Roffes Fredagskrönika.
Vad händer runt Newcastle? Vem kommer, vem går? Vinner vi ligan? Hur går det för reserverna? Läs och njut.
En påskvecka fylld av vackert väder och ekonomiska bryderier. Vår TV tackade för sig mitt under förra Newcastlematchen. Tydligen orkade inte heller denne apparat med vårt bedrövliga spel. Med en kvart kvar att spela small det bara till och en långdragen suck var det sista som hördes. De senaste dagarna har tid därför fått läggas på att besöka radiohandlare, diskutera med tjejen och försöka lura i sig själv det förträffliga med att investera i en ny TV. Igår kväll stod i alla fall en sprillans ny, svindyr, 32" widescreen på plats i vardagsrummet. Redo för den rafflande avslutningen i ligan och sommarens kommande VM-slutspel.
Resultatmässigt började ju veckan med en katastrof. Totalt utspelade i kvartsfinalen av Arsenal med inte ens skuggan av en chans. Bobby Robson påpekade mycket träffande efter matchen att "Fansen steg upp redan klockan fyra i morse för att hinna till London. Spelarna själva vaknade inte förrän en kvart var spelad av första halvlek!" 3-0 i baken kunde snarare varit ett par till om Dennis Bergkamp hade haft än mer flyt. Själv ger jag inte godkänt till någon i vårat gäng.
Men reservlag och skator, modell yngre, har däremot bjudit på fina resultat efter denna utskåpning.
Reserverna firade lilla julafton hemma mot Bradford. LuaLua agerade tomte och delade ut målpassningar till höger och vänster. Dessa utnyttjades främst av Michael Chopra som svarade för tre mål. Mark Boyd och ett självmål från Bradfords, eller Dvärghönsen som de också kallas, sida fullbordade slakten.
Newcastles U17-lag slog i helgen Crewes dito med hela 5-0. Lewis Guy svarade i den första halvleken, hemma på Bullockstead, för ett äkta hattrick. Spädde på med ytterligare ett i andra där också Martin Brittain fick komma med i målprotokollet. Detta var match nummer två i slutspelet våra seriesegrande grabbar kvalificerat sig för. Första matchen vanns i förra veckan mot Fulham med 4-0 och nästa match är mot Wimbledon den 6 april. Poäng där och vi kan se fram emot en kvartsfinal mot vinnaren i grupp 2 bestående av Everton, Arsenal, WestHam och Nottingham.
Fyramålsskytten Lewis Guy har i år svarat för 27 strutar i U17-laget. Det var tredje matchen han klämde in fyra baljor. När Coventry i november besegrades med 5-1 lämnade denne skarpskytt planen med fem skåror i bältet. Vad månde bliva?
Annars har veckan mest varit landskamper. Av Newcastlespelarna som brukar figurera i dessa sammanhangen var endast ett fåtal speldugliga. Jermanie Jenas var med första halvlek i Englands U21-landslag som spelade 1-1 mot Italien. Enligt rapporterna skötte han sig hyfsat. Diego Gavilian ("ja, han tillhör fortfarande oss...") blev utbytt med fem minuter kvar att spela när hans Paraguay mötte Sveriges VM-motståndare Nigeria. Matchen spelades i London på Loftus Road (QPR´s hemmaplan) och slutade 1-1. Även Gavilian kom undan med betyget "icke utan beröm godkänd". Kieron Dyer ingick i A-lagstruppen mot Italien men spelade inte. Detta var något Bobby Robson önskat och som infriades av Svennis. Vår försvarare Gary Caldwell fick på onsdagskvällen göra landslagsdebut. I Skottlands dust med Frankrike var, den snart 20-årige, Caldwell, med i startelvan och fick spela hela matchen. Trots storstryk med 5-0 fick Gary godkänt i debuten av landslagscoachen Berti Vogts. Shay Given fick sitta kvar på bänken och titta på hela matchen när hans Irland sprang över Danmark med 3-0.
