You really couldn’t make it up – två år med Mike Ashley
Frågan är inte om, utan när det mörkaste av moln ovanför St. James’s försvinner. Motstridiga rapporter om vad som egentligen sker bakom kulisserna är som bekant det enda vi har att relatera till, men sålda eller inte, tiden har kommit att ta farväl av Mike Ashley som ägare av Newcastle United.
Det har varit två fruktansvärda år. Det finns inga ursäkter överhuvudtaget för hur mycket emotionell skuld denne man står i, till klubben och till dess supportrar. Det finns olika sätt att bearbeta den sorg han har orsakat oss. I Newcastle har man exempelvis satt upp en pjäs – You really couldn’t make it up - som handlar om hela farsen. I rollerna gestaltas exempelvis Keegan, Ashley och Shearer. I egenskap av supporter vill jag därför tacka av denne girige, dumdristige och någonstans hjärtlöse man med att exponera hans förseelser i form av ett tackbrev.
Mike köpte klubben i juni 2007. Med Big Sam vid rodret gjordes relativt stora investeringar i spelare under sommaren, och saker och ting såg lovande ut inför Ashley och Allardyce debutsäsong som skator. Vi var tidigt ute på transfermarknaden och media fokuserade mer på Allardyce nya träningsregim än Owens klausuler. Försäsongen innehöll segrar mot Juventus och Sampdoria. Stabiliteten i klubben var främmande för många. Vad var det som höll på att hända? Var det äntligen slut på förfallet?
Tack Mike Ashley för att din tid hos oss har genomsyrats av rimliga investeringar av rätt spelare (Geremi, Alan Smith, Mark Viduka, Claudio Cacapa, David Rozehnal, Fabricio Coloccini, Xisco, Nacho Gonzalez) under ledarskap som du trott på (Sam Allardyce, Dennis Wise).
Saker och ting började ganska bra för firma Ashley & Allardyce. Chris Mort imponerade som ordförande och skötte kommunikationen med supportrarna på ett löjligt mycket bättre sätt än sin föregångare Freddy Shepherd. Charles N’Zogbia gjorde mål med fel fot från 35 meter, Viduka hittade formen på en gång, och vi hade nästan för många dugliga mittbackar. Sedan föll vi. Med 1-3 mot City. Med 1-4 mot Portsmouth i en match där Cacapa gick från att rubriceras som rutinerad till oduglig.
När januari kom verkade saker och ting inte fungera alls. Rozehnal, Cacapa och Smith hade alla bekräftats som floppar. Geremi såg långsam ut, José Enrique fick inte spela och ingen visste varför. Viduka var alltid skadad. Allardyce tog med sig Andy Carroll till en FA-Cup match mot Stoke för att ”få in lite höjd”, och det verkade i enighet med våra farhågor som att han givit upp helt och hållet på att göra Newcastle till ett spelande lag.
Tack Mike Ashley för att dina tränarval har legat rätt i tiden. Att sparka Allardyce halvvägs genom ett januarifönster och sedan låta Dennis Wise vinna över Kevin Keegan den 1:a september har resulterat i olika tränares trupper konstant under dina två år.
Keegans vår var smärtsam på ett sätt, fantastisk på ett annat. Smärtsam för att vi dels var barnsligt dåliga i de inledande matcherna, dels för att Keegan började inse att han inte skulle kunna återskapa något av det som varit. Fantastisk vid ställningen 1-4 på White Hart Lane. När vi, efter en radda matcher som liknade inga andra under de senaste fem åren, spöat Tottenham gula och blå, kört över Reading och ett antal andra bottenrivaler, samt bekvämt besegrat de otvättade i ett derby med helt vansinnig inramning, kom verklighetskroken 0-2 mot Chelsea. Keegans kommentarer och uttryck efter den matchen var och är anledningen till att han aldrig skulle ha återvänt till klubben. En drömmare och fantastiskt bra inspirationskälla i medgång. Ett känslomässigt vrak med ett psyke som en avundsjuk 4-åring på julafton, så fort vinden vänder.
Keegans tjurigheter var början på slutet för relationen mellan honom och vår ägare. Mort försvann under våren och ersattes av Derek Llambias. Mannen som har solglasögon när han går på bio var inte den enda att dyka upp på läktarplats bredvid Ashley. Tony Jimenez, Jeff Vetere och Dennis Wise tillträdde i olika direktörsroller i samband med Keegans ankomst.
Det finns än idag inga som helst spår av logik bakom Ashleys beslut att tillsätta Dennis Wise. Som ni alla vet köptes och såldes spelare mer genom denne än genom Keegan vilket i slutändan ledde till Keegans sorti.
Tack Mike Ashley för att din tid hos oss präglats av en röd tråd i beslutsfattandet på styrelsenivå. Det var helt i enighet med planen att ha en tränare (Keegan) och en övergångsansvarig (Wise) och en chefsscout (Vetere) och en snubbe som fixar alla kontraktsförhandlingar (Jimenez), i ett system där tränaren har sista ordet.
Med Keegan ur bilden klev nästa clown i Mike Ashleys cirkus in. Joe Kinnear är väldigt bra på att yttra många svordomar under kort tid och väldigt dålig på att träna fotbollslag. Den slutsatsen kunde man dra efter ungefär tre månader med honom vid rodret. I ärlighetens namn kunde mana ana vad som skulle hända redan samma dag Ashley tillsatte en ”tillfällig tränare”. Shay Given förklarade sig ”underwhelmed” av tränarvalet. Samma vecka satte Ashley upp klubben för försäljning.
Den 28:e december hade ingen köpt Newcastle United. Ashley ångrade sig och tog bort klubben från marknaden. Samma dag bevittnade jag på plats hur Liverpool åt upp elva så kallade fotbollsspelare och sedan spottade ut dem igen. Nedflyttningstendenserna var skrämmande. Januari närmade sig och något var tvunget att göras.
Tack Ashley för att du gjorde något. Shay Given och Charles N’Zogbia ut, Ryan Taylor och Kevin Nolan in gav oss £7 miljoner. Det är härligt att gå med vinst.
Det var alltid bara Alan Shearer som kunde rädda oss. Även om det inte gick vägen och även om våra insatser inte var fantastiska under Alan, så hade skadan givetvis inträffat långt tidigare. Att vi inte kunde ta tillvara på situationen som uppenbarade sig inför hemmamatchen mot Fulham summerar bara vad denna generation Newcastlespelare kommer att bli ihågkomna för: svek och oförmåga.
Ashleys sista ”move” som ägare är att göra sitt yttersta för att vi ska börja vårt nya liv under sämsta tänkbara omständigheter. En fullkomligt desillusionerad trupp som inte vill stanna kvar i nordöst tränar med Colin Calderwood och Chris Hughton på Irland medan Alan Shearer och 34 tänkbara nyförvärv väntar på att Mike med hjälp av Keith Harris ska klämma ut några extra miljoner ur potentiella köpare.
Tack Mike för att du gör det bästa av situationen. Sälj bara. Vi är alla sjukligt trötta på att vara sjukligt trötta på dig.
