Chris Hughton och det nygamla fortet
När José Enrique – som man kan hylla i all evighet – skyfflade in 2-0 via Lee Camps fingrar, innebar det att endast Sheffield United, Blackpool och Ipswich står mellan ”this group of lads” och en hel säsong som obesegrade på St. James's Park. Det är något klubben inte mäktat med sedan början på 1900-talet. Samtidigt som framgångarna, rekorden och glädjeyran blir allt fler respektive påtagligare, växer hyllningskören till hjärnan bakom vår osannolikt behagliga säsong – Chris Hughton.
Hela St. James’s Park var redan i gungning. Klockan hade tickat upp på 91 minuter, när Jonas Gutierrez låste fast bollen nära hörnflaggan vid the Sir John Hall Stand. I vanlig ordning stegade José Enrique fram på sin vänsterkant och erbjöd ett passningsalternativ. När denne trädde in bollen till Ameobi, som i sin tur klackade den tillbaka – höll samtliga 45 987 åskådare andan. Det som började med ett skitmål på The Hawthorns, det som såg så oroligt ut på City Ground när Dexter Blackstock rullade in 1-0, det som kändes oundvikligt när Peter Lövenkrands knorrade in 5-1 på Cardiff – var snart ett faktum. En skottfint och högerskott senare, av ligans kanske bästa spelare, exploderade en hel stad i ett euforiskt vrål. ”A super goal, by a super, super player” löd SkySports referat. Mitt i allt detta, med den halvnakna spanjoren begravd under en hög av svartvita kollegor, studsade en person upp och ner mer än alla andra. Han är 51 år gammal, och var vid det här tillfället till skillnad från Enrique helt påklädd – men lika glad för det.
Av alla tänkbara scenarion var det nog inte många som gissade att den kanske största hjälten av alla skulle heta Chris Hughton vid denna säsongs slut. Men när den gråhårige irländaren för andra gången vinkade upp till Level 7 (en otrolig upplevelse för den som vill sjunga sig hes i 90 minuter) för att besvara ”Hughton, Hughton give us a wave”, förstod man vilken respekt han har vunnit under de senaste tolv månaderna. Ett uppdrag som självaste McGyver skulle ha svårt att tampas med. En trupp som enligt många saknade självförtroende, motivation och talang. En ägare som ville bort. Fans som hade tröttnat.
Plötsligt drar alla åt samma håll.
Av alla lag som försökt att ta sig över den fotbollsmässiga vallgrav som numera omger St. James's gräsmatta, så har givetvis West Brom kommit närmst med sitt 2-2. Nottingham gav oss en rejäl match, men svårigheterna i sista tredjedelen blev tydliga allt för ofta, samtidigt som Newcastles tålamod och självförtroende talade sitt tydliga språk ju längre matchen led.
Någon försöker dra igång den sedvanliga ”Get out of our club, you fat cockney bastard”, men det är ingen som hakar på, utan det hela tystas ned av dagens frekvent återkommande favoritramsa ”What’s it like to see a crowd” riktat till Nottinghamklacken, som prompt är placerad bredvid Level 7.
Ashley ska inte förlåtas för sina första år, men det är inte fullt omöjligt att han – i likhet med Hughton – har lärt sig under resans gång. När vi pliktenligt besegrar ett av ligans bästa lag, i en match där januariförvärven Williamson och Routledge är instrumentella, finns ingen anledning att se tillbaka och tjura över något alls.
Varje gång Chris Hughton har ställts på prov denna säsong, har han klivit ur situationen starkare och löst det på bästa sätt. Hans facit på transfermarknaden visar fler rätt än fel, med Leon Best som den enda plumpen. Men den intetsägande anfallaren har han å andra sidan haft modet att bänka.
Den viktigaste delen av hela Hughtons bygge illustrerades i det som ägde rum inne på SJP i måndags. Fortet St. James’s Park är för närvarande – återigen - ointagligt. Med en hoppfull publik som börjat stötta sitt lag istället för att bua och grina, har självförtroendet funnits där hela säsongen. Med Hughtons smarta värvningar i januari infann sig en spelmässig dynamik som resulterade i de brutala segrarna över Cardiff, Coventry, Barnsley och Scunthorpe. Mot Nottingham var det ett annat lag med självförtroende som skulle malas ned. Som Shola Ameobi sa i en intervju efter matchen, så var det klubbens nuvarande ”momentum” som i slutändan bärgade segern. Det var spelarnas tro på sin egen förmåga, det var den kokande stämningen inne på arenan, det var lagets otroliga sammanhållning och det faktum att varenda person som är associerad med klubben är fast besluten att göra rätt för vad som hände förra våren. Enligt den nigerianskfödde anfallaren har en så här uppsluppen atmosfär inte omgärdat truppen sedan Sir Bobbys dagar. Inget dåligt betyg till firma Hughton & Calderwood.
Lägg därtill att José Enrique säger att den gode Chris är den bästa tränaren han haft under sina tre år i Newcastle (med andra ord bättre än Allardyce, Keegan, Kinnear och Shearer), och att han som sagt enligt Ameobi lyckats ena klubben bättre än ytterligare två tränare.
Jag har själv förringat Hughtons insats under säsongen, och många med mig. Det tycktes inledningsvis vara det faktum att våra spelare helt enkelt var för bra för den här ligan. Men Hughton har fått fart på Andy Carroll, vänt på Coloccinis karriär, spelat Guthrie i mitten, värvat en kreativ injektion i Routledge, bänkat Nicky Butt, bytt in Nile Ranger, sålt Geremi, plockat in Mike Williamson och skapat ett lag. När man summerar det hela, och ser honom – 50 meter från en hög med glada spelare, framför 46 000 glada supportrar - studsa upp och ner framför bänken i regnet på St. James’s Park, då börjar man försiktigt hoppas.
Hoppas att Hughton kommer att fortsätta studsa i Premier League.
