Mitt i drömmen
Efter 34 omgångar måste man gnugga sig i ögonen. Varje morgon handlar en dryg halvtimme om att komma till samma insikt: det är ingen dröm. Newcastle United kan vara på väg att göra något fullkomligt bisarrt. Det handlar inte längre om att överträffa förväntningarna, det handlar om att vända upp och ned på hela det engelska fotbollsetablissemanget.
Innan de som får för sig att läsa den här reflektionen – eller vad vi nu ska kalla det – blir rosenrasade över den hybris som till viss del kan skönjas i ingressen, måste man ta en del saker i beaktning. När Kevin Keegan stod framför TV-kamerorna i maj 2008 och beklagade sig över ligans tillstånd var vi många som nickade instämmande. ”Det spelar ingen roll hur mycket jag spenderar i sommar, om det är £40m eller £50m, det går inte att utmana topp fyra. Femteplatsen är vår förstaplats.”. Keegan menade på ett fotbollsmonopol och en maktbalans i Premier Leagues toppskikt som inte gick att rubba. Till viss del hade han – och har än idag – rätt. Men hans Newcastle är ironiskt nog på väg att rita om kartan och regelverket för hur man lyckas.
Tottenhams fjärdeplats i all ära, men oavsett vilken finansiell modell man använt sig av för att kunna spendera ihop till den tillräckligt slagkraftiga och breda trupp som slutligen slog sig in, så talar vi inte om en lika oväntad och på många sätt hoppfull strategi som den Newcastle har byggt årets trupp på. Graham Carr och hans scoutinglag har prisats till extremer i alla medier världen över, därför anser jag inte att det är särskilt intressant att ytterligare låtsas veta vilka matcher han har suttit på och inte. Dessutom är det inte kvantfysik att ”upptäcka” spelare som Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye eller Papiss Cissé – alla landslagsmän. Det intressanta – och som ger resten av Premier League hopp – är hur lite pengar man behöver spendera om man spenderar de på rätt sätt och samtidigt håller sig till det man är bra på.
En tydlig identitet
Klubben och spelarna förlikade sig tidigt under säsongen med tanken att ingen förväntade sig någonting. Vad som däremot syntes tidigt var en tro på varandra – en vetskap om att man var kapabla till mer än vad media och andra lag fått för sig. Under comebacksäsongen 2010/11 var figurer av Joey Barton och Kevin Nolans natur livsviktiga för att lyfta laget under perioder av säsongen. Utan dessa skulle en dålig inledning lätt kunna spåra ur till en väldigt dålig säsong. Men Alan Pardew är en tränare med självförtroende, och han lyckades hitta en anfallare som delade den egenskapen i Demba Ba. Han lyckades även välja en kapten som besitter tillräckligt med rutin och defensiv talang för att leda ett lag, samtidigt som hans målvaktsval – Tim Krul – i säsongens inledande bataljer visade att hans typiskt holländska självsäkerhet inte grundade sig någon övertro eller arrogans – utan bara osedvanlig talang. Det hela mynnade ut i ett lag som inte bara funnit sin egen identitet, utan även ett lag vars identitet föll supportrarna i smaken.
Med ovan nämnda pusselbitar på plats kunde Newcastle etablera ett grundspel som fungerade väldigt bra under säsongens elva första matcher. Med ett ramstarkt försvar lett av Fabricio Coloccini – rättmätigt med i Årets Lag – ett mittfält där Yohan Cabaye och Cheik Tioté bossade de flesta av sina motståndare, och med en Demba Ba som inte kunde sluta göra mål, räckte sunt förnuft och en enkel spelidé långt. Alan Pardew visste sitt lags begränsningar, men la inte fokus på dessa utan spelade istället till lagets styrkor, en filosofi som han tyvärr avskräcktes från i början av december.
Pardews lektioner
Tidigt under hemmamatchen mot Chelsea den tredje december gick Fabricio Coloccini sönder. Han ersattes av James Perch, en spelare helt utan självförtroende och matchträning. Didier Drogba tilläts nicka 1-0 i duell med Perch, men eftermiddagen skulle skada Newcastle mer än så. Sent i matchen jagade hemmalaget kvitteringsmål, och efter flera träffar i virket låg något i luften. Då slet Steven Taylor av sin hälsena och hade sparkat sin sista boll för säsongen. Utan Taylor och Coloccini föll Newcastles försvarsspel ihop och Chelsea gjorde både 2-0 och 3-0. Mot Norwich en vecka senare bildade Danny Simpson och James Perch mittbackspar. Norwich tilläts göra fyra mål. Newcastle var skadeskjutet, mentalt sargat och värst av allt – man såg ut som det mittenlag media hade målat ut. Nu var det slut på det roliga, eller för att säga som Stuart Baxter beskrev 4-2-målet i Manchester United – Everton: Nu går ni och sätter er igen.
