King Kev
Igår byggde han en stege och bar upp hela laget från den gruva av ångest och mediokritet som hela Newcastles trupp varit inlåsta i under fyra matcher. Dessutom har han under säsongsinledningen vunnit sitt livs närkamp och plockat över nästan varenda svartvit supporter på sin sida. Det var länge sedan en enskild spelare kändes så viktig för Newcastle som Kevin Nolan gör just nu.
Många – undertecknad inräknad – förbannade värvningen av Kevin Nolan i januari.
En spelare som hade gjort sig ett namn i Sam Allardyces Bolton.
Ett Bolton vars fotboll Allardyce försökt pracka på Newcastle något år tidigare.
Lägg därtill att Nolan i princip hade slutat göra mål, en vana som ansågs vara innemittfältarens stora tillgång när det begav sig. På något sätt kändes det också som ett steg i totalt fel riktning när vi, redan i kris och indragna i bottenstriden, valde att sälja två spelare av riktigt hög kaliber i Charles N’Zogbia och Shay Given för att istället fylla truppen med Ryan Taylor och Kevin Nolan. Huruvida den karusellen bidrog till det nalkande nedflyttningstraumat eller inte ska låtas vara osagt, men idag har vi mer nytta av den senare än någon annan spelare.
Det hade varit lätt för Nolan att gå samma väg som många av lagkamraterna i somras. Bolton ville ha tillbaka honom och det fanns även intresse från Hull och andra klubbar som praktiserar ”hans” fotboll till det yttersta. Men Nolan är inte av den karaktären. Han kryper inte tillbaka till Reebok Stadium eller slår sig till ro bland alla själsligt befriade föredettingar på Hulls mittfält för att förlora 38 matcher och bli utskälld i mittcirkeln. Istället har han i skadade Steven Taylor och tilltyglade samt inkapable Nicky Butts frånvaro tagit på sig en informell kaptensroll och vuxit till en obeskrivlig gestalt på St. James’s Park.
När ingen av anfallarna visat sig tillräckligt gamla (Carroll & Ranger), bra (Harewood) eller friska (Ameobi) har han vunnit boll, gjort mål och föregått med exempel i såväl medgång som motgång denna säsong. Inledningsvis såg det ut som i våras, lite snurrigt och inte lika säkert som under tiden i Bolton, men det syntes redan i premiären att någon form av spets var på väg att smyga sig tillbaka in i Nolans prestationer. Borta mot W.B.A. illustrerades detta i en genial passning som tillät Duff att kvittera Shelton Martis ledningsmål och rädda säsongsinledningen. När Reading sedan väntade hemma sprang han fyra dagsritter mot ena hörnflaggan på tre sekunder och hämtade bollen för att ögonblicket senare se Shola Ameobi vräka in ett av sina tre mål.
Några veckor senare gick spetskompetensen från att skymtas till att explodera i ansiktet på alla Nolans belackare – återigen undertecknad inräknad. Målet borta mot Crystal Palace var början på en målskörd som en mittfältare i Newcastle inte mäktat med sedan Laurent Roberts glansdagar för fem år sedan. Några veckor senare åt han upp Ipswich och spottade ut dem igen.
Att kliva fram som Nolan gjorde igår är ”Gerrardiskt”. Under de senaste fem matcherna har vi varit usla. Må det bero på skador eller något annat, Nolan har under tiden stått upp för laget och gjort sitt på ett aktningsvärt sätt. Mot Scunthorpe var det aldrig någon annan än han som kunde inspirera en comeback. Dessvärre finns det spelare av annan karaktär i dagens trupp som inte riktigt är på samma nivå som Nolan när det gäller engagemang och vilja. Zurab Khizujulistuivilly är en, Marlon Harewood en annan. Kontrasten är slående, och även om matchen igår inte gick att bevittna med egna ögon, så talar alla rapporter om två helt olika lag när Harewood fick i uppdrag att ackompanjera Carroll och Nolan offensivt, och när en hungrig Nile Ranger fick det. Ledda av Nolan vändes den förpestade trenden i en match som kan bli hur viktig som helst när vi summerar denna höst.
Nolans karaktär smittar av sig och inspirerar. Vad fansen på Reebok Stadium fastnade för är inte svårt att se. När det stämmer för Nolan tenderar han till synes bli en energikälla för ett helt lag, och vår tunna trupp behöver lapa i sig av hans krafter hela vägen upp till Premier League.
