En krönika om att bryta ihop (och komma igen?)
Det här är en krönika om söndagen den 24:e maj. Det är en krönika som tar ut nederlaget i förskott, men jag måste skriva det här nu. Före söndag. Det här är på något sätt en metod för att förbereda mig mentalt. Det är en krönika om att bryta ihop. Det kanske också är en krönika om att komma igen?
När jag var ungefär tolv år hade Newcastle gått från att vara ett topplag som slogs om ligatiteln under Kevin Keegan till att vara ett lag som harvade i de nedre regionerna av Premier League med Kenny Dalglish vid rodret. Jag minns en måndagsmatch hemma mot Crystal Palace. Vi förlorade med 1-2 och efteråt la jag mig för att sova. Och jag grät. Jag var alltså elva-tolv år och inte allt för stor på jorden och jag kan erkänna att det gick så långt att jag blev tröstad av min mamma. ”De (Newcastle) blir nog bra snart” minns jag att hon satt på sängkanten och sa. Jag vill minnas att den där förlusten kom någon gång i mitten av vintern och inte var någon förlust med större konsekvenser, men jag var kort sagt bedrövad över att det lag som jag fallit så hårt för på mitten av 90-talet, det lag som spöade Manchester Utd med 5-0 och Tottenham med 7-1 nu bara var ett minne blott.
Efter ett antal ganska miserabla år kom vi igen med Sir Bobby Robson vid rodret. Sen Robson fick sparken vet vi alla hur det har gått. Det är en klubb som har raserats inifrån. Den här säsongen har det varit fritt fall. Nu har det nått sin peak, om man nu kan säga så om något som är totalt kört i botten. På söndag kan vi falla handlöst ner i The Championship och spiken i kistan är i så fall här i denna långa och krångliga, men ack så underbara eran i Premier League.
Jag har väntat på den här dagen. Jag har i flera månader velat att säsongen ska ta slut, så att vi äntligen VET hur det går. Väntan och ovissheten är det jobbigaste. Ända sen Portsmouth-matchen har jag varit inställd på att vi åker ner. En gnista hopp tändes i och med segern mot Middlesbrough, men laget gjorde oss återigen besvikna i fiaskot mot Fulham. Nu utgår jag från att vi åker ner på söndag. Annars hade jag inte skrivit den här krönikan. Det här är som sagt mitt sätt att förbereda mig mentalt. Jag måste skriva ut om det.
Och det är omöjligt för mig att inte komma tillbaka till den där kvällen då vi förlorade mot Crystal Palace. För det har fallit sig så att jag kommer vara i mitt barndomshem i Dalarna på söndag. Det är inte ofta jag är där. Det var inte planerat, men jag har hela tiden sagt att jag helst vill vara hemma, själv framför tv:n (min bror som håller på Man Utd kommer i och för sig säkert att vara där). För att jag inte vet hur jag kommer att reagera om vi åker ur. Kommer jag att bryta ihop? Kommer jag att gråta som ett litet barn (eller en tolvåring)? Kommer jag bara sitta och stirra rakt fram i luften likt en apatisk? Hur som helst vågar jag inte sitta ute bland folk på en krog under en match som denna. Söndag kommer oavsett vad som sker bli alldeles för omvälvande.
Kalla det långsökt, men för mig är det något olycksbådande över det här. Jag ser på något sätt en cirkel av besvikelse och misär som kan komma att slutas på söndag. Från känslorna av hopplöshet efter Crystal Palace-matchen runt 1997-98 till Aston Villa 2009.
Men Newcastle United är Newcastle United. Oavsett vilken divsion vi spelar i. Jag vet redan nu att jag kommer att komma över en degradering. Det kommer vara omtumlande, det kommer att smärta, men vi kommer att överleva. Det kommer svida att inte längre kunna kalla sig en Premier Leauge-klubb, det kommer kännas tungt att se spelare som Obafemi Martins, Habib Beye och Sebastien Bassong lämna klubben. Det kan komma flera svåra år i den nedre divisionen.
Men jag kommer att följa mitt lag som vanligt och jag vet att vi alla kommer att göra det.
Apropå Peters senaste artikel så kommer det kännas skönt att se flertalet spelare lämna klubben. Det finns alltför många av våra spelare som inte förtjänar att spela i Newcastle United Football Club. Jag kommer med spänning följa Silly Season som vanligt, jag kommer studera spelschemat när det är färdiglottat, jag kommer skaffa de kanaler som jag behöver för att kunna följa The Championship och jag ska verkligen få tummen ur röven och åka över och se minst en match på St. James Park.
Och vi kommer att komma igen. Vi har gjort det förut. Och om nu saker och ting ändå skulle gå vägen på söndag så kan vi stryka en hel del i den här texten. Det vore underbart. För det är trots allt inte förrän runt 18:50 på söndag som vi har slutgiltigt facit. Jag är som ni märker beredd på det värsta, men fram tills dess är det fortfarande möjligt att komma igen redan på söndag.