Allt mod och självförtroende som hade karaktäriserat laget hela vägen in i december var som bortblåst. Vi var många som beskyllde Alan Pardew för detta, och med all rätt. Pardews tro på laget var nyckeln till den fina säsongsinledningen, och nyckeln till formen som såg oss tappa poäng mot Swansea och förlora mot WBA, båda på St. James’ Park. En temporär uppryckning och påminnelse om vad laget faktiskt var kapabelt till kom hemma mot Manchester United, men spelmässigt hade Newcastle blivit fegt. Istället för att exploatera och använda sina styrkor bevakade, försvarade och skyddade man sina svagheter. Långbollar, negativa startelvor och fega byten ledde till poängtapp mot olika lag, och kunde lett till fler om det inte varit för individuell briljans, i synnerhet från Tim Krul.
Efter den första halvleken av marsderbyt mot Sunderland såg Newcastle ut som ett lag vars säsong hade ramlat med cykeln och skrapat sig rejält när man trampat hela vägen upp till en kulle. Allt höstens fina arbete, alla resultat som knuffats i svartvit rikting, var på väg att rinna ut i en medioker avslutning. Papiss Cissé såg ut som ett spännande nyförvärv i sin debut, men han halkade runt som en frusen Bambi mot Michael Turner. Hade allting vänt? Hade Newcastle lagt £10m på en spelare som varken var snabb, stark, teknisk eller hade sinne för mål?
Då tittade Alan Pardew ned i sina anteckningar, skakade på huvudet, vinkade upp Hatem Ben Arfa och satte kurs mot fjärdeplatsen. Varken han, vi eller Papiss Cissé har tittat tillbaka en enda gång.
Matcher med olika variabler
Newcastle återgick plötsligt till att göra det man är bra på. Två veckor senare bytte Pardew uppställning för att göra det ännu bättre. Med Yohan Cabaye i en mer framskjuten position får trojkan Ben Arfa, Cissé och Ba en regissör med vansinnig spetskompetens. Den kompetensen kom bort i ett lag som inriktade sig på fel saker. I den 4-3-3-uppställning som nu inneburit sex raka segrar och fem hållna nollor står Cabaye åter rakryggad med en dirigentpinne i högsta hugg. Mot Stoke tog han över showen helt och började göra mål också.
Pardews lärdomar har inte bara inneburit att klubbens viktigaste spelare återigen börjat bete sig värdigt på planen. Det rör sig om en snöbollseffekt, en god cirkel. Vi ser James Perch slåss för lagets sak med ett helt annat självförtroende än det han gick till väders mot Didier Drogba med. Vi ser Danny Simpson som – liksom Mike Williamson – uppmuntras att inte sikta mot stjärnorna när bollen närmar sig.
Nu väntar fyra matcher som kommer att ge oss en känslomässig berg –och dalbana utan dess like. Men det är fyra matcher med olika variabler. Mot Wigan möter vi ett gäng vars självförtroende kan vara stukat efter en sen förlust mot Fulham, eller revanschssuget. Mot Chelsea möter vi ett lag som kan vara slitet och utslaget, eller i final och hungrigt. Mot Manchester City möter vi ett lag som kan vara knäckt och 2:a, eller 180 minuter från Premier League-titeln. Vi avslutar mot ett Everton som antingen är någon poäng från att bli bäst i stan, eller redan är bäst i stan och således utan uttalad motivation.
Tottenham har samtidigt hamnat i en väldigt knepig situation. Man brukar tala om att tränare tappar omklädningsrummet, men i Spurs fall får jag en känsla av att problemet är dubbelt; vi talar här även om ett omklädningsrum som har tappat sin tränare. Redknapp pratade om ligatiteln, sedan pratade han om tredjeplatsen, sedan pratade han om fjärdeplatsen och FA-Cupen. Nu pratar han om att Newcastle har initiativet – och som vanligt; andra lags spelare. Förmodligen tänker han på England. Men vad Scott Parker snuddade vid efter seminfinalförlusten mot Chelsea kan vara roten till många problem hos Tottenham. En tränare som kontinuerligt sänker sitt lags ambitioner, antyder att han inte riktigt litar till sina spelares förmåga. På ett sätt en motsats till Pardew, men å andra sidan har Tottenham ett spelschema som kan beskrivas som en motsats till Newcastles motsvarighet.
Anledningen till att jag sitter här och romantiserar – på ett närmast nostalgiskt vis, fast vi är mitt uppe i drömmen – är för att kunna ta på det. Det här scenariot blir inte verkligt om man inte förklarar för sig själv hur i helsike vi hamnade här. Men det vore oklokt att inte drömma, med fyra matcher kvar kan man tillåta sig det.
Frågan är hur man hanterar ett scenario där vi som Newcastlefans måste handskas med den här framgången på riktigt. Frågan är hur man hanterar Champions League i höst. Skönt att det fortfarande är långt dit.
I alla fall tidsmässigt.
