Gästkrönika
Sitter här med ett tomt papper och försöker sätta ord på känslorna. Två veckor har passerat, tiden har gjort sitt för att bearbeta den vånda och den smärta vi alla kände när Chris Foy blåste av matchen den där eftermiddagen i slutet av maj. Efteråt har det mest känts tomt. En olustig och främmande tomhet. Tomt och bara jävligt bittert.
Fotboll kan vara förlösande härlig ibland. Få saker känns så äkta och få saker kan trollbinda mig som när elva män mot elva män spelar mot varandra i 90 minuter. Söndagen den 24e maj fanns där ingen skönhet kvar. Under de 37 matcher som lett fram till denna ödesdigra dag hade sakta men säkert nästan all must sugits ut ur supporternas kroppar. På planen sprang elva vilsna män i svartvita tröjor och de flesta ville bara få ett slut på det. Visst fanns det även de där som ville ta fighten, de som skulle gråta vid en förlust, de som inte kunde förstå vad som var på väg att hända, men de var i underläge. Denna dag var de i underläge, och när jag såg Michael Owen springa in på plan såg jag ingenting av det där. Jag såg en överbetald, desillusionerad, ointresserad före detta storspelare. Som gav blanka fan. 24 minuter – sedan skulle det vara över för hans del. Sedan: nästa flyg till Bahamas, nästa kontrakt med en ny klubb. Svårare än så skulle det inte vara. Bara att fixa de 24 minuterna.
Samma eftermiddag och samma stund stod där tre tusen fantastiska fans från nordöstra England och sjöng their hearts out. Om det var något som var vackert, något med dignitet och hjärta denna söndagseftermiddag, var det dem. Men jag minns egentligen inte deras sång. Jag kommer inte att minnas maj-solen, deras stöd och det hopp som ändå fanns i deras blickar när jag tänker tillbaka på den här dagen. Jag kommer att minnas förtvivlan, förbannelse, klumpen i halsen och sorgen. Den tröstlösa sorg vi nog alla kände.
Ungefär vid halv sex insåg jag att vi kommer att åka ner. Hjärtlöst, hopplöst och på ren svenska: förjävla dåligt – där har ni svaren till varför.
Michael Owens blaserade blick dyker upp igen.
Om någon, någon gång i pedagogiskt syfte vill visa hur det ser ut när ett sjunkande skepp sjunker, visa då de där sista 30 minuterna på Villa Park.
93 minuter står klockan på när domaren avslutar eländet. Söndag den 24e maj kommer jag aldrig att glömma. Datumet kommer att spöka och riva upp sår i många år och jag kommer alltid att minnas hur tomt och hur förbannat orättvist det kändes just då. Smärtan ligger mer latent idag, men den finns kvar där.
Men trots det, trots hur det kändes då och hur det känns idag och hur det antagligen kommer att kännas en lång tid framöver, tar det ju inte slut där. Nästa säsong blir det inga direktsända derbyn mot Sunderland, inga drabbningar mot de fyra stora på ett bubblande St James’ Park. Den röda mattan kommer stanna i källaren och istället väntar en kall och blåsig bortamatch på Oakwell mot Barsnley.
Men.
Newcastle United försvinner inte för det.
Serien kommer att heta Championship men vi har ändå en av Englands mäktigaste arenor. Kanske den allra mäktigaste. Vi kommer att fortsätta att överösta hemmafansen på deras hemmaplan, vi kommer att fortsätta att skapa magisk atmosfär mot Boro hemma. Antagligen kommer vi att åka på trista 0-1 förluster i slutminuten. Vi kommer att vara omskrivna, som alltid, vi kommer att vara hatade, älskade och vi kommer att bjuda till fest igen. Vi kommer att få chansen att spela ur Hull ur FA-cupen och vi kommer vinna matcher. Vi kommer helt säkert vinna fler matcher.
Och det är ju just därför jag gör det jag gör. Det är därför som jag satt framför Tv-n och såg den horribla underhållning som det bjöds på den 24 maj. Det är därför jag fortfarande hoppas, älskar, våndas men aldrig tröttnar på Newcastle United. För jag vill vara med när det händer, jag vill uppleva vinster mot Scunthorpe, jag vill skrika över Nile Rangers första mål och jag vill vara med om att ta sig tillbaka igen.
