Moralkakan är äntligen serverad
Klang och jubelföreställning. St. James' Park reser sig ur askan och plötsligt utgörs Newcastles styrelse av idel snillen. Men på andra sidan av sponsoravtalet finns en problematik. Den problematiken har vi supportrar under många år bortsett ifrån. Men nu rider moralens ryttare i högre fart än någonsin. Monstren från nordöst har åter injicerat gift i det ädla fotbollsetablissemanget.
Det var inte längesedan Richard Branson tittade ut ur ett Virgin Money-kontor beläget i centrala Newcastle och viftade åt mängder av fans med Mike Williamson och Sammy Ameobi vid sin sida. Virgin och Richard Branson - ett företag och en förgrundsfigur man som supporter gladde sig åt att associeras med. En tröjsponsor som sin rosa färg till trots kändes bra i tider då farhågorna om ytterligare Sports Direct-loggor i vårt synfält växte sig allt större.
Virgin Money var däremot inte intresserade av att köpa arenanamnet. Sports Direct Arena hade gäckat oss supportrar i ett antal månader. Det hade rivit upp sår i den stolta, nordengelska tradition som arenanamnet bar med sig. Vad Mike Ashleys plan var med arenanamnet från början förblev svårt att förstå. Sports Direct @ St. James' Park blev inte långvarigt. Sports Direct Arena riskerade å andra sidan att bli det i och med att klubbledningen inte hittade någon lämplig budgivare. Faktum är att de flesta rapporter talar om att man inte hittade någon budgivare alls.
Hur kom det sig? Antagligen var många företag avskräckta av supportrarna, media och den lokalpolitiska reaktion som namnbytet mötte. Ingen ställde sig bakom Ashley och Derek Llambias argument om att ökad inkomst från sålda namnrättigheter kunde innebära "ytterligare en Yohan Cabaye på planen". Det lät som sedvanligt skitsnack av en duo som tidigare försökt sig på högst misstänkta förklaringar till konstiga beslut.
Det finns en liten, liten sannolikhet att man aldrig hade för avsikt att sätta ett annat företags logotyp eller varumärke på arenan. Kanske hade man en väl utstakad plan som äntligen kunde sättas i verket idag. I lite mer än ett år har Mike Ashley kunnat exponera och skylta med sitt allt mer framgångsrika varumärke Sports Direct utan att det kostat honom en krona. Under tiden har han "letat" efter mer inkomst till sin klubb och försökt sälja rättigheterna. Igår fick Sports Direct eventuellt sin sista gratisdos av publicitet. Wonga.com betalar - som det verkar - klubben för att byta tillbaka till St. James' Park. Wonga.com blir glada. Mike Ashley och Derek Llambias blir glada. Och vi fans? Det funkar. Men hela England är i totalt uppror. För att se exempel är det bara att öppna valfri tabloid. Speciellt arga har Mirrors Simon Bird och Brian McNally varit.
Nyheten slog ned som en bomb mitt på tisdagen. En bomb som Wonga.com mådde väldigt bra av efter den publicitet som föregått avtalets officiella bekräftelse. Snacket har handlat om en exploatering av de sociala förhållandena som nordöstra England idag lever under. Utbredd fattighet, arbetslöshet och höga siffror även när det gäller alkoholism. Wonga - ett mikrolånföretag - har utan tvekan i bakhuvudet att man kan attackera en ganska tacksam målgrupp i Newcastle. Lånen innebär en ränta på drygt 4000 % sett över ett år. Man vet med sig att mikrolånens utformning inte kommer innebära några stora pucklar för lågutbildade människor i akut behov av likvida medel. Det är omoraliskt, det är fel och det är oerhört sorgligt att behöva leva med som Newcastlesupporter, även om det inte drabbar oss alla direkt. Det är dessutom ännu ett bevis på vilken rent affärsmässigt orienterad ägare vi har i Mike Ashley.
Men mitt i allt behöver man påminna sig om två saker.
För det första ska kritik riktas mot det engelska lagverket som tillåter företag som Wonga att bedriva sin verksamhet. Det ursäktar inte Newcastle Uniteds beslut att skriva avtal med företaget och således främja dess verksamhet, men det innebär också att företag med kommersiella intressen får möjlighet att göra precis det.
För det andra finns det ingen som tvingar människor i nordöst att låna pengar av Wonga. Man har inte automatiskt skuldbelagt en hel region, vilket en del journalister i dagarna har försökt få det att låta som.
Dessa beaktningar till trots har ett medialt jordskalv härjat över de brittiska öarna sedan avtalet presenterades. Mike Ashley och Derek Llambias har formligen slaktats i spaltmeter efter spaltmeter för att man på ett nytt sätt lyckats sarga och skada klubbens identitet och själ. Newcastle är givetvis en större klubb än både Hearts och Blackpool, som sedan tidigare också har Wonga som sponsor. Men om Wongas affärsidé i förhållande till den sociala situationen regionen är problemet borde väl Hearts vara en likartad katastrof?
Nej, det är helt enkelt Newcastle United som borde visat bättre omdöme och mer medmänsklighet. Som resten av ligan.
Spelmissbruk och alkoholism är två utbredda problem som i synnerhet torde återfinnas bland den engelska fotbollspubliken. Tur att inga lag har ölmärken eller spelbolag på sina tröjor.
Tur också att inga tröjor är tillverkade av barnarbetare i asiatiska regioner där människor lever på existensminimum och belönas med ett halvt korvöre för en dags arbete.
Tur att Barclays inte sponsrar hela Premier League eftersom företaget lånat ut pengar till mördaren Robert Mugabe i Zimbabwe och spelat en central roll i den brittiska ekonomins svårigheter under finanskrisen då man misslyckats med att skatta korrekt. Mellan juli och december 2011 var Barclays den bank britterna klagade på mest i landet. Över 11 000 klagomål anmäldes och kunden bedömdes ha rätt i 84 % av fallen. Som sagt, tur.
Tur även att andra klubbar inte finansierar sin framgång med pengar som kommer från smutsiga organisationer. Tur att Thaksin Shinawatra aldrig fick köpa Manchester City eftersom han fördärvat sitt hemland och enväldigt härskat över sin befolkning i korruptionens namn. Tur dessutom att man sålde vidare klubben till Sheikh Mansour av Förenade Arabemiraten, ett land känt för sina mänskliga rättigheter och demokratiska författning.
Nej, det är riktigt synd att den rena och en gång så ädla Premier League nu ska svärtas ned av Wonga och Mike Ashleys dåliga omdöme. Den fina moral och etik som genomsyrat den engelska fotbollen får sig en törn i och med Newcastles bestialiska agerande.
Jag skäms. Över vad? Allt. Bristen på självinsikt, Wongas affärsidé, klubbens sorti till ren affärsverksamhet, den mediala blindheten och sportens utveckling.
Moralen i engelsk fotboll levde redan på lånad tid. Nu är den mikrolånad men lika smutsig för det.
