Bring balance to the force, don't leave it in darkness
En av de vansinnigaste dagarna i ens liv som Newcastlesupporter. Det säger en del.
Andy Carrolls liv tog en bisarrt oväntad vändning för ungefär 12 månader sedan. Jag hade som ordförande för Newcastle accepterat £3,5m för Andy Carroll. Jag hade bytt bort honom mot Jermaine Beckford. Då gick han och gjorde två mål borta mot W.B.A.
Sedan gjorde han 24 till innan vi gick in i det nya året. Till slut har Andy hittat nätet 31 gånger på 90 matcher för oss. Att det sista vi skulle se av honom var en halvskadad insats på White Hart Lane i det där förbannade blå bortastället trodde man inte.
Inte heller trodde man att den till synes osympatiske, långhårige och åtalade anfallaren skulle spela sig in i våra hjärtan på ett sätt som gör att hans avsked gör ont på ett sätt som man inte upplevt tidigare. Det är inte lika uppgivet som efter nedflyttningen, utan en starkare version av den tomma känsla som infann sig när Chris Hughton försvann i december.
Det är givetvis så att säsongen får en ny innebörd utan den anfallaren som gjort elva mål på 19 matcher och sex assist därtill. Inte bara hans direkta poäng, utan hans uppoffrande anfallsspel och fina samarbete med Kevin Nolan och Joey Barton kommer att saknas.
Carrolls rent spelmässiga förmåga är dock inte så fantastisk att den motsvarar de £35m som Liverpool idag har betalat. Han är inte världen sjunde bästa spelare någonsin, som övergångssumman säger. På det sättet har vi rånat Liverpool. Det är ett vansinnigt klimat, ett vansinnigt bud från Liverpool, men framförallt; vansinnigt oväntat av Carroll att be om att få lämna.
Kanske borde man anat ugglor i mossen när Hughton gick, Alan "yes man" Pardew tog över, och Carrolls skada blev allt mer omtvistad. Men att Carroll själv ville bort, ville jag inte tro. Han skulle bli ledstjärnan för det Newcastle som skulle växa sig starkt med långa kontrakt för nyckelspelare, ungdomar från den egna akademin och smarta värvningar á la Tioté och Ben Arfa. Nu blev han ledstjärnan för en generation fotbollsspelare som indirekt uppträder skadat av det ekonomiska fotbollsklimatet på de brittiska öarna.
Om inte Carroll - född i Gateshead, nummer 9, landslagsman, 22 år - vill stanna i "klubben i sitt hjärta" - vem ska någonsin vilja göra det? För att citera nufc.com;
"Geordie Boy, famous number 9, Fog on the bloody Tyne - whatever - all out the window. Football romance is dead, everyone is a liar, contracts should be printed on toilet paper."
På det sättet har vi blivit rånade.
You were the one who was supposed to bring balance to the force, not leave it in darkness
