Fleetwood - Walsall
Inför Newcastle - Sad Mackem Bastards
Ni kan historien om de två grannstäderna, där den ena tillverkade båtar, och folket i den andra tog båtarna när de stod redo. You mackem, we tackem. Men på söndag gäller det att både göra dem och ta dem. Målen och poängen.
Det vet egentligen inga som helst gränser för hur mycket den här matchen får upp pulsen just nu. Det är som bekant väldigt svårt att begripa sig på den lokalt förankrade rivaliteten, men under två decenniers supporterskap har man lärt sig innebörden, tagit den till sig och utvecklat känslor som gör att hjärtat slår knut på sig självt. Söndagens match är speciell på många sätt. Det var under många år inget riktigt snack om saken i nordöst. Sunderland åkte ur, kom upp och tog typ fyra poäng, åkte ur igen och kom upp, medan Newcastle bytte tränare på löpande band men ändå aldrig hamnade i tillräckligt djupa svackor för att förlora derbymatcherna. Så höll det på till och med säsongen som slutade med det otänkbara och som traumatiserade många av oss svartvita för livet. Kieran Richardsons frisparksmål innebar den första derbyförlusten på väldigt länge, och markerade mer eller mindre att Sunderland var ett mer slagkraftigt fotbollslag än Newcastle.
Det har gått länge sedan Craig Bellamy stack i djupet på Laurent Roberts djupledsboll och via Tomas Sörensens fingertoppar sköt 1-1 på SJP, efter att Kevin Phillips givit gästerna ledningen. Senare samma säsong, i februari 2002, nickade Nikos Dabizas in ett legendariskt segermål på Stadium of Shite i en av de tätaste och bästa derbymatcherna jag någonsin har sett.
Mål av Alan Shearer och Craig Bellamy såg till att Newcastle tog med sig tre poäng från hemmamötet på sensommaren 2002, i en match där Kieron Dyers glädjevrål vid 1-0 nästan spräckte TV-teamets mikrofoner. Nobby Solano sänkte en straff i bortamötet vilket innebar ytterligare tre poäng för ett Newcastle som slutade 3:a. Nästan lika skönt som segern var att skåda Kevin Kyles ansiktsuttryck och snudd på tårar när han trodde att han hade kvitterat på övertid.
Sedan dess rullade det på med bataljerna som min kollega Stefan presenterade i bloggen igår, till det att vi föll tungt på Stadium of Shite 2008.
”1-0 down, 4-1 up, Albert Luque wraps it up” och ”4-1, even Chopra scored” har ekat på vartenda derby från det att Glenn Roeders Newcastle pulvriserade Sunderland på bortaplan våren 2006. Det är dags för nya ramsor. På något sätt signalerade vårt uttåg ur Premier League slutet på en era i nordöst. Imorgon inleds en ny.
Newcastle
En väldigt speciell match stundar, men den kräver inga extraordinära beslut från manager Hughton.
Precis som det tidigare bekräftats saknar vi Sol Campbell, Steven Taylor, Dan Gosling, Hatem Ben Arfa, Leon Best och Steve Harper.
Tim Krul får förtroendet i mål, medan backlinjen lär utgöras av Danny Simpson, Mike Williamson, Fabricio Coloccini och José Enrique. Ett mittfält befolkat av fyra spelare lär formeras (från vänster) Jonas Gutierrez-Kevin Nolan-Cheick Tioté-Joey Barton. Dessa herrar gjorde det mycket bra mot West Ham och kan nog krympa ytorna rejält för Jordan Henderson och egyptiern med jättelångt namn på den andra kanten. Lee Cattermole lär även behandlas rättmätigt av vår best från Elfenbenskusten.
På topp ackompanjeras vår ”man of the moment” Andy Carroll av en gammal mackemdödare i Shola Ameobi. Shola var inte lysande mot West Ham på något sätt, men det ska nog mycket till för att Hughton ska ändra på laget från den matchen.
Mackems
I mål lär vi få se formstarke Simon Mignolet husera, med ett hyllat mittlås bestående av Titus Bramble och Michael Turner framför sig. Phil Bardsley har gjort en bra höst och tar en ytterbacksposition medan Nedum Onouha ockuperar den andra.
Mittfältet tenderar att bestå av Steed Malbranque, Lee Cattermole och Jordan Henderson centralt, medan ytterpositionerna vigdes åt El Mohammady och Danny Welbeck i lagets senaste match mot Aston Villa. På topp jagar målsprutan Darren Bent själv.
Sunderland har även omåttligt överskattade Asamoah Gyan (som givetvis kommer göra hattrick bara för att jag skriver detta) att stoppa in. Vi var många som höjde på ögonbrynen åt de £13m som betalades ut för Gyan, och det finns fortfarande väldigt många frågetecken att räta ut efter sju matcher och ett mål.
Matchen
I mitt tyckeen speciell upplaga av ett speciellt derby. Det är upp till oss att återställa ordningen, att visa att vi står över den smutsiga klubben som nu fått för sig att de regerar i nordöst. Som sagt är det en ny era av derbyn som inleds och som storebror finns inget att än att återerövra kronan. ”The king stay the king” för att citera världens genom tiderna bästa tv-serie The Wire.
Nyckeln är att Tioté och Nolan äger upp mitten på samma sätt som mot West Ham, att Simpson lyckas på sin kant och att Gutierrez har en bra dag framåt. Coloccini känns som en försvarare med väldigt stort självförtroende, och det skulle inte förvåna mig om han ganska bekvämt plockar ned Bent. Det kan dock bli förödande om Hughton fortsätter att envisas med sin höga försvarslinje som nu orsakat ett antal baklängesmål.
Phil Dowd dömer, det är i princip utsålt (klubben verkar ha missat några plåtar i Leazes corner som ska säljas imorgon) och matchen sparkas igång 14.30.
Vi svartvita har varit med om en hel del, och vi har lidit genom de mörkaste av tider, men hela tiden har en tanke funnits med oss. It could have been worse, I could have been born a mackem.
