Newcastle United Football Club
"Med all respekt för Manchester Uniteds verkliga supportrar som stått upp för sitt lag under alla år, men jag måste medge att jag stött på oändligt många Man United supportrar som knappt vet vem managern i Man United är."
Newcastle United, vår kära klubb. Vi, jag säger vi supportrar, har kämpat i alla år för att nå mot det stora målet, ligaguld. Vi har upplevt både toppen och botten i våra supporterdagar. De senaste åren präglas av både kamp i mitten av tabellen samt skräck över att hamna i Division ett.
Men, på något sett finns alltid kärleken till klubben kvar vare sig vi kommer sist eller vinner. Skillnaden på oss Newcastle supportrar och andra, exempelvis Manchester Uniteds medgångssupportrar, är att vi håller på vårt lag i vått och torrt, skäms inte över att förlora, men vågar samtidigt stå upp och verkligen känna oss stolta över vårt lag när vi vinner.
Med all respekt för Manchester Uniteds verkliga supportrar som stått upp för sitt lag under alla år, men jag måste medge att jag stött på oändligt många Man United supportrar som knappt vet vem managern i Man United är. Samma supportrar som i nästa stund hånar en när ens lag förlorar mot just Manchester. Människor som egentligen inte alls bryr sig om sitt lag, utan bara måste ha något att snacka om.
Vi älskar vårt lag, nog om det.
Inför säsongen 2001/02, var det inte många som trodde på Newcastle. Vi hade tidigare säsonger inte gjort något skäl för att folk skulle tro på oss heller, men samtidigt inte gjort bort oss. Manager Bobby Robson valde även han att ligga lågt och inte sätta press på laget. Vi hade ett fåtal nyförvärv samt spelare vi inte kunde bli av med. Många supportrar rynkade på näsan när Craig Bellamy skrev på ett kontrakt. Bellamy? Vem?
Jag vågar nästan säga att ALLA de som någon gång under säsongen tvivlat på Robsons kapacitet som manager, nu får bita riktigt hårt i gräset. Robson hade än en gång* gjort ett genidrag.
*Minns Ronaldo.
Bellamy både spelade bra, men samtidigt engagerade han sig i supportrarna och visade sig vara en riktig stjärna när han väl fick chansen. Jag tänker på den lille killen som låg för en svår sjukdom på ett av Newcastles sjukhus, som alltid, eller under hela sitt liv haft Newcastle som sitt favoritlag. Nu låg han för en svår sjukdom och hade ett par önskningar att få uppfyllda. En av dem, var att träffa Newcastles spelare och få en pratstund med store stjärnan Alan Shearer. Bellamy läste om pojken och tog initiativ till ett möte, och saken var biff, pojken fick sin önskan uppfylld.
Halvtid.
Juluppehållet närmade sig och vi hade fortfarande inte blivit av med vårt London spöke. Ett spöke som missgynnat oss varje gång Newcastle skulle till spel i just London. Om jag räknat rätt, så hade Newcastle inte vunnit på 28 (!) matcher i London innan den dagen då den stora matchen skulle spelas. Den mot Arsenal på Highbury. Arsenal som sedan gick och blev ligamästare…
Kieron Dyer var med, Robert var med, även sensationen Bellamy och hans anfallskollega fanns på plan. Men, Arsenal hade stora stjärnor även dem, med spelare som Viera, Pires och Henry, var de ett fruktat gäng bland de stora lagen i Europa.
Matchen speglade de stora skillnaderna på lagen då Arsenal självfallet styrde matchen genom sina tre tidigare nämnda stjärnor. Newcastle fick jaga boll och hade inte mycket till anfallsspel, därför var det inte konstigt när Pires gav Arsenal ledningen efter fint förarbete från Henry. Vad som hände sen, det är historia.
Jag väljer att inte berätta mer om säsongen som fortsatte, utan jag och Rolf, min kollega här på redaktionen har valt att på vårat sätt betygsätta spelarna. Jag varnar för att våra betyg inte överensstämmer med era, men ha överseende med det den här gången. Är ni intresserade får ni självfallet skriva ihop era egna betyg på spelarna och maila in till mig på: Newcastle.red@st-james-park.co.uk
Betyg på spelarna följer.
