Krönika: Jag grät – men inte längre
”Vill man se vuxna män gråta så ska man gå på fotboll” brukar det väl låta. Gårdagen visade nog knappast på motsatsen då jag antar att många lättade på hjärtat. Jag erkänner. Jag gjorde det. Jag grät – men inte längre.
Då var det klart. Det blir The Championship till hösten. Ligan som förövrigt bara måste vara den andraligan i världen med det coolaste namnet på, The Championship klingar ju lika bra som självaste Champions League! Under de två korta sekunderarna jag gläds över min lilla ordlek inser jag snabbt att det nu längre inte bara är en lek som det länge varit. Det som jag gått och haft roligt åt i en månads tid är inte längre bara ”tänk om”, ”vi kommer att” utan just nu är det...ja ett faktum. Och även om jag grät då så gör jag det inte nu.
Jag ska tyvärr erkänna att jag inte följt laget slaviskt de senaste månaderna, knappt hela säsongen. Givetvis har jag läst på forum, nyheter och haft stenkoll på resultat. Men jag har inte haft den där glöden eller passionen jag haft under så lång tid. Mycket har givetvis att göra med Newcastle, men inte allt, och det är egentligen det som gjort att jag kunnat torka tårarna.
Newcastle United Football Club är min första kärlek. Premier League den bästa ligan i världen. Fotboll en av de bästa sporterna. Därför gick det inte att hålla tillbaka tårarna innan avspark samtidigt som jag titta på lite yotube-klipp från förr och samtidigt på något sätt visste vad som väntade. Det var skönt. Det kändes värdigt med tanke på vad laget och klubben betytt för mig. Men när matchen väl började så hade jag torkat tårarna. Det fick bli en skvätt vid slutsignalen. Men det kommer inte bli några fler.
Nu tror jag det är många som tröttnat och undrar vad jag vill komma till, om jag har någon poäng överhuvudtaget. Då kan jag säga till er och faktiskt göra er besvikna för att ni slösat bort en minut av era liv över att ha läst detta. Det har jag inte. Det enda jag vill säga är att jag inte gråter nu. Jag är inte ledsen över att spela i The Championship, världens coolaste liganamn, nästa säsong. Varför? Jo därför att jag tröttnat.
Jag har tröttnat på allt. Jag har tröttnat att Pontus Kånmark och alla hans kollegor över världen rent ut sagt skrattar åt oss. Jag har tröttnat på att oljeshejker kommer in likt i Manchester City och köper vad de vill ha tills de är bäst eller klubbar som lånar ihjäl sig och ibland dessutom kommer undan med sin konstgjorda förmögenhet. Det jag är ute efter är att jag har tröttnat på att det är den som har fetast plånbok som vinner. Visst har det alltid varit så och kommer alltid att vara så. Men idag är det så tydligt att det inte är roligt längre, och när då presidenter och pengakåta ägare och organisationer vill göra gapen ännu större spyr jag bara. Det finns sååå mycket som behöver ändras. Men vad tycker toppklubbarna om det, de som dessutom har mest makt? Som bara bryr sig om sig själva och inte om sporten. Jag har tröttnat på toppfotbollen. Det är också därför jag inte gråter.
Jag kommer tycka att det ska bli roligt (förhoppningsvis bara ett tag så klart) att ”harva” i The Championship, där pengar har betydelse, men inte alls på samma sätt. Där inställningen många gånger slår kvalité och där skrällar inte är ovanligt. Det kommer bli roligt att följa laget runt om alla arenor som kommer älska att slå oss och där bara den rätta karaktären kommer göra oss till segrare. Att komma undan lite från rampljuset och allt hån och tjat från media, som dessutom verkar ha fastnat i tiden då den bild som många gånger målas upp inte alls stämmer enligt mig. Tänk vad coolt att dessutom åka till arenor där publiken VERKLIEN kommer nära inpå och där man verkligen känner att högerbacken där i laget bor i rucklet där utanför stan (ok, jag vet att man tjänar sjukt bra med pengar även i The Championship. Men jämfört med PL så är det ändå ”fattigt”).
Jag, Andreas Tano Bask, kommer ÄLSKA The Championship. Ligan som står för ALLT som gjorde att jag en gång i tiden började följa Premier League. Så torka tårarna och så kör vi! Vi kommer att få det så roligt. För även om vi förlorar så tror jag att man äntligen kommer känna glädje. Glädje för vad fotboll borde handla om. Passion, spänning, nervositet och inte minst glädje!
Dessutom slipper man divor och överbetalda bortskämda spelare som fullständigt tappat verklighetsförankring.
Jag grät – men inte längre.
