Farväl och adjö
I söndags rullade han, lika glad som alltid, ut på St. James’s gräsmatta. Utmärglad, med kal hjässa och ovetandes endast några dygn från döden verkade ändå inget annorlunda. Han pratade om Shearer, om hur kul det var att Shearer i hans tycke var en värdig tränare för klubben och påtänkt för den vakanta positionen. Han pratade om att hur gärna han hade velat se Shearer i Barcelona när han stod för underverk på Camp Nou med Mourinho vid sin sida. Sir Bobby har pratat fotboll för sista gången.
Sir Bobby var som bekant en livslång supporter till Newcastle, och fick faktiskt chansen att träna klubben redan i början av sin tränarkarriär. ”For some reason I chose Fulham” har han sagt i efterhand, och en bättre förklaring än så bjöd ”The Black and White Knight ”aldrig på. Istället skulle han avsluta sitt yrkesliv – i alla fall på klubbnivå – hos laget i sitt hjärta. Bobby kom att styra Newcastle i rätt riktning under sina fem år i klubben från den dag han tillträdde i september 1999.
Efter misslyckandet med Kenny Dalglish som Keegans efterträdare och katastrofen Ruud Gullit vid rodret var det dags för den skräddarsydde Newcastlemanagern, den mest perfekta av kandidater och stoltaste av Geordies att ta sig an sitt livs drömprojekt.
Som ett rostigt ankare låg klubben tillsammans med Sheffield Wednesday rotad i botten av Premier League efter en katastrofal säsongsinledning. Kapten Alan Shearer har i många intervjuer – senast idag – sagt att hans Newcastlekarriär var så gott som över när Bobby tillträdde. Två matcher och fem mål senare var Shearer bekväm i sin hemstad igen.
Efter två raka elfteplatser hade Sir Bobbys ryggrad i form av Robert Lee, Gary Speed, Shay Given, Alan Shearer och Nikos Dabizas spetsats under sommaren 2001. Craig Bellamy och Laurent Robert anslöt från Coventry respektive Paris Saint Germain i affärer som kostade klubben sammanlagt £15m. Många höjde på ögonbrynen åt framförallt Bellamys övergångssumma, men inte länge. Den walesiske anfallaren kompletterade Shearer som ingen annan, medan Robert och Nolberto Solano travade igenom precis alla försvar som kom i deras väg. Samtidigt regerade Bellamys landsman Gary Speed tillsammans med en hungrig Kieron Dyer på mitten. I och med Sir Bobbys värvning av en då 18 år gammal Jermaine Jenas i januari 2002 kunde Rob Lee lämna för Derby, vilket innebar att en sorts första fas i lagbygget var färdig.
Hela England och fotbollseuropa häpnade över förvandlingen. Newcastle gick under Sir Bobbys ledning från att ha varit löjligt underpresterande och pretentiösa till att bli ett hungrigt och ungt lag som utmanade toppen av Premier League. I december följdes en 3-1 –seger på Highbury – som Sir Bobby kallat för sin kanske största skalp – upp med en sagolik match på Elland Road. Leeds vände på Bellamys tidiga 1-0 och hade långt in i matchen lyckats trycka in tre bollar bakom Shay Given, en annan spelare som blomstrade under Sir B’s ledning. Den sista halvtimmen av matchen på Elland Road kom att symbolisera Sir Bobbys era i Newcastle. Först språngnickade ytterbacken Robbie Elliott in 2-3. Sedan bombade Shearer in kvitteringen på straff innan den makalösa vändningen var ett faktum när Solano rann igenom på Dyers djupledsboll och avgjorde till 4-3 i 90:e minuten.
Bakom den typen av vändningar, de säsonger vi kom att sluta som landets fjärde och tredje bästa lag, den spelmässiga utklassningen av Inter på San Siro, semifinalplatsen i Uefacupen 2004 och den förvandling av klubben som nästan skakade bort begreppet ”Sleeping Giant”, låg inga miljardärer. Där låg heller inte alltid någon taktisk perfektion. Mer än något annat berodde det på Sir Bobbys blotta entusiasm och kärlek till Newcastle United. Att inspirera och maximera spelares kunnande på det sätt Bobby gjorde i början på 2000 –talet är en egenskap som inte många tränare är unnade.
Det är ingen slump att han övervakade Ruud van Nistelrooy under genombrottet i PSV. Att han var José Mourinhos läromästare i Barcelona. Att han hade hand om vår tids kanske mest överlägsna fotbollsspelare – Ronaldo – när denne mosade den spanska ligan. Att han nådde Champions League med Andy Griffin, Andy O’Brien, Olivier Bernard och Nikos Dabizas som defensivt artilleri. Att hans ledarskap ledde till att Shearer åter blev en av Europas bästa anfallare. Bobby fick spelare, ledare och fans att tro på sig själva och våga drömma.
Men man ska inte underskatta denne mans taktiska finess heller. Den anfallsfotboll Newcastle bjöd på under hans ledning är sällan skådad. Det var full fart framåt med mer organisation och eftertanke än under Keegans sejour, mycket tack vare det faktum att Bobbys rutin hade lärt honom att hitta roller. Från höger gavs Solano utrymme för sina inlägg och skott, från vänster bombade Laurent Robert på i en framskjuten, mer ytterliknande position. Craig Bellamy flackade fritt kring Shearer, vars uppgift var att avsluta och hålla i bollen. Dessutom fanns understöd från Jenas eller Dyer, som båda var utmärkta passningsspelare. Lägg därtill Jenas distansskott och Dyers djupledslöpningar. Bobby skaffade sig en perfekt mix och nyttjade den underbart. För att förstå konsten i detta är det bara att titta på hans efterträdare, Graeme Souness, som misslyckades fatalt med nästan exakt samma spelare. Bobbys förmåga att få spelare att göra det de är bra på till den grad att det gynnar laget var i mitt tycke det som låg till grund för den osannolika målfabrikation hans Newcastle stod för.
En dag som denna känns det bara bittert att tala om det, just bittra, avsked vi fick ta av honom när han sparkades i augusti 2004. Enligt många är det just det beslutet som satte igång det lavinartade förfall som klubben fortfarande finner sig i. Bobby lämnade i alla fall med huvudet högt och fortsatte komma på så många matcher som möjligt. Det smärtar otroligt att han var tvungen att bevittna nedflyttningen i våras.
Egentligen går det inte att i ord beskriva hur mycket denne man betyder för alla Newcastlesupportrar. Det känns som ännu en käftsmäll att vi berövats hans eftertänksamma analyser och kloka ord, men Sir Bobby verkade inte vemodig. In i det sista bekymrade han sig mer om klubbens framtid än ”the little pest”, som han kallade sin sjukdom. ”I’ve had a good run”, sa han i en intervju när han diagnostiserades med cancer för tredje gången. Nog fan talade mannen sanning.
Jag vill till sist – för den sentimentale - dela med mig av en videohyllning(http://www.youtube.com/watch?v=8kOXmA6olZ8) till denne Newcastlelegend som täcker hela hans karriär.
Farewell Sir Bobby, and thank you for the good times
