2000-talets Newcastle: Högermittfältare
1998 flög en trumpetspelande bolltrollare från Peru till Tyneside och rakt in i våra hjärtan. Två sejourer i Newcastle, ett oändligt antal fantastiska insatser och två smärtsamma farväl. Nobby är 2000-talets högermittfältare.
4. Nolberto Solano
Det känns som en klyscha när man ska berätta historien om sydamerikanska fotbollsspelare. Var och varannan spelare kommer från usla förhållanden och började ”som pojke i peruanska Callao började trilla boll på gatorna”.
Nolberto Solano började som pojke att trilla boll på gatorna i peruanska Callao.
Sporting Cristal blev så småningom hans första professionella klubb när han som 17-åring skrev på ett kontrakt 1992. Efter en ettårig utflykt till Deportivo Municipal återvände han till Sporting i slutet av 1993, och karriären tog fart på allvar. Solano var en hörnsten i det berömda Sporting Cristal-laget som vann peruanska ligan 1994, 1995, 1996 och dessutom nådde final i Copa Libertadores 1997.
Framgångarna för Sporting hade fått argentiska jätten Boca Juniors att börja följa den tekniske högerbreddaren, och vid 22-års ålder fick Nobby äran att dra på sig Bocas blågula dress vid sidan av Diego Maradona, som gav Solano smeknamnet ”Maestrito”. Samma år kom Nobby tvåa i omröstningen om ”Årets Sydamerikanska Spelare”, bakom Marcelo Salas.
Newcastle pungade upp £2,48m 1998, och blev då första engelska klubb att husera en peruan. Solanos debut i svartvitt var så uppmärksammad att den träningsmatch han skulle spela var tvungen att skjutas upp för att man skulle kunna få rum med all publik. Solano svarade på uppmärksamheten med ett mål och debuterade senare samma år mot Chelsea när han ersatte målskytten för dagen, Andreas Andersson.
Med nummer 24 och 15 på ryggen etablerade han sig fort i startelvan och visade sig vara ett väldigt precis vapen för att måtta in bollen på Alan Shearer och emellanåt Duncan Ferguson, men det var precis som för många av hans lagkamrater i ”2000-talets Newcastle” under de kommande åren och under Sir Bobby Robsons ledning som Solano – nu nummer 4 - skulle uträtta de största av sina dåd.
Efter att ha tillbringat en del matcher på vänsterkanten kunde Nobby permanent flyttas över till högerkanten när Sir Bobby värvade Laurent Robert från PSG 2001. Med Solano och Robert på varsin kant utvecklade Newcastle ett kantspel som nästan kunde jämföras med Giggs och Beckhams motsvarighet. Solano hade inte bara den offensiva kompetensen och lusten i sitt spel, utan uppskattades extra mycket av klubbens supportar för det stora arbete han tog i defensiven. Mål med båda fötterna, på långskott och från bra positioner i boxen, och på något sätt även ett par nickmål slutade 2001/02 i totalt 7 ligamål och otaliga assister. Nobbys mål under försäsongen mot 1860 München har han i efterhand beskrivit som det snyggaste i karriären. Det legendariska avgörandet på övertid borta mot Leeds (4-3) och den instrumentella insatsen i 6-2-segern mot Everton är andra matcher som står ut.
Solanos och Newcastles korståg fortsatte under 2002/03. Han gjorde mål på Sunderland och tunnlade Christanval på Camp Nou. Men i Nolbertos kanske bästa insats blev ett visst mål aldrig av. När Newcastle gästade San Siro och Inter i den andra gruppspelsomgången av Champions League 2003 ägde en av modern tids bästa insatser från våra kära skator rum. Vad man minns från den matchen är först och främst de 12 000 tillresta supportrarna, Alan Shearers två mål och känslan av frustration när det vid slutsignalen på något sätt stod 2-2. Hade det inte varit för Brambles klumpiga fällning av Obafemi Martins, och Ivan Cordobas målnick på Emres efterföljande frispark, hade historien om Champions League-äventyret kunnat sluta annorlunda. Detsamma gäller om Nolberto Solanos fantomvolley i första halvlek studsat millimetrar annorlunda, antingen när det träffade ribban eller Francesco Toldos rygg. Ett mål som med största sannolikhet hade betraktats som ett av de mäktigaste i klubbens historia om bollen gått in.
