Gästkrönika: Kärnan av Newcastle United
Det här är några ord om vår älskade fotbollsklubb Newcastle United.
Det här är mitt försök att förklara min syn på Newcastle och varför någon slags bojkott eller ”paus” från fotbollen aldrig skulle kunna bli aktuell för min del.
Vi är alla djupt besvikna på Mike Ashley och hans behandling av Kevin Keegan. Ashley valde Dennis Wise och Tony Jimenez före King Kev och det är oförsvarligt. Newcastlebor SKA ta tillfället i akt att protestera, se till att synas och visa sitt missnöje. Vi som inte har möjlighet till det ska självklart ventilera all vår frustration och besvikelse över Internet.
Visst hade det varit en tydlig protest att helt bojkotta Hull-matchen nästa lördag och istället samla alla fans UTANFÖR arenan och på bred nordengelsk dialekt skandera: ”Ashley out, Ashley out.” Men här kommer kärnan av den här krönikan.
Ashley, Llambias och grabbarna är INTE Newcastle United. Newcastle är spelarna, staden, kulturen, traditionen St. James Park och sist men absolut inte minst; vi fans.
Oavsett om vi om vi är tvättäkta Geordies med säsongskortinnehav, eller svenska supportrar som med hela vårt hjärta stöttar på avstånd. Även om Ashley sitter i matchtröja bland fansen på matcherna och ler, så slår våra hjärtan hårdare än hans. Det spelar ingen roll om vi sitter och glor på matcherna i en gillestuga i Dalarna, en krog i en storstad, eller framför datorn på en laggande stream med thailändska kommentatorer. Jag visar mer kärlek för Newcastle när jag sparkar hål i en dörr efter att Man United gjort 4-0 mot oss på St. James Park än vad Ashley gör när han avskriver större delen av klubbens skulder.
Och det är denna känsla, denna kärlek som vi aldrig får släppa. Newcastle United kan aldrig reduceras till något materiellt. Det är aldrig något som man riktigt kan ta på, det är mer övergripande än så. Detta låter nästan religiöst, men det är faktiskt såhär det är. Låt aldrig floppande spelare, tränarkaruseller, oförstående ägare och idiotiska styrelsemedlemmar förstöra för oss. Att bojkotta matcher eller att ”pausa” sitt engagemang för Newcastle är på ett sätt en protest mot ledningen, men ännu mer är det ett svek mot klubben du älskar.
Jag kommer alltid känna stolthet för mitt lag, även när allt är cirkus och det blåser snålt. Ledningen kan pissa på oss, engelsk (och svensk) media kan pissa på oss, jag svarar med att skita i deras piss. Jag bryr mig inte. Det känns kanske skit nu, men inom mig kommer de alltid att finnas en optimism. Det är en styrka som sitter i ryggmärgen sen för mig 12 år tillbaka som säger att vad som än händer i klubben kan det inte rubba vad Newcastle och känslan för det här laget verkligen är.
Det kan låta som att jag bara sitter här och försöker förklara vilken bra supporter jag är, men min poäng är att det är i stunder som den här vi måste stå på oss och stötta vad Newcastle står för. Ingen jävel i England bryr sig såklart om vad jag tycker här borta i Sverige, men hur mycket man än bör protestera mot ledningen känns en bojkott av Hull-matchen fel. Om det är några som nu behöver stöd är det väl våra spelare? Flera av dem må vara överbetalda föredettingar eller våldsverkare, men på planen representerar de ändå klubben.
Så om jag vore Newcastlebo hade jag gått på matchen, stått upp för klubben, visat att jag inte gillar hur den sköts, men framförallt visat för Ashley och alla andra att vad han än gör kommer vi aldrig att låta det gå ut över laget vi älskar. Kalla det en religion eller vad som helst. Det stärker och jag tror vi alla vet att vi klarar oss igenom den här gången också.