På långfredagen är det Everton hemma som gäller. Som vanligt är det en mycket viktig match. I kampen om en Champion League plats är det bara seger som räknas. Leeds och Chelsea kommer allt närmre och nu måste vi plocka lite poäng för att hålla undan. Många frågetecken runt laget på grund av skador och utdragna rehabiliteringar.
Dabizas, O´Brien, Speed och Bellamy spelade inte för sina landslag i veckan. Tyvärr ser det ut som Andy O´Brien, som spelat mycket svagt på senare tid, är den av de fyra med störst chans för spel på fredagen. Vidare är även McClen, Griffin och Ameobi borta. Shola Ameobi befaras ha spelat färdigt för säsongen. Fräscha uppgifter i vem som spelar och inte bjuder väl, som vanligt, Sandberg på i sin eminenta Inför-krönika. Skulle alla dessa skadade spelare saknas kan det spekuleras vilt i laguttagningen. Själv ger jag Cort ännu en chans från start men är beredd att släppa in LuaLua tidigt om Carl inte får bättre fart på fötterna. Givetvis bredvid Shearer. Mitten får bli Solano - Jenas - Dyer - Robert. En fyrbackslinje, om skadeläget tillåter, med Hughes - Dabizas - Distin - Elliott framför Given.
När det gäller att plocka fram ett ljust minne från någon Evertonmatch faller valet för min del på hemmamatchen mot The Toffees säsongen 1996/97. En eftermiddag Newcastle lyckades visa upp allt ifrån total kalkonfotboll till rena mästartakterna. Vi hade inte mer än lämnat Strawberry och hittat våra platser på läktaren förrän vi var i underläge. En viss Duncan Ferguson satte pannan till på en hörna efter bara två minuter och 0-1 var ett faktum. Resten av halvleken var bedrövlig med felpass och tuffa tacklingar i parti och minut. En bit in på andra byttes så Asprilla in istället för Beardsley. Allt vände. Plötsligt spelade Newcastle strålande fotboll. Tino var inblandad i det mesta som skedde på plan. Delikata passningar och målchanser radades upp. Efter mål av Robert Lee (makalöst frispelad efter en underbar dribblingsraid av Asprilla), Alan Shearer (på straff sedan Columbianen blivit fälld), Les Ferdinand (efter en hörna) och Robbie Elliott (som innan haft en av de där matcherna, då han inte lyckades med någonting). 4-1 och känslan av att ha gått genom en mangel var påtaglig. En känsla som bara smaken av ett par pints Brown Ale kunde få ordning på. Denna seger kom i en period då saknaden av både spel och poäng var stor. Matchen var en vändning och tre segrar infann sig av bara farten. Låt oss hoppas att fredagens match kan bli något liknande för årets säsong.
Ovan nämnde Ferguson porträtteras fint på Evertonsidan av Johan Malmberg. Big Dunc är en spelare jag verkligen respekterar själv. Lojal som få, en utrotningshotad art. En gubbe som skötte sig utmärkt det lilla han spelade under sin period i Newcastle (32 matcher - 12 mål). Bara hans 2-0-mål i segermatchen mot Man. United (3-0 säsongen 1999/00) var värt varenda pund i övergångssumman. Jag tyckte dock att det var helt rätt när han gick tillbaka till Liverpoolklubben. Han hör hemma, och ska spela, där.
På tal om artiklar Ni inte ska missa, hoppas jag att vår egen skribent ,dALLAS med "En multinationell mix", får sin välförtjänta uppmärksamhet. Verkligen rolig läsning.
OK, jag bänkar mig framför nya TV:n (vilken vi inte förlorat en match på...) på fredag, iklädd matchtröja anno säsongen 1996/97 och några burkar äkta Newcastle Brown på armlängds avstånd. Tippar på en tuff uppgörelse med ett Everton på klar uppgång. Vi vinner med 3-2. Målskyttar får vara vilka fan de vill, bara vi vinner…
Come On, Howay The Lads!
