Om konsten att älska förlorare
Kamil Herzog bjuder på funderingar inför vad som kan komma att bli en säsong där vi slipper bli besvikna för första gången på länge.
Det finns lag i nästan alla ligor som år efter år storsatsar och år efter år mer eller mindre misslyckas. Mitt kära Newcastle tillhör den kategori. Klubben har sett till de senaste 15 åren (om man bortser från de senaste två åren) satsat och köpt spelare, gärna namnkunniga för dyra prislappar och med dyra löner. Spelare som ofta floppat eller åtminstone inte tagit klubben till de höjder man hade hoppats. Faktum är att vår kära förening har gått titellösa i nästan fyra decennier. De finns fler sådana ”satsande” klubbar, i La liga har vi Atletico Madrid (kanske fel att ta upp dem när de precis har vunnit Super Cupen men om vi tittar lite längre bak i tiden så tror jag att alla förstår poängen). I Engelska ligan har vi förutom Newcastle även Tottenham som under många år satsat och ofta hamnat i mitten av tabellen och jag tycker det är oerhört kul att de har en del framgångar just nu, jag unnar dem det. Jag skulle även vilja lägga till Schalke till den skaran av föreningar och för hockeyälskare säger jag bara Leksand... Och av någon anledning har jag en förkärlek till samtliga dessa lag även om Newcastle givetvis är närmast hjärtat.
Vad är det egentligen som motiverar oss fans att hålla på dessa lag som när man summerar säsongen allt som oftast har gjort oss besvikna. En gemensam faktor kan vara att dessa lag ofta spelar en offensiv fotboll (jag har inte gjort något vetenskaplig analys för att belägga detta påstående), och kanske satsar mer på köp av stjärnor i anfallet istället för att fokusera på det som ofta är problemet, försvarsspelet och kontinuitet i spelstrategin. Just kontinuitet är något som ofta saknas i dessa föreningar, snarare är det så att de har en tendens att avverka tränare på löpande band. Jag tror dock att det finns mer än ett offensivt spel som får oss att följa och älska de här lagen. Många mål kan inte väga upp att vi gång på gång känner en besvikelse när vi summerar säsongen. Min högst personliga uppfattning om varför vi fortsätter att envist hålla på våra kära föreningar trots besvikelserna är att när besvikelserna har lagt sig så kommer idrottsvärlden kanske härligaste tanke in i våra huvuden: ”Well, there is always next season”. Och det är just denna mening om drömmar, hopp och nya möjligheter som jag tror driver oss som fans.
Jag tror att det är med fotbollsfans likadant som det är med fotbollsspelare, man måste vara hungrig på framgång. Jag ska inte påstå att jag inte hade föredragit att ha det som Manchester United som vinner titlar år efter år. Men samtidigt tror jag att den dagen Newcastle vinner en titel kommer våra fans vara gladare än United-fansen eller Chelsea-fansen är när de vinner en av sina många titlar (Jag hoppas att ingen av United eller Chelsea supporterna tar illa upp). Man kan likna det vid att om Newcastle slår Manchester United så blir nog våra fans gladare än Manchesters supportrar blev när de besegrade oss i första omgången. Jag tror att samma princip gäller när det kommer till titlar. Man kan helt enkelt bli mätt (eller åtminstone mindre hungrig) på titlar.
Så den stora frågan för denna säsong är: ”Is this the next season?”
