dALLAS synar (3)- Mittfältet. Del 1
Jens Agö, kommer här ännu en gång med sina synpunkter på Newcastles lagdelar. Den här gången har mittfältet fastnat hos krönikören.
Del 3. Mittfältarna.
Vi har kommit fram till den lagdel som enligt mitt tycke fungerade allra bäst under den gångna säsongen, mittfältet. Med sydländsk kreativitet, brittiskt stål och vilja och ungdomlig entusiasm har mittfältet varit den största enskilda anledningen till vår framgångsrika säsong. Kontinuitet har tidigare säsonger saknats men under 2001/2002-års säsong har Newcastle United spelat med samma manskap under stora delar av säsongen. Förvisso har flera nyckelspelare varit skadade, Dyer och Speed under längre perioder, men likväl har klubben ändå inte använt speciellt många spelare. Ibland har det naturligtvis känts aningen tunt och givetvis skall mittfältet förstärkas inför nästa säsong. En realistisk bedömning är att ett par mittfältare med mindre speltid lämnar klubben medan ett par skickliga ansluter inför den stundande säsongen som bjuder kval till Champions League och om inte kvalificering så i vart fall spel i UEFA-cupen. Jag tror att ett spektakulärt nyförvärv, troligtvis en central mittfältare, kommer att väcka uppståndelse i de engelska tabloiderna under sommaren.
För den sydländska kreativiteten står givetvis våra yttermittfältare. Nolberto Solano blev i augusti 1998 värvad av Dalglish från den argentinska toppklubben Boca Juniors för £2,7M och därmed den förste peruan som spelat i Premier League. Solano, 28 år i december, har sedan dess hunnit bli en av de mer tongivande spelarna och dessutom en publikfavorit av rang på St. James’s Park. Han etablerade sig direkt och har alltsedan dess härjat ute på Newcastle Uniteds högra flank, ofta till förtret för motståndarna. Enligt mitt tycke en av de mest underskattade spelarna i Premier League med en suverän inställning, en produktivitet av världsklass (12 mål förra säsongen) och en matchvinnande förmåga som är få förunnat. Solano har dessutom valt att koncentrera sig på karriären i Newcastle och lägga landslagsskorna på hyllan; huruvida detta var ett ultimatum från Sir Bobby Robson lämnar jag därhän. Kontraktet för Perus bäst betalade idrottsman löper till juni 2006 och trots diverse lösa rykten och annat nonsens tror jag att Solano stannar till dess.
Solanos flinke kollega på vänsterkanten, fransmannen Laurent Robert, spelade som ni med all säkerhet uppmärksammat inte VM för Frankrike. Utan att analysera fransmännens fiasko alltför ingående kan man nog med säkerhet säga att Robert skulle bidragit med en hel del till Roger Lemerres lagbygge. Robert anslöt inför föregående säsong från Paris St Germain där han huserat under flera säsonger med varierande resultat. Kontraktet skrevs över fem säsonger och Newcastle slantade upp hiskliga £9,5M. Ingen kan idag med facit i handen vara missnöjd med beslutet. Medan Chelsea valde Boudewijn Zenden, eller om det var den senare som valde den förra, ordnades kontraktet och 27-årige Robert debuterade omgående mot just Chelsea på Stamford Bridge i ligapremiären. Succé direkt och detta följdes upp med flertalet lysande insatser och kröntes med segern mot Man Utd då Robert placerade in en redan klassisk frispark. Det blev under säsongen 10 mål varav 8 i ligan samt en hedrande andra plats i assistligan (15 st.), knappt slagen av Arsenals Pires. Robert har haft det lite motigt under delar av säsongen men jag tycker inte att kritiken varit alldeles rättvis. En del acklimatiseringsproblem får man räkna med och Robert har överlag varit lysande. Offensivt mycket viktig, ett minst lika bra alternativ som Solano vid fasta situationer. Att tvinga Robert till en mer defensiv roll kommer att slå fel. Visst uppstår luckor på vänsterkanten men liraren Robert måste helt enkelt ges utrymme. Även här cirkulerar eviga rykten men nog ingår Robert i Robsons framtidsplaner.
Kieron Dyer, 24 i december och redan en av Englands främsta spelare, signerade efter en segsliten dragkamp ett kontrakt med Newcastle United i juli 1999 för den nätta summan £6M. Åskådarna på Ipswich Towns matcher förlorade en verklig attraktion. Jag såg själv Ipswich på Tipslördag vid ett flertal tillfällen och unge Dyer fastnade på näthinnan; det är ju som bekant lätt att skilja en kvalitetsspelare från övriga spelare i Nationwide-divisionerna. Han blev direkt en favorit på St. James’ Park och goda insatser medförde att även landslagsledningen fick upp ögonen för den kvicke mittfältstalangen. Årets säsong artade sig väl inte som den borde. Skador förstörde merparten av säsongen men när Dyer väl deltog var han antingen helt osynlig eller fullständigt lysande. Skadan i sista ligamatchen mot Southampton förstörde hans chanser att göra en riktigt bra insats. I skrivande stund har England kvalificerat sig för kvartsfinal och Dyer har väl inte lyckats något vidare.
Kieron Dyer är med all sannolikhet Englands snabbaste spelare med boll; tror faktiskt inte ens Michael Owen rår på honom i detta avseende. Vi har vant oss att se honom i en fri roll med placering (?) centralt på mittfältet. Oftast befinner han sig dock inte där utan agerar som sagt ytterst fritt vilket nog är en förutsättning för att en spelare som Dyer skall vara så bra som han är. Detta medför dock problem då Speed får agera i det närmaste ensam som central och defensiv kraft i laget. Nästa säsong förväntar jag mig än mer av Kieron Dyer. En sommar utan skandaler och skador bidrar till detta!
Läs del 2.
