Gästkrönika: Farväl, Oba Martins!
Han hade kunnat agera skolexempel på klubbkänsla och kollektivism framför individualism och spelare livegna hållning gentemot sina arbetsgivare. Nu fungerar emellertid fotbollsindustrin enligt det senare, och därför tar jag farväl av Obafemi Martins...
MAJ 2009. När slutsignalen reste sig en av oss upp och lämnade lokalen direkt, det fanns inget kvar att se, inget att sörja — bara den plågsamma vetskapen, ensamheten och besvikelsen som blott idrottens cyniska men ärligt svartvita spelsystem tillåter.
Newcastle United, fotbollslaget jag varit troget under hela det liv jag minns, sen våren 1993 då de svartvita "skatorna" tog klivet upp i den nybildade engelska högstadivisionen, Premier League. Nu är det våren 2009 och efter Alan Shearer, två andraplatser i ligan i mitten av 1990-talet och tre äventyr i Champions League tog det roliga slut för en av världens
rikaste — men i dag mest illa skötta och korrumperade klubbar: Newcastle degraderades till andradivisionen, The Championship, i maj 2009.
Vi var två som satt kvar. Jag började gråta, snöpligare slut på säsongen än så här kunde ingen manusförfattare ha kommit på. Ett självmål från Damien Duff bäddade för 0-1-förlusten mot Aston Villa på Villa Park i sista omgången. En vinst var ett måste. Det var aldrig ens nära. Newcastle åkte för första gången på 16 år ur Premier League.
Men engelsmannen från Newcastle, som jag hade sett matchen tillsammans med, grep bryskt tag om min axel, slet mig ur de kommande tårarna, de negativa energierna.
— Vi kommer tillbaka, det här är inga problem. Du ska se att de kommer sakna oss! New-ca-stle!
Vi började genast, lite för att förneka vad som just hade skett, att samtala om vilka spelare vi ville bli av med inför nästa säsong, fåfänga spelare som Michael Owen hade bidragit till att förpesta stämningen i klubben (och mycket riktigt gick han förnedrande gratis till Manchester
United och slog ifrån sig av kritiken som mötte honom gällande underprestering i Newcastle) och vilka trotjänare som kunde tänkas känna tillräckligt med hjärta för klubben och faktiskt stanna kvar, fastän klubben nu inte längre spelare i Premier League.
Jag hoppades länge på Newcastle's i särklass bäste spelare. Hela sommaren såg det ganska bra ut. Den unge nigerianen med legendariska "9:an" på ryggtavlan, Obafemi Martins, hade vunnit en plats i våra hjärtan efter sin flytt till Newcastle från Inter sommaren 2006. Martins övertog Alan Shearers tröjnummer — 9 — och framhöll länge att han inte önskade bli såld: Martins ville hjälpa sitt Newcastle tillbaka till Premier League. En
inställning som förefaller allt ovanligare inom den moderna fotbollen, där individualism och prioriteringar som rör dig själv framför klubben du representerar har överhanden framför lagkänsla och kollektivism.
Obafemi Martins sa sig trivas i staden, han tyckte mycket om klubben och fansen, och han tog nedflyttningen till Championship mycket hårt, enligt Newcastle's egna mediekanaler. Hade en så stor spelare valt klubbkänslan och lägre lön framför större utmaningar och fetare lönekuvert i högre ligor hade det kunnat utgjort ett välkommet exempel på föredömligt
agerande av enskild utövare inom en annars cynisk och egoistisk fotbollsindustrin. Men spelaren, Martins i det här fallet, har inte mycket att säga till om själv. Han ägs av en klubb som i sin tur styrs av personer som säljer av det mesta som inte är fastspikat, för privata
kapitaltillskott.
Korruption, misskötsel och allehanda andra dumheter ledde Obafemi Martins till transfermarknaden, där tyska mästarna Wolfsburg slutligen lade ett konkret bud som Newcastle's illa ansedda ägare, Mike Ashley, omedelbart accepterade. Därefter gick det fort. Och den 31 juli 2009 blev det officiellt; Obafemi Martins lämnar Newcastle för de tyska mästarna.
Jag förstår honom: Newcastle som klubb är ett sjunkande skepp utan riktig ägare och utan permanent tränare — men Martins hjärta för Newcastle i de svåraste timmarna ska 24-årigen ha all kredd och respekt för. Han var för bra för Newcastle United redan innan han lämnade klubben. Så farväl och all lycka, Oba Martins!
Klas Lundström
författare & journalist
http://lundstrom.tidningen-anti.se
