2000-talets Newcastle: Mittback 2

Den fjärde spelaren som tar plats i 2000-talets Newcastleelva gjorde bara 28 ligamatcher för klubben, men visade med oöverträffad klass sitt kunnande som mittback - och har i mångas tycke än idag inte blivit ersatt. Jonathan Woodgate är mittback nummer två.

6. Jonathan Woodgate

När belgaren Philippe Albert valde Newcastle framför Juventus och Fiorentina 1994 blev han den förste av tre mittbackar på 10 år att bära tröja nummer 27. Den andra – och som gjorde det under kortast period – skulle visa sig vara den bästa försvararen som uppträtt i svartvitt under de två senaste decennierna. Jonathan Woodgates karriär är i mångt och mycket söndertrasad av skador, men den olycksdrabbade mittbacken var i en klass för sig när han spatserade utanför Shay Givens straffområde under början av 2000-talet.

Jonathan Woodgate inledde sin karriär hos Middlesbrough innan han som 16-åring flyttade några timmar söderut och närmare bestämt till Leeds efter meningsskiljeaktigheter mellan Woodgates familj och Boro. Väl i West Yorkshire var han en del av det lag som vann The FA Youth Cup 1997, och året där på gjorde den reslige mittbacken sin första seniormatch för LUFC.

I januari 2003 hade Woodgate sedan länge etablerat sig som mittback i Leeds suveräna uppsättning fotbollsspelare, och nått semifinal i Champions League samt slutat i toppen av Premier League många gånger. I en backlinje där han konkurrerade med Rio Ferdinand, Lucas Radebe och Dominic Matteo om mittbacksplatserna var han kanske den spelare som märktes mest och fick mest beröm. Peter Risdale - ordföranden i klubben – kallade Woodgate för ”kronjuvelen i lagbygget”, och i egenskap av att vara produkt från klubbens akademi vann han många supportrars hjärtan utan större problem.

Större problem var dock något som hade uppenbarat sig vid sidan av planen. Tillsammans med Lee Bowyer åtalades Woodgate år 2000 för att ha misshandlat en pakistansk student vid en nattklubb vid namn Majestyks i Leeds. Han dömdes till 100 timmars samhällstjänst, och stängdes av FA av från allt landslagsspel, vilket gjorde att han inte kunde tas ut av Sven Göran Eriksson till VM-truppen sommaren 2002.

Leeds väldokumenterade finansiella besvär under 2000-talets början såg dock Woodgate ryktas bort, och det var slutligen hos oss i Newcastle den reslige försvararen hamnade. I januari 2003 tog en av klubbens mest långdragna transfersagor slut när ”Woody” slutligen skrev på för svartvitt. Peter Ridsdale sålde Woodgate mot dåvarande Leedstränaren Terry Venables vilja, något som senare ledde till dennes avgång. Även majoriteten av Leeds supportrar visade öppet sitt missnöje med beslutet att sälja en av klubbens bästa egna produkter på många år.

Woodgateaffären var känslig på många sätt, och de enda intervjuerna som spelaren i fråga valde att ge gavs till Newcastles interna reportrar, var på dessa intervjuer offentliggjordes på säsongs-DVD:n från 2002/03 – ”Flying High”.

Övergångssumman landade på £9m, den högsta något lag i hela Europa betalade för en spelare under det transferfönstret. Det var en perfekt värvning för ett Newcastle som återigen var inblandade i titelracet, och en spelare helt i enighet med Sir Bobby Robsons transferpolicy. Bobby sa vid övergången att han hoppades att Woodgate skulle spela i Newcastle i 10 år. Som vi vet blev det ungefär en tiondel av den tiden.

I sin premiärmatch mot Chelsea (2-1) några veckor senare imponerade han stort. Det kändes som att en av de sista pusselbitarna som saknats i Bobbys lagbygge hade fallit på plats. Med tröja nummer 27 på ryggen redde Woodgate upp de flesta av de defensiva bekymmer som laget dragits med under sin första vår, och frågan är vilken inverkan han hade kunnat ha på strapatserna i Champions League om han inte varit avstängd där efter att ha deltagit i Uefacupen med Leeds tidigare under säsongen.

Woodgates insatser bidrog till att Newcastle i allra högsta grad var med och slogs om guldet ända till och med en ödesdiger eftermiddag på Goodison Park. Efter att spädbarnet Wayne Rooney givit hemmalaget ledningen kvitterade Laurent Robert med världshistoriens hårdaste skott från väldigt dålig vinkel. Några minuter senare tornade Woodgate upp sig på en hörna och nästintill bröt av ribban med en våldsam nick. I andra halvlek var Newcastle återigen flera gånger nära att ta ledningen, men istället skulle ett bedrövligt domslut kosta oss såväl poäng som ligatitel. Thomas Gravesen stämplade Olivier Bernard på låret så grovt att det skulle kunna väckas åtal mot honom. Domaren valde att inte ens blåsa, och under den följande kontringen föllTomasz Radzinski väldigt lätt i närkamp med just Woodgate, och då föll även domaren. 2-1 på straff och ridå Newcastle.

Till säsongen 2003/04 anslöt även Woodgates gamle vapendragare Bowyer från Leeds. Dessvärre var detta den enda värvning som Sir Bobby gjorde under sommarfönstret det året, något som ryktas ha varit ordförande Freddy Shepherds fel mer än Bobbys.

Utan investeringar väntade en säsong av besvikelse och hård mognad för en ung Newcastletrupp. Spelare som Jermaine Jenas, Hugo Viana och Darren Ambrose ansågs mogna nog att axla ansvar från Gary Speed och Nobby Solano – men dessa antaganden skulle visa sig vara felaktiga då man slutade 5:a i ligan och åkte ut i kvalet till Champions League. Trots en semifinalplats i Uefacupen ansåg säsongen som ett misslyckande.

Woodgate drogs periodvis med skador, men i de 18 ligamatcher han spelade – plus de briljanta insatserna i Uefacupen – spelade han till sig enormt mycket förtroende. Än idag talas det gladeligen i Newcastle om vilken klass som osade kring varenda glidtackling, brytning, nickduell och passning som Woodgate tog sig för.

Följande sommar hade hans prestationer fångat Real Madrids uppmärksamhet, och några dagar innan transferfönstret stängde fick Freddy Shepherd ett bud på £13,5m. Han accepterade, men återinvesterade inte pengarna i en ny mittback, och sedan dess har Newcastles defensiv i mångt och mycket återgått till att vara en fars.

Woodgate lyckades aldrig fullt ut i Real Madrid även om han under en period var förstaval som mittback. När han efter två år återvände till England var det inte till Newcastle – trots att han bad klubben spara tröja nummer 6 åt honom.

Vi är dock inte många Newcastlesupportrar som är bittra över detta faktum, utan det är snarare en viss bitterhet över att Woodgates sorti ägde rum när den gjorde.

Den kanske viktigaste och mest inflytelserika försvararen vi någonsin skådat i svartvitt, och detta är något han lyckades bevisa för oss under blott 28 ligamatcher och en handfull cupmatcher.

Vi väntar fortfarande på en ersättare.