Kära återseenden
Liverpool reser till Newcastle med en trio som förmodligen inte trodde att man skulle ligga åtta poäng bakom sin tidigare arbetsgivare. Den ene påstod att ”den här klubben kommer aldrig kämpa om en plats bland Premier Leagues topp sex igen”. Den andre stack så fort ”jag visste att det var på riktigt och att det fanns en chans för mig att komma hit”. En annan stoltserar med ett lika uselt transferfacit som han mäktat med i sin nuvarande klubb. Vi välkomnar José Enrique, Andy Carroll och Kenny Dal
Kära Andrew Carroll
Grattis till en suverän säsong. Jag har inte sett dig mycket, men jag tycker att du – misstaget vid Caldwells 1-2-mål frånsett – spelade riktigt stabilt mot Wigan. En klippa och värdig arvtagare till Jamie Carragher. För du är väl mittback nu för tiden? Jo, så måste det vara med tanke på att du gjort 5 mål på 31 matcher. Det är lika många som Papiss Cissé har gjort på sex matcher, men han spelar ju anfallare så jämför dig inte med honom.
Många Liverpoolfans frågar oss Newcastlesupportrar vad som har hänt med dig. Vi vet ärligt talat inte. Till synes betyder den röda nummer nio-tröjan inte lika mycket som den svartvita gjorde. Du var en best, ett odjur och fullkomligt ostoppbar under 2010. Andy Carroll anno 2011/2012 beskrivs fortfarande bäst så här.
Kära José Enrique
Det är inte så att ditt beslut inte gick att förstå, och jag tyckte nog som du. Det var mycket som var osäkert i vårt kära Newcastle, det var många tongivande spelare som lämnade och i Liverpool skulle du ju få slå dina inlägg mot Andy Carroll istället för Peter Lövenkrands. Tålamod är inte vanligt bland dagens fotbollsspelare, så att du valde att gå är fortfarande inte oförklarligt. Jag är å andra sidan glad att man som supporter till Newcastle har lärt sig vad tålamod kan innebära. I det här fallet har det inneburit ett gott skratt.
En av Europas defensivt bästa ytterbackar har förvandlats till ett formsvagt komplement till Stewart "Poängmaskinen" Downing. En spelare vars misstag kostar sitt lag poäng och en spelare som ser lika oengagerad ut som han gjorde mot slutet av sin karriär i svartvitt. Det enda engagemang du lämnade oss supportrar med var ditt emotionella twittrande. I synnerhet en tweet har etsat sig kvar.
”The club is allowing all the major players of the team to go. Seriously, do you think it is the fault of the players? Andy, nobby etc etc. This club will never again fight to be among the top six again with this policy.”
”This policy”.
Kära Kenny Dalglish
Vi har nu samtliga undergått det intelligenstest du utlyste förra veckan. Av alla som undersöktes friskförklarades ingen. Självklart var det ett allvarligt och obehagligt psykologiskt tilstånd som drabbat alla fotbollsintresserade i Europa när vi började fråga oss om Liverpool verkligen rört sig i rätt riktning den här säsongen. PR-framgångarna under hösten, ditt nytänk i presskonferenserna, Damien Comollis stigande aktie och de interna konflikterna som presenterar ett enat, starkt och stabilt sätt att leda klubben.
Laurent Charvet, Jon-Dahl Tomasson, Des Hamilton, Ian Rush, Andreas Andersson, Lionel Perez, Stephane Guivarc’h, Liam Brady, Carl Serrant, Georgis Georgiadis, Bjarni Gudjonsson, Stephen Glass, Paddy Kelly, James Coppinger, Paul Robinson och Kennys egen son – Paul Dalglish – gör att vi Newcastlesupportrar inte är förvånade över hur Kenny pekade med sin tumme uppåt när Comolli presenterade idén om Jordan Henderson för £20m. Åt andra hållet såg vi David Ginola, Faustino Asprilla, Les Ferdinand, Peter Beardsley och Lee Clark vandra iväg. ”Progress” verkar ha en annan innebörd för King K än vad det har för resten av fotbollsetablissemanget.
Newcastles transferpolicy sedan 2010 är raka motsatsen till Liverpools motsvarighet. Spontant känns det som att Ligacupmästarna bestämde sig för att spänna musklerna, men sträckte sig och numera går en period av sjukgymnastik och terapi till mötes. I sommar förväntar vi oss fler väl avvägda bud från Nordväst, förmodligen på Demba Ba, eventuellt på fler spelare. Frågan man ställer sig är om det inte bara hade varit billigare att plocka över chefsscouten Graham Carr.
Kennys insatser som tränare för sitt Liverpool den här säsongen har till och med delat den annars så enade, lojala och trofasta Anfieldpubliken. Nu reser han norrut med sitt manskap för att spela en match som kanske kan få bägaren att rinna över. Men säg en supporterskara som håller humöret uppe när man riskerar att behöva se sitt lag elva poäng bakom en klubb man försökt köpa sönder för £41m. På söndag kan vinden vända. Eller blåsa omkull den hårt prövade skottens världsbild på allvar.
