Newcastle mot ny era?
Fredrik Ottensten kommer med tankar och synpunkter på Newcastle.
Premier League-säsongen 1996-97 är slut. På andra plats ser man ”Newcastle Utd”. Kevin Keegan har lett oss till en av våra största framgångar på decennier. 1992 tog han över ett sargat Newcastle på väg ner i gamla Division 3. Det krävdes ett mirakel. Miraklet hette Kevin Keegan. Vi klarade oss kvar i Division 2 och lyckades efter omstruktureringen i ligan ta oss till Premier League året därefter.Resten är historia.
5 år senare är säsongen 2001-02 femton omgångar gammal. På fjärdeplats läser vi ”Newcastle Utd”. Vad är detta? Är Big Kev tillbaka på managerposten? Nej, men vi har Bobby Robson! En av tidernas bästa tränare inom världsfotbollen har kommit tillbaka till klubben i sitt hjärta efter utflykter i bl.a. Barca, PSV Eindhoven och som den mest framgångsrika förbundskaptenen för England sedan VM-guldet 1966.
1999 tog han över rodret i en storklubb som låg näst sist i Premier League utan en enda vinst på sju omgångar och hade en katastrofal förlust hemma mot ärkerivalen Sunderland i bagaget. Efter en förlust mot Chelsea leder Bobby ut laget för sin första match på St James’ sen han tog över. Sheffield Wednesday får den eftermiddagen vara med om en av ligans mest förnedrande förluster någonsin. Shearers fem mål och Bobbys engagemang leder oss till en
8-0 seger som aldrig förr skådats av The Geordie Faithful.
Ytterligare två år senare är han på väg att göra om Keegans bravad att göra oss till ett storlag av högsta kaliber. Var ligger likheterna mellan dessa två eror? Keegan-eran som tyvärr bara varade under några år och Bobby-eran som vi inte vet hur länge den håller i sig. Vad har vi nu som vi även hade då? Först och främst: En kunnig, engagerad och offensivt tänkande manager. Big Kev då, Ol’ Bobby nu. Även ett självförtroende som heter duga. Så länge vi vill vinna så kan vi besegra vem som helst! Likheterna syns även i matcherna.
’96 Nufc 5-0 Man U.
’01 Nufc 4-3 Man U.
Resultatet är inte detsamma, men kämpaglöden och den positiva fotbollen är det.
De karismatiska spelarna finns också där. En fransman med ohyggligt tillslag och oerhörd snabbhet på vänsterkanten. Då David Ginola, nu Laurent Robert.
En irrationell anfallare med ett oerhört vasst avslut och en snabbhet som inte är av denna jord. Då Tino Asprilla, nu Craig Bellamy.
En tung, bollvinnande, målfarlig centertank. Då Les Ferdinand, nu Alan Shearer.
En kvickfotad mittfältare med oerhörd teknik och speluppfattning. Då Peter Beardsley, nu Kieron Dyer.
En matchvinnande målvakt med självförtroendet på topp. Då Pavel Srnicek och Shaka Hislop, nu Shay Given.
En mittback som kan ta på sig ansvar och inger respekt hos moståndarna. Då Phillipe Albert, nu Nikos Dabizas.
Som ni ser så finns allt där. Om nu Bobby kan se till att alla bitar faller på rätt plats; då kan det här bli några minnesvärda år vi har framför oss. Som inbiten Geordie så kan man inte vara annat än positiv. Go for it Bobby!
HOWAY THE LADS