Säsongen 2003/04 började problemen för Solano. Han var visserligen målskytt i Belgrad när Newcastle bortavann i Champions League-kvalet, men efter den obeskrivliga förlusten på straffar på hemmaplan gick säsongen knackligt. Solano såg sin plats hotas av nyförvärvet Darren Ambrose, och Sir Bobby valde dessutom att allt oftare spela med Kieron Dyer till höger för att ge plats åt både Gary Speed och Jermaine Jenas i mitten. I januari 2004 såldes Nol till Aston Villa med motiveringen att han ”förlorat förmågan att göra sin gubbe” – något som aldrig varit Solanos styrka eller påverkat hans spel särskilt mycket. Sir Bobby tog inte många tveksamma beslut, men detta var definitivt ett av dem.
Efter ett och ett halvt års exil från Tyneside sjöng Toon Army hem Nobby igen. På Michael Owens presentation skanderade supportrar hans namn lika mycket som de jublade åt värvningen av Owen, och några dagar senare presenterades Solano för £1,5m, samma summa som han lämnat för året innan. Under sin andra sejour var han aldrig en lika tongivande spelare, mycket på grund av sin ålder såklart, men även på grund av det tränarkaos som då infann sig i klubben.
Graeme Souness hade ingen aning om någonting, och efterträdaren Glenn Roeder fick till en början ut det bästa av Solano – men tvingades senare förpassa honom till högerback när Stephen Carr envisades med att vara skadad samt visa upp en oduglighet som man inte visste fanns.
Sam Allardyce var näste man till rakning, och med hans raka spel skulle Solano inte få mycket utav sitt bollspelande. Familjeskäl hette det och i augusti 2007 stack han till West Ham och gjorde förvånansvärt bra ifrån sig i en ny miljö.
Efter säsongen i West Ham återförenades han med Laurent Robert och Nikos Dabizas i grekiska Larissa under några månader, men vände snart hem till Peru där han hjälpte Universitario de Deportes till ligaguld med sina 10 mål på 32 matcher. Här trodde nog de flesta att Solanos resa skulle ta slut, men i december 2009 dök han plötsligt upp på de brittiska öarna igen. En kortare tids träning med först Colchester United och sedan Newcastle slutade i ett sex månader långt kontrakt med Leicester. När Newcastle gästade ”The Foxes” under våren 2010 fick Toon Army sig ett kärt återseende när Solano entrade planen i andra halvlek till stående ovationer.
Efter att precis ha missat uppflyttningen med Leicester återfinns han nu på The Circle hos Hull där han enligt rapporter skrev på för ett år.
Under sin första vistelse spelade Nolberto till sig snudd på legendarisk status bland supportrarna, och det faktum att de flesta tog hans parti i tvisten med Sir Bobby visar vilken respekt han har hos hela ”Geordienationen”.
Ett bättre slut och ett värdigare avsked med exempelvis en hyllningsmatch i sitt namn är dock vad man saknar i denna historia. En spelare som alltid gav sitt yttersta och vars kunnande ofta underskattades av utomstående. Hur relationen till Sir Bobby kunde grusas lär vi aldrig få veta, men något måste ha hänt mellan att Nobby ringde och spelade trumpet i telefonen för sin tränare tills att en omogen Darren Ambrose petade en av ligans bästa högeryttrar.
Det vi minns av Solano är just en av ligans främsta högeryttrar och inte ”en spelare utan förmåga att göra sin gubbe”.
