Tack Chris Hughton
Tack Chris Hughton. Tack för allt du gjort och tack för att du, när ingen trodde på dig klev fram och bröt den negativa spiral som genomsyrat klubben under fem plågsamma år.
Det är med stor förvåning och förvirring jag tänker tillbaka på de senaste nio månaderna. Vad är det egentligen som hänt? Allt såg så hopplöst ut. ”Stjärnorna” försvann på löpande band. Klubben skulle säljas igen men ingen utom en i sammanhanget urfattig lokal affärsman gjorde några seriösa försök att köpa den och värst av allt, alla stod vi där och undrade: Vem ska leda oss ur stormen?
Jag gick tillbaka i tiden och kollade vad folks reaktioner var på att vi inledde säsongen med honom som caretaker så länge Ashley ånyo försökte sälja klubben. Sanningen är att det inte fanns någon reaktion. Inga ramskrikande krönikor. Inga illsinnade forumskribenter som hotar om att bojkotta matcherna. Ingenting. Och är det egentligen så konstigt? Chris hade under tidigare säsong fått hoppa in som tillfällig tränare vid två skilda tillfällen. Resultatet blev fem förluster, två oavgjorda och en hemmavinst mot ligajumbon West Bromwich Albion. Ingen förväntade sig att Chris skulle bli vår manager. Inte ens Chris Hughton.
Men under tiden ”You fat bastard, get out of our club” sjungandet ekade febrilt på arenorna rumtom i landet där klubben spelade och det blev alltmer påtagligt att något ägarskifte aldrig skulle ske så tuffade det nya svartvita tåget på i sin tysthet. Hughton smed ihop ett ramstarkt försvar och förlitade sig på individuella prestationer och det funkade. Efter två månader hade man seglat upp i serieledning och Hughton själv blev utnämnd till månadens manager två gånger om. Det hade dock inte sett vackert ut så visst var det många som drog sig från att jubla när Ashley meddelade att han tänker behålla klubben och att Chris fått ett tvåårskontrakt.
En liten formdipp senare så var de igång igen. Denna gång såg det mer strukturerat ut om än fortfarande osnyggt. Denna gång var det inte 4-4-2, det var 4-5-1. Denna gång drog Kevin Nolan åt sig all uppmärksamhet och la grunden för utmärkelsen säsongens spelare i The Championship när laget vann sju ligamatcher på raken.
Ytterligare en månad senare stod vi där med grus i maskineriet. Forest gick som på räls och skönspelande Albion hade gott om oss. Det gick till och med så långt att vi sjönk ner till en tredjeplats. Samtidigt började folk fråga sig vad vi sysslar med på ledningsnivå. Laget skrek efter förstärkningar och ingen tycks komma efter både Kilgallon och Beckford ska ha varit klara enligt medierapporter för att plötsligt vilja stanna i sina respektive klubbar. Eller ja den förstnämnde tyckte sedan att var klokt att lämna för Sunderland… Ha det så kul i den hålan.
Frågetecken började nu ställas. Varför gör vi inget? Hur ska det här sluta? Drar de andra ifrån nu? Svaren kom med besked. Mike drog upp lädret ur fickan och pungade upp gång efter annan. In kom fem nya spelare och Simpson köptes loss. Och så var vi igång igen. Denna gång med två yttermittfältare som hade lekstuga på vardera kant och med en Andy Carroll som blommade ut från ingenstans när det behövdes som mest. Det såg vackert ut också vilket glädjer.
Tre månader senare står vi här som seriesuveräna segrare med elva poängs marginal ner till tvåan West Bromwich och med ett hundratvå poäng inspelade. Det som imponerar mest är ändå hemmaformen som innefattar arton vinster, fem oavgjorda och NOLL förluster. Med den nollan i protokollet kan vi utnämna oss det bästa hemmalaget i landet för ingen har varit lika vassa hemma som oss. Vi är ensamma om att gå obesegrade hemma!
Tankarna från det som varit är ljuva när man tänker tillbaka och det är tack vare Chris Hughton. Han tog sig an Englands mest otacksamma jobb, stöttad av ingen och betrodd av ännu färre människor. Men han lyckades. Han lyckades se till så att klubben gjorde en helomvändning samtidigt som han under resans gång utvecklade laget, spelarna och framför allt sig själv.
Idag är han en hjälte. En man att beundra och som vi med tillit låter oss leda in tillbaka i finrummet. Men vi är inte dumma. Vi vet att utvecklingen måste fortsätta. Vi vet att vi måste förstärka ytterligare. Vi vet att Hughton fortfarande har mycket kvar att bevisa. Det kommer inte bli lätt framöver men för första gången på länge andas det sann optimism på Tyneside. Jag tycker därför det är högtid att bara stanna upp och säga tack till den man som legat bakom vår fantastiska säsong för ingen vet riktigt vad som väntar nu. Därav:
Tack Chris Hughton!
