunikationsmiss med Given i första halvleken byggde också på det hela. Shays uttalanden om att det är svårt att kommunicera med backlinjen kändes uppenbar vid det tillfället. Jag får krypa till korset och medge att sågningen utav brassen var för hård och att han stod för ett flertal bra brytningar men faktum kvarstår att han inte är ung och inte är något att satsa på i mina ögon. Hans brist på snabbhet har också visat sig vara en egenskap motståndarna försöker utnyttja så gott det går. Rutinen kan inte rädda honom i alla lägen från denna uppenbara svaghet. Vi kan behålla honom som back up nu när Rozehnal lämnat för Italien men att han ska vara ordinarie gillar jag inte. Jag sover inge gott om nätterna då.
Arsenal redaktionens Magnus Falk skrev i förra veckans Panelen här på Svenska Fans att vem som helst kan göra det bättre som vänsterback än N’Zogbia. Tyvärr är det bara att hålla med honom om det. Zoggen klarar inte av sitt defensiva arbete. Offensivt kan det ibland se lovande ut men han tycks inte ha det självförtroendet som krävs för att våga slå inlägg när ytorna uppstår. Han tycks vilja dribbla förbi varenda gubbe två gånger innan han ska avsluta eller slå inlägg. Ska han fortsätta på den positionen måste han pumpa in bollar i straffområdet när tillfällena ges. Att han dessutom lunkade hem efter att ha drällt med bollen igår vid två tillfällen fick mig att ifrågasätta hans karaktär. Om en back går bort sig så högt upp i banan måste hans första tanke vara att springa hemåt i full fart. Det spelar ingen roll om han inte hinner rätta till situationen det handlar mer om en attitydfråga och vad det sänder ut för signaler till sina medspelare om han inte är villig att ge sitt yttersta för laget. Första steget mot förbättring? Sparka Willie McKay som din agent. Bra då fick man det sagt också. Därmed konstaterar jag för sisådär tre hundrade gången att fransmannen måste upp på mittfältet så myten om Zog on the Tyne får leva vidare i våra hjärtan. Jag är annars rädd att detta leder till att han försvinner i sommar. Något jag verkligen inte vill se hända då han fortfarande är en personlig favorit och kan mycket väl bli en husgud framöver.
Carr och Butt är väl alla lyckliga över att jag sågade. Ingen utav de hör hemma i en startelva för ett Premier League lag som har högre ambitioner än att slåss för sitt liv. De kan däremot agera som back up vilket Carr gjort hyggligt medan Beye varit iväg och representerat sina föräldrars födelseland i de Afrikanska Mästerskapen.
Summa summarum blir därmed att i och med det oavgjorda resultatet igår bör det fortfarande finnas tillräckligt med självförtroende i truppen för att vi ska slippa bli indragna i bottenstriden. Det betydde dock också att säsongen numera är över och den nya ledningen därmed kan ha fullt fokus på att hitta rätt spelare till sommaren. Keegan i sin tur kan lägga fokus på att hitta de spelare han anser sig hålla måttet för att spela vidare i klubben nästa säsong.
I övrigt längtar jag verkligen till att få se Martins, Beye och Faye komma tillbaka mot Villa. Det ska bli intressant att se vart de går in i laget och kanske framför allt om Keegan vågar starta med både Obafemi och Michael på topp. Den som lever får se.
ps Det återstår bara hundraåttiosju dagar tills nästa säsong kickar igång.
