Reseberättelse Newcastle Utd - Leeds Utd 12/1 2002
NUFC möter Leeds på onsdag och förra säsongen såg jag samma möte mellan lagen live.
Vi började på fredag morgon med att ta flyget från Säve flygfält (utanför Gbg) till Stansted Airport(utanför London). Efter det begav vi oss av mot tågstationen och köpte biljetter till tåget som skulle föra oss i 4,5 timme till Newcastle. På Fredag vid 5 tiden var vi i Alan Shearers hemstad NEWCASTLE. Vi(taxin) letade reda på ett Bed n Breakfast för natten.
På kvällen gav vi oss ut i stadens vimmel. Vi gick till en av Newcastles supporter pubar, där folk laddade inför morgondagen. Vi smakade självklart varsin Newcastle Brown Ale och tog oss ett mål mat.
Vi vaknade tidigt nästa morgon och vi begav oss för att hämta upp biljetterna i "Box Office". Det gick smärtfritt och vi gick vidare till Newcastles Officiella butik, efter en timme ungefär hade vi handlat klart i butiken, efter ett antal pund fattigare var vi tvungna att gå tillbaks till vårt B&B för att lasta av våra shoppingartiklar.
Vi vilade ut på rummet för att sedan göra oss klara för match. Vi gick till samma pub för att värma upp inför bataljen, det var överfullt redan 2 timmar innan match men vi fick i oss en Newcastle Brown Ale var åtminstone. Därinne var det fint dekorerat med gamla bilder från svunna tider och flaskor med Newcastle motiv.
Det var puben The Strawberry alldeles utanför arenan vi hade besökt två gånger.
Vi var inne på den gigantiska arenan en timme innan kickoff. Faciliteterna var mycket fina och rymliga, och ett toabesök för att lätta på trycket gjorde susen.
Väl till 15.00 lokal tid var arenan fylld, det kunde varit något hundratal till beroende på hur många Leeds supportrar som kommit.
Leeds tog ledningen efter 30 sekunder, direkt efter började publiken ropa Newcastle, Newcastle, Newcastle. Vilket stöd! Det var så man fick ont i öronen när främst kortsidorna skrek. Våra platser var ganska bra, vi satt på den nybyggda långsidan jämsmed mållinjen, där Leeds gjorde sitt mål.
Efter en snygg självmålsnick av Leeds var det oavgjort i halvlek och publiken kunde nöjda gå in för att värma sig.
Matchen var välspelad och Skatorna vann rättvist efter 2 snygga mål av Kieron Dyer och Craig Bellamy i andra halvlek, båda fick mycket bra betyg i tidningarna efteråt. Newcastle supportrarna skrek ”We are top of the league!” och det var en underbar känsla och jag sjöng självklart med.
En timme efter matchen var slut kunde man i nytryckta tidningar läsa om alla Premier League matcherna! Vilken service.
Efter Newcastle matchen meddelades resultaten från dagens matcher, och de blev ett stort jubel då det visade sig att Sunderland hade förlorat.
Vi stannade kvar där inne på arenan en stund, och många andra gjorde detsamma, vi tittade på målen och intervjuer på stora bildskärmar. När vi kom ut var det massa folk som väntade på spelare från Newcastle, och det kom ut några spelare då och då.
Nolberto Solano och Kieron Dyer signerade min Newcastle matchtröja men en stor besvikelse var att Shearer aldrig kom ut den vägen. Om han gjort det han väl fått stanna hela kvällen kan jag tänka mig.
Cirka 2 timmar efter matchens slut kom Bobby Robson ut, och det var väl ett hundratal tappra supportar som applåderade honom, och jag fick hans autograf!
Jag somnade på små lätta moln den kvällen, och nästa dag skulle vi bege oss till Manchester för matchen mellan City - Norwich. Vi såg Kevin Keegans grabbar vinna med 3-1 men det är en annan historia. Senare på kvällen såg vi också matchen Stockport – Crystal Palace(0-1).
På måndagen var det dags att åka hem, tågfärden kändes inte lika rolig som på väg upp och efter ett tag var vi tillbaks på Stansted Airport. En halvtimme sent lyfte planet och vi var på väg hem.
Innan resan hade jag haft kontakt med en kvinna som arbetade för NUFC Fans Liaison Committe. När jag kom hem mailade hon och skrev att hon ville att jag skulle författa lite om upplevelsen i Newcastle. Jag skickade även med kort så det skulle komma med i programmet. I nästa hemmamatch (Bolton 2:e feb.) hade jag fått en helsida till min stora glädje.
Mitt roligaste fotbollsminne var ett faktum och det var värt vartenda pund för ett besök på St James’ Park och se Newcastle spela stor fotboll.
