Newcastle tappade ledning igen
Tottenham besökte St. James's Park under lördagen, och blev andra lag på två veckor att knipa en poäng på övertid mot Newcastle. Ett svartvitt manskap som återigen kom till spel utan flera nyckelspelare slet förtjänstfullt och brände mängder med lägen att punktera matchen, men John Carvers "comeback" på SJP slutade oavgjort efter ett sent, sent kvitteringsmål av Aaron Lennon.
Newcastle
Harper - Enrique, Williamson, Coloccini, Simpson - Gutierrez, Nolan, Guthrie (Perch), Barton - Best (Lövenkrands), Ameobi (Ranger)
Avbytare, ej använda: Krul, Ferguson, Campbell, Xisco
Första halvlek
En trevande start från båda hållen såg Tottenham hålla mycket i bollen men inte göra mycket med den. Newcastle slungade mestadels hoppfulla bollar upp mot statiska anfallsduon Best/Ameobi, som förvånansvärt ofta lyckades med olika konstellationer. Dessvärre mynnade dessa oftast ut i misslyckade avslut från Shola.
Halvlekens första ordentliga chans kom från vänsterkanten och vår latinska duo där ute. Gutierrez fick bollen av Guthrie, avancerade med mängder av alternativ framför sig och tappade bollen efter en dålig touch. Han lyckades dock vinna tillbaka den åt José Enrique, vars suveräna inlägg dalade mot den bortre stolpen och över vikarierande Cudicini i gästernas mål. Leon Best vann sin duell, men hans avancerade avslut tog i ribbans underkant och ramlade ned lite för långt ifrån Shola, och chansen var där med borta.
Tottenham svarade med ett skott strax över från Defoe, och det var också han som skulle komma att få halvlekens bästa chans. Van der Vaart visade sin klass när han med en genial klack friställde Defoe som helt ensam med Harper placerade sitt skott rakt på målvakten, vilket gjorde att vi hade en tråkig första halvlek och resultatet 0-0 med oss in i omklädningsrummen.
Andra halvlek
John Carver - som hade tillbringat första halvlek uppe på läktarplats där han tog anteckningar - kom ned till Pardew i dennes avbytarbås. Carvers iaktagelser verkar ha varit riktiga då ett klart förbättrat Newcastle kom ut och bjöd upp till dans på allvar. Ett antal halvartade försök att få bollen på mål från Leon Best och Joey Barton föranledde matchens första mål.
Guthrie såg att Coloccini smugit sig upp i planen, placerade med yttersidan på sin fot en suverän krossboll över Alan Huttons huvud. Vår tekniskt fulländade mittback tittade upp under sin lockiga lugg, bröstade förbi den tokrusande Hutton och tryckte med en fin volleyträff bollen förbi Cudicini. Den italienske burväktaren borde nog i ärlighetens namn ha räddat helt och hållet, men inget ont om Colos prestation. 1-0 till Newcastle. Harry Redknapp gav målet etiketten "a bad goal" i efterhand vilket kan tyckas lite märkligt.
Spurs tog över rejält en stund efter målet, men man kom aldrig riktigt nära då Newcastle gjorde sig kompakta med flera centrala mittfältare och en frenetiskt arbetande Gutierrez som gång på gång transporterade bollen ur försvaret upp i anfall.
Lövenkrands ersatte Best, och denne gavs ett fantastiskt läge att göra 2-0 när Joey Barton slog den mest precisa av genomskärare. Dansken lyckades dock bara toffla bollen på Cudicini och har allt anledning att vara missnöjd.
En stund senare var det Sholas tur att komma nära. Den blivande nigerianske landslagsmannen fick bollen efter bra arbete av Guthrie på högerkanten och kroppsfintade bort Dawson innan han drog iväg en vänsterslägga. Cudicinis fina räddning resulterade i en hörna som Shola även lyckades nicka över i hyfsat fritt läge.
Perch ersatte Guthrie som skadade sig i samband med förarbetet till Shola, och en stund senare skulle Ranger komma att ta Sholas plats.
Tottenham tog återigen över taktpinnen lite och lyckades träffa virket när Modric fick bra träff med högern. Dessförinnan hade Lennon forcerat en bra räddning av Harper när han vek inåt och utmanövrerade Simpson. Lennon bytte kant till andra halvlek eftersom José Enrique tog hand om honom lite för väl under matchens öppnande 45 minuter.
Ranger var näste man på tur att erbjudas möjligheten att punktera. En boll framåt i planen från Gutierrez ställde vår unge anfallstalang en-mot-en mot Michael Dawson. Den trötte Spurskaptenen hängde inte med när Ranger efter en kroppsfint promenerade runt honom, men precis som flera gånger under säsongen var det avslutsmomentet som svek Nile. Istället för att spela till Perch som kom stormande in valde han att lirka bollen förbi Cudicini och förbi målet. Kritik bör här även riktas åt Peter Lövenkrands som inte chansade på retur och därmen inte kunde stöta Rangers avslut i mål.
Klockan tickade upp på 91 minuter - detta efter att domaren på något sätt hittat fyra minuters tillägg istället för tre - och nerverna efter förra helgens sena derbykvittering mot Sunderland började sakteliga smyga sig på.
Efter ännu ett misslyckat Spursanfall fick Newcastle chansen att kontra fem mot tre. Barton vid bollen såg tröttkörd ut och dennes beslut att spela en djupledsboll på Ranger - som hade stannat för 30 sekunder sedan - visade sig dyrbart. En långboll upp från Gallas vanns i luften av Crouch. Bollen hamnade via Jermain Defoe vid Aaron Lennon, som återigen tilläts gå på insidan av Simpson. Den här gången hade Simpson inte samma flyt, utan en trött Williamson stötte på precis samma sätt, vilket gav Lennon tid och yta att med ett väl avvägt avslut placera in kvitteringen. Slutresultat, 1-1.
Kommentar
Verkligen ingenting att hänga läpp för egentligen. Vi borde kanske vunnit med tanke på vilka chanser som missades, och precis som vi kunder konstatera förra veckan är det aldrig någon som går nöjd med ett kryss när man har ledningen in på övertid.
På förhand är en poäng mot Spurs bättre än vad många andra lag lyckats skrapa ihop. I efterhand är det lika oväntat som sjukt att vi var nära att ta tre med det lag som faktiskt stod på banan i slutändan. Vi avslutar matchen med Lövenkrands, Perch och Ranger på planen vilket säger en del.
30 poäng inspelade och 15 matcher kvar gör att vi kryper väldigt nära en poängmängd där vi kan kalla oss "säkra". Med tanke på spelschemat efter hemmamatchen mot Arsenal skulle jag säga att det finns väldigt goda anledningar att tro att vi redan nu är säkra. Att vi skulle ha något att göra i Europa känns befängt.
Vi har bevisligen en trupp som knappt orkar med spelschemat runt jul, och att vi då skulle stapla 15 ytterligare matcher och en massa resande på det är ju bara dumt. Den här säsongen bör även fortsättningsvis uteslutande handla om att få fotfäste och någon form av trygghet i Premier League. Med Carroll, Ben Arfa och Tioté tillbaka kan den utveckla sig hur som helst mot slutet, men målsättningarna bör fortfarande inte ändras.
