Öppet brev till Jennifer Wegerup
Hej Jennifer,
Jag har med intresse läst dina tankegångar rörandes så kallade ”fansskribenter”. Jag vill direkt slå fast att detta brev är enbart riktat till dig, inte några av dina kollegor. Generaliseringar tycker jag vi kan klara oss utan.
Yrkesstolthet är ett ord som används i många sammanhang. Min tolkning av det ordet är att man känner sig hemma inom sin yrkeskår och att den står för något bra. Detta faller sig för många naturligt, och även denna stolthet visar sig genom en trygghet, glädje och i flera fall skicklighet för jobbet. Professionaliteten faller sig via detta naturligt för många, de har inget behov av att utmärka sig från de utanför yrkeskåren och det behövs inte. Om du vill fråga någon kollega om tips rörandes detta skulle jag varmt rekommendera Per Bjurman. För alternativet, och det sättet du lätt uppfattas som nu, är att du känner ett behov att inte dra en naturlig gräns mellan ”vi och dom andra” via din professionalitet utan snarare hacka ner på ”dom andra” via påhopp. Det kan anses onödigt i allmänhet, men när vi diskuterar journalistik i synnerhet som har denna roll att ge ”objektiviteten” (ett intressant begrepp om något) så tycker jag det är ett direkt felaktigt ställningstagande då du går ifrån objektiviteten och blir personlig, något som kan tyckas ironiskt då det är detta du kritiserar oss ”fansskribenter” för.
Jag tänker således inte gå in på min personliga uppfattning här då det enbart skulle vara ett subjektivt svar från den andra sidan. Utan mitt resonemang här bygger snarare på varför många jag har kontakt med är inne och läser på till exempel Svenskafans. Denna anledning är att många vill ha ett komplement till det den ”objektiva professionella journalistiken” erbjuder. Du ger ett exempel med ung vänster och MuF i politik att det skulle bli ohållbart. Varför då? Om man bara kan ta det för vad det är så var är problemet? Som ett exempel, säg att ett nytt upplägg för något diskuteras inom MuF. Vad då journalistiken många gånger får tillgång till är ytan på det samt X antal spekulationer. Om då en i MuF kan via till exempel deras hemsida ge en betydligt djupare insikt i ämnet, även om det är ”MuF präglat” i sin presentation så är väl det bara positivt? Sedan att jag som läsare får ta det för vad det är och vara kritisk till det är väl bara naturligt? Om alternativet är att man som läsare skall bortse från det kritiska tänkandet och enbart svälja ”objektiva professionella journalistiska” budskap så kan det tyckas att vi som samhälle är klart mycket värre ute?
Såvitt jag vet är det ingen eller i varje fall någon större del av Svenskafans som utger sig för att presentera den ”objektiva sanningen” i sina matchrapporter, artiklar, krönikor etc. Utan man ger sitt perspektiv som sedan ofta är präglad av den synliga matchtröjan som hör till matchrapporten, artikeln, krönikan i sig. Sedan att man rätt snabbt lär sig att ingen orkar läsa till exempel matchrapporter som till 90% består av subjektivt gnäll på domare och otur är en sak, siktet blir således att försöka ge en så objektiv framställning man kan men även det är som sagt präglat vilket även framgår. Detta sätt att skriva saker är inte heller något direkt nytt hos ”professionella objektiva journalister” heller. För att återigen ta eminenta Bjurman som ett exempel så tror jag rätt många rätt omgående får insikten i hans NHL blogg att New York Rangers ligger honom varmt om hjärtat, om inte annat för att han själv påtalar det flera gånger.
Avslutningsvis skulle jag vilja adressera denna ”passionen” som enligt dig inte är ett primärt mål att sträva efter inom journalistiken. Om du försöker uppnå en journalistgrund inom sporten där ingen får ha ett favoritlag som skulle kunna ifrågasätta dennes objektivitet så är vi rätt illa ute. Nu kan jag bara prata utifrån mig själv här och den ”subjektiva och ickegranskande sidan”. Jag förespråkar inte en partiskhet bland till exempel kommentatorer i sig men däremot ses hellre en kommentator drivas av sin passion snarare än väga sina ord på våg, jag ser den hellre uppbackad av ingående fakta som gärna får basera sig från ”fansskribenter” snarare än en tystnad eller få höra hur mycket det regnar. För att illustrera detta med ett exempel så finns väl egentligen inget bättre än Lennart Hylands klassiska ”den gliiiider in i mål” 1962 när vi blev världsmästare. Det var passion. Det är den passionen som gör att de klassiska orden fortfarande lever kvar trots nya generationer som inte har någon större koll på matchen i sig. Jag tar hellre den passionen än en sansad variant om hur fort pucken rör sig mot Kanadas tomma mål. Jag tar hellre Bjurmans inlevelse i sina bloggar och ett språk som kanske inte alltid är helt kritiskt granskande. För när det väl kommer till kritan för mig så är det denna passion som gör sportmediet till något jag tycker är intressant. Således kan jag även tycka till skillnad från dig att om det finns sätt att stärka denna passion till sporten via verktyg som fans så är det positivt. Det betyder inte att jag vill inkräkta på din via utbildning nådda och respekterade yrkesstolthet. Det betyder att jag ser oss som ett komplement till den för vi kan ibland ge en mer ingående om än mer partisk insikt. Det betyder inte att jag försöker höja mig till en journalistiskt utbildad nivå, men det betyder att jag tycker det är synd att du avfärdar resonemang bara för de inte är på din ”professionella objektiva journalistnivå”. Det är kanske saker där du skulle kunna ta upp för att göra dina texter mer intressanta och således använda oss fansskribenter som en resurs snarare än väderkvarnar att slåss mot.
Med vänlig hälsning
/Stefan - stolt och passionerad Newcastlesupporter samt fansskribent.
PS. Fråga gärna Per Bjurman om han fortfarande har någon sommarjobbplats ledig.
