Kali Ma
Mike Ashley och Derek Llambias har gjort sitt bästa för att ikläda sig rollen som klassiska bioskurkar. Sluga försäljningar, svek och knivar i ryggen har varit vardagsmat sedan Big M tog över från Freddie Shepherd 2007. Nu uppträder duon som kallblodiga mördare – av sin egen klubb.
Kevin Nolan värvades från Bolton för £4m i januari 2009. Några månader senare hade han totalt misslyckats med att imponera i det Newcastle som föll ur Premier League. Att han två säsonger och 30 mål senare skulle vara den kanske viktigaste kaptenen i klubbens moderna historia var det få som trodde. Att han med det i ryggen skulle säljas ned till The Championship för ungefär en fjärdedel av vad vi en gång betalade var vi ännu färre som trodde.
Hur kommer det sig att Newcastle säljer sin kapten och ledsagare? Kevin Nolan blev erbjuden ett kontrakt som han nyligen tackade nej till. Enligt rapporter ska kontraktet till stor del ha byggts på det faktum att Newcastle uppnår vissa saker och att Kevin spelar ett visst antal matcher. Med andra ord kunde Nolans framtid i klubben bli vacklig även om han signerade det erbjudna avtalet. Rykten säger att Nolan ville ha ett femårsavtal likt många andra spelare, något som vi supportrar motsatte oss i stor utsträckning. Skräckexemplet med Alan Smith (fem år med jättelön, usel spelare), har satt sina spår i klubbens kontraktspolicy. Joey Barton drabbades först, nu är det Kevin Nolans tur.
Vad vår ledning inte förstår är att man måste vara mindre nyanserad i frågor som denna. Deras idé – som i grund och botten är bra – är att vi inte på nytt ska fylla truppen med överbetalda föredettingar som försätter oss i ekonomiska svårigheter. Att därför skeppa iväg Alan Smith är förståeligt, men eftersom vi kommer tillbaka till det faktum att Mike Ashley och Derek Llambias inte förstår fotbollens konstruktioner och sportens natur, tar man policyn ett steg för långt.
Kevin Nolan sköt 17 mål i The Championship förra säsongen och stod för 12 kassar i årets upplaga av Premier League. Han är vår kapten, ledare och hjärtat av ”This group of Lads” – ett fenomen som i mångt och mycket räddade Mike Ashleys styre. Ett fenomen som Ashley och Llambias inte förstår.
De förstår inte innebörden av spelare som kämpar för saken. Spelare som Kevin Nolan och Joey Barton. Personligheter som Chris Hughton. Att vi kunde dra oss ur det oändliga mörker som borde väntat efter nedflyttningen handlar i huvudsak om Chris Hughton och Kevin Nolan. En ledare på planen, en utanför. Tillsammans etablerade de en sammanhållning som gjorde att vi även under Alan Pardews ledarskap kunde undvika några större bekymmer under återkomsten till Premier League. En sådan stomme har saknats i Newcastle sedan Gary Speed, Alan Shearer och Sir Bobby Robson representerade samma sak. Nu saknas den, med största sannolikhet, återigen. Lägg därtill att vi fortfarande lär tappa Joey Barton och José Enrique innan sommaren är över.
Chansningen kan lyckas, vi kan ersätta Nolan, spela bättre fotboll och visa framsteg på planen. Men beslutet påminner om chansningen att sparka Hughton till förmån för Pardew, eller att sälja Andy Carroll med en timme kvar av transferfönstret. Problemet är att det är svårt att se hur klubben ska röra sig i rätt riktning och stabiliseras när Ashley gång på gång handlar i blindo, och nu dessutom rycker ut det hjärta som fått hans klubb att börja andas igen.
Spelaren Nolan är inte oersättlig, och det är i ärlighetens namn högst otroligt att han någonsin gör 12 ligamål igen. Dessutom skulle han fått svårt att platsa med Yohan Cabaye, Cheik Tioté och Hatem Ben Arfa i laget. Men ledaren, ikonen och fadersfiguren Nolan, går inte att ersätta för några pengar.
