Min ankomst, Andys återkomst – En reseberättelse
Jag älskar fotboll, jag älskar att se på fotboll, jag kan se hur många matcher som helst från tv-soffan. Faktum är att jag inte gillar att gå på live-fotboll. Jag har ofta svårt att njuta av att vara på plats. Jag tillhör den lilla skaran fotbollsfans som föredrar att inta sin fotboll sittande och i tystnad så jag verkligen kan njuta av matchen och analysera den och inte störas av en berusad massa som brölar och gnäller från minut ett. Men att just få åka till St. James Park har alltid varit något som jag har känt att jag åtminstone måste pricka av för att kalla mig en riktigt Newcastle-supporter. I samband med min 30-årsdag fick jag just den chansen och det skulle komma att bli en resa jag aldrig glömmer.
Förutsättningarna inför matchen var de absolut bästa. Ett Newcastle i högform med en fantastisk säsong i ryggen mot ett Liverpool som förutom att tampas om samma ligaposition också har blivit en rival i samband med övergångarna som skett mellan klubbarna. Om det var just dessa förutsättningar eller om det är likadant varje match kan jag inte säga men hela staden (som var förvånansvärt vacker) verkade totalt fokuserad på matchen och laddningen inför matchen började bland de flesta Newcastlebor tidigt på söndagsmorgonen.
När jag väl tagit mig till arenan och lyckats köpa en matchtröja, alla normala storlekar var slutsålda (åter en konsekvens av en lyckad säsong kanske?), hittade jag och min vän våra platser på Gallowgate End och känslan av att vara på plats ger mig rysningar. När matchen drar igång, börjar sångerna, Enrique och Carroll hånas medan Ben Arfa och Cisse hyllas. Många av sångerna är kreativa, smarta och faktisk rätt vitsiga. Trots att jag inte förstår allt som sjungs, dialekten är allt annat än lätt att ta till sig, så är jag med i varje sång, applåd och burop.
I elfte minuten filmar Carroll och hatet mot honom vet plötsligt inga gränser. Jag tittar mig omkring och inser att många av fansen verkligen känner ett genuint och personligt hat mot den forne skatan. Själv har jag egentligen inga problem med Carroll. Jag gillar faktiskt Carroll och i synnerhet gillar tanken om en spelare som honom. Tanken på en stor, hårt arbetande, ovårdad och närmast unik centertank som kan ställa till det för vilket försvar som helst, oavsett vilken fotbollskvalité det försvaret besitter, bara han ges rätt förutsättningar.
Trots att jag själv inte kan förstå just detta hat så deltar jag i nidvisorna, energin på läktaren gör att jag inte kan hålla mig. Och trots att folk bredvid mig verkar hata honom så innerligt så blir stämningen aldrig hotfull eller på något sätt aggressiv. Detta förvånar mig inte minst som man ser att alkohol serveras på arenan. Faktum är att ingen ens verkar särskilt berusad. Publiken har helt klart kommit för att njuta av fotboll och sång och ingenting annat.
Kulmen på allt sjungande är dock, föga förvånande när Cisse gör sina mål. När 2-0 målet kommer lyfter nästan hela stadion unisont och lättnaden av att inte behöva ta sig hem förnedrade av de tidigare Newcastlespelarna känns hos alla. Nervositeten har släppt helt och alla kan börja njuta av själva matchen.
De många sångerna gör att jag knappt kommer ihåg matchen och att göra en analys av matchen och spelarna känns avlägset och nästintill omöjligt.
Personligen känns det oerhört märkligt men samtidigt fantastiskt att minnet av glädjeruset från matchen kan till den grad överskugga själva matchbilden. Ute på stan är det bokstavligen fest. Runt 17.00 på söndagen är dansklubbarna fullpackade med Newcastle-bor och –supportrar som dansar och firar segern. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande på söndagseftermiddag och jag inser att jag bara måste tillbaka snart igen.
Jag kan inte med säkerhet säga om denna upplevelse kommer att få mig att gå på fler fotbollsmatcher i största allmänhet men en sak vet jag med säkerhet...
”Jose Enrique, we’re in the top six…”
