Vinst då, vinst nu?
Rolf Corneliusson om den underbara hemmamatchen på nybyggda St James Park, 1994/95. Vinst mot The Saints.
Jag hade äran att vara på plats och se starten av denna drömöppning av en säsong. Fyra vinster på fyra matcher. Matchen mot Southampton var en av de värsta avklädningarna jag bevittnat på St.James´ Park. Arenan var nyombyggd och fylld till sista plats.
Då Keegan hade lite problem med laget (bland annat saknades Peter Beardsley) valde han att ställa upp med "The Wonder Boy", Steve Watson, i anfallet. Det tog inte många minuter förrän det visade sig att detta var ett magnifikt drag. Watson var på alerten och dundrade in en målvaktsretur från Bruce Grobbelaar på ett långskott från Albert.
Innan halvleken var till ända hade Stevie prickat in ännu ett, likaså Andy Cole. Båda efter fina framspelningar av den snabbdribblande yttern Ruel Fox.
Tio minuter efter halvtidsvilan fick Southampton sitt tröstmål. Alla väntade på en flaggvinkning från linjemannen på en klar offside. Denna uteblev och Banger kunde enkel slå in bollen bakom en helt oförstående, men vansinnig, Pavel Srnicek. Detta var en av de få riktiga målchanser The Saints lyckades skapa i matchen.
Newcastle fortsatte att spela drömfotboll även i den andra halvleken och radade upp gynnsamma lägen framför motståndarnas mål. Cole fick även han gjort sitt andra och målkavalkaden avslutades med ett välplacerat skott i burgaveln av Robert Lee, till publikens vilda glädje. Att inhopparen Alex Mathie missade ett par gyllene tillfällen, liksom Cole, gjorde inget en sådan här strålande eftermiddag .Jag avslutade kvällen på Newcastle Arms sjungandes "We´re top of league, we´re top of league" och mådde fantastiskt.
Howay The Lads!
