Krönika: Om oro, ångest och svarta hål…
Under stundom drabbas jag av oro, ibland till och med gränsandes till ångest. För tillfället ligger denna oro, eller ångest som en mörkt täcke över hela min tillvaro.
Jag tycker mig vanligtvis vara en positiv och glad person med en bejakande livsinställning där möjligheterna emellanåt ter sig oändliga, och hindren bara är små parenteser i livet. Ibland händer det dock; jag sjunker ned i dyn till öronen. Livet tar en annan vändning och ter sig som en oändlig jämmerdal där makterna gaddat sig samma för att göra livet så jäkligt som möjligt för just mig. Det är någonstans i nämnda dy, i nämnda jämmerdal jag befinner mig nu.
Även om jag då och då – hur otroligt det än kan låta – även har en tendens att ibland, men bara ytterst, ytterst sällan överdriva saker och ting så är det ändå ett faktum, att det för tillfället ligger en finmaskig grå filt över tillvaron. En finmaskig grå filt, med svaga, lite mörkare ränder i. Den liknar faktiskt en grådaskig urtvättad svartrandig fotbollströja. Vad dan detta?
Min oro handlar om något så viktigt (vissa skulle säkert benämna det trivialt, men de är förmodligen inte inne på just denna sida) som fotboll. Och Newcastle. Mitt lag. Vårt lag. Ångesten växer sig starkare och starkare, tydligare och tydligare för varje dag som går. Närmare och närmare kommer transferfönstret som ett skräckinjagande, hotande svart hål. Jag är tyvärr osäker på utgången om huruvida ”Magpies” sugs in i detta hål utan åtgärder.
Mr. Shepard och Mr. Souness har bråda dagar. En anfallare står, inte på önskelistan, utan snarare på nödvändighetslistan. Personligen skulle jag helst se två nya anfallare innan transferfönstret slår igen. Två anfallare av hög klass. Owen ser ut att hamna i Liverpool trots allt, Anelka verkar inte var till salu och av Luque- affären blev intet. Souness säger att det jobbas för högtryck för att få fram en ny anfallare. Risken med arbete under tidspress är att resultatet inte blir det bästa. Jag vill inte ha en dyr korttidslösning, eller en halvrespekterad forward som tar plats på bänken. Det ska vara en forward av högsta internationella klass som ser fram emot att bära en svartvitrandig tröja många år framöver. En forward, typ Owen, typ Cissé eller varför inte typ Baros. Det finns ytterligare en väldig massa namn som skulle kunna vara intressant för ”skatorna” och vi får se vad framtiden utvisar. Personligen har jag varit både lite förvånad och besviken över att Newcastle inte nämnts i samband med Milan Baros. Jag vet, olika spelare har olika förespråkare och alla (långt därifrån) gillar Milan Baros. Jag gör det däremot. Hans insatser under EM var formidabla. Tror nog att han skulle kunna få ett och annat uträttat även i Newcastle. Men så verkar det inte bli, då han nu skrivit på för Aston Villas.
Vad som gör mig orolig är Souness affärer tidigare i sommar. Då menar jag inte det faktum att Scott Parker och Emre anslutit. Jag tycker båda börjat lovande och de kommer nog att växa in i sina respektive roller alltmer. Nej, jag menar snarare det omständigheter som gjort att Lee Clark återigen iklätt sig ”svartvitt”. Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot Lee Clark. Även om han snarast är tänkt för reservlaget så satt han på bänken, och kom in, emot West Ham. Betänk då att Souness gjorde sig av med en åldring och falnande stjärna som Darren Ambrose! Lee Clark har ju otaliga år framför sig på fotbollsplanen och ses väl som en framtidsinvestering kan jag tro. Eller inte.
Nej, min ångest och oro är främst framkallad av att jag är orolig för en dyr ”hafsaffär”. Tycker nog också att tidsnöden är ganska självförvållad. Det kan väl knappast vara en akut nyhet att klubben har forwardsbrist, eller? Således har jag ångest. Den förstärks dessutom av de fakta att a) jag själv inte kan göra något åt saken, samt b) att jag tyvärr inte har hundraprocentigt förtroende för Souness spelaraffärer. Detta baserat på affärer av typen Clark in, Ambrose ut.
Så för att undvika att hjälplöst sugas in i detta svarta hål som transferfönstret känns som, så hoppas jag att det kommer att lösa sig; till det bättre. Hoppas att Souness (om han nu, mot förmodan skulle känna till mig) får anledning att slå mig på fingrarna genom en fin lösning och genom detta bevisar att min ångest och oro varit obefogad. Bevisar att jag hade fel. Bevisar att jag är en fotbollsdåre som neurotiskt uppförstorar saker och ting. Ingen skulle bli gladare än jag. Men, fram tills dess sover jag inte gott om natten, samt drömmer mardrömmar om svarta hål.
Må väl!
