"I can take the despair. It's the hope I can't stand."
De sista tankarna från en man på väg in i galenskap…
Här sitter man med ett hjärta som bultar likt aldrig förr. Man känner hur oron sprida sig in i kroppens alla celler och allt vad lugn heter går ej att finna. Det är nu Fyratimmar, tio minuter och tjugotre sekunder kvar till avspark. Varför måste det dra ut så på tiden? Jag vill veta vårt öde nu, inte åtta minuter i sju ikväll. Det är trots allt alldels för mycket på spel idag för att man ska känna sig någorlunda lugn.
Det som tär på mig är dock inte desperationen av att åka ur. Jag är redan inställd på att vi trillar ner. Jag har varit det sen den dagen våra intetsägande spelare inte lyckades ta sig samman och besegra Portsmouth. Jag är också säker på att misären kommer fortsätta i The Championship. Newcastle har trillat ur tidigare under sin historia och man kommer aldrig tillbaka snabbt. Vi kommer råka ur för nu-jävlar-ska-vi-tvåla-dit-”storklubben” syndromet som klubbar som Leeds och Nottingham Forest kan bevittna om existerar när en klubb av vår dignitet faller ur den högsta ligan. Den biten är som sagt avklarad för mig. Vi åker ur och kommer i bästa fall tillbaka om 2-3 år. Jag är inställd på det. Jag gillar det inte men det är ungefär så jag tror vår framtid ser ut.
Det jag däremot inte tål är den där lilla rösten inom en som säger att denna utstakade väg inte alls är den vi kommer vandra på. Det värsta är att när det väl kommer till kritan och vi står där inför avgörandets stund så är det denna röst som tagit över från desperationens dominanta tal. Man kanske fortfarande klämmer ur sig desperata kommentarer men hoppet blir ens nya bästa vän. Och jag hatar det. Jag hatar att man alltid ska vara hoppfull när det finns hopp kvar. Vi människor har alltid velat veta vart vi är på väg och denna lilla röst förstör den bild jag har av vår framtid. Samtidigt är det just dessa matcher som man kommer minnas allra bäst om den lille rösten nu visar sig sitta på sanningen. Det är också lite utav det allt detta med supporterskap går ut på. Man ska alltid tro på sitt eget lag oavsett omständigheterna. Och jag vet att jag inte kommer vara själv att göra det om några timmar. Faktum är att den cirka miljonen skator världen över kommer alla sträcka ut sig i ett sista desperat försök att nå ett av två halmstrån som återstår. Den ene står det Aston Villa-Newcastle X & Hull-Manure 2 på och den andre innefattar en bortavinst för Tynesideklubben samtidigt som en av Hull och Sunderland inte vinner. Jag ber till gudarna att ett av dessa halmstrån är starkt nog att hålla oss samtliga i liv…
