Recension: Newcastle United Season Review 2011/12
Att lägga vantarna på den senaste säsongens Season Review, eller säsongkrönika om ni så önskar, är lite som att släpas tillbaka till barndomens julaftonsmornar. Det är något stort, heligt och nästan gåtfullt. Att knacka på dörren till det som just varit och sedan få återuppleva det på nytt.
Nåja, jag är en smula konservativ beträffande Newcastle United och säsongkrönikor — uppväxt som jag är under 1990-talets VHS-epok ochSvensson Svensson-weekends till London där hopsparade slantar raskt försvann i sport- och skivbutiker nära Covent Garden och Leicester Square. Glättiga plastkassar fylldes med fotbollströjor, plastfigurer av Alan Shearer, fanzines och, höjdpunkten, de senaste säsongernas "Season Reviews" på inplastade VHS-kassetter.
Man hann knappt tvätta händerna sedan hemkomsten förrän VHS-plasten revs upp och kassetten började rulla i videoapparaten. Ville det sig riktigt väl satt jag där, ofta sent på kvällen, i en halsduk eller matchtröja för att förstärka min lojalitet till Magpies, som att förstärka känslan av att sitta på St. James' Park en lördagseftermiddag. (Och det var bara halsduken och matchtröjan som fattades när jag i början av juli 2012 kom tillbaka från DHL:s enorma lagerlokal i Västberga, i södra Stockholm, och sprättade upp plasten till säsongkrönikan för 2011/12. Kände på DVD:n, tryckte på play, det blev lördagseftermiddag igen.)
"So Close" är fortfarande Season Review-genrens obestridliga mästerverk; den säsongkrönika som summerar den hjärtskärande 1995/96-säsongen, då Newcastle snubblade på mållinjen och såg Manchester United lyfta Premier League-bucklan fyra poäng före uppstickarna från norr. Säsongen i sig gjorde att producenterna inte behövde addera någon vidare dramaturgi; den fanns redan där — den glödheta starten, Kevin Keegans kommentarer om varje månad och varje spelare, Asprillas intåg i januarisnön, bråket mellan Sir Alex Ferguson och Keegan (i vilket Keegan visade sig stampa rakt på Fergusons utplacerade psykiska landmina och förlora fokus på slutspurten), ända fram till det bittra slutet med Nottingham-mittfältaren Ian Woans 1-1-kvittering tio minuter från slutet.
Det var det mål som innebar att Newcastle missade titelkampen i sista omgången. Att se om den säsongkrönikan med vetskap om hur det gick spelar ingen roll, åtminstone inte för svartvita supportrar, alstret är så välproducerat och sympatiskt att man varje gång hoppas att den och den inte ska missa den och den brytningen, att den och den borde ha stänkt in den och den målchansen.
Samma inbjudande röst som ledde en genom "So Close", Roger Tames, stod för merparten av de efterföljande årens säsongkrönikor. Tames är en gamla skolans tv-journalist som i spelar- och tränarintervjuer lockade fram värme och närvaro. Den röda tråden genom Tames' Newcastle-produktioner har varit folkbildningen. Produktionerna har inte bara varit ute efter att återge mål, resultat och känslor, de har även beskrivit Newcastles plats i samhället: såväl klubbens som stadens. Årskrönikorna från tidigt 1990-tal beskrev en stad i förändring, en IT-bolagens nybyggarstad på resterna av gamla kolverk. Vilket gör Newcastles resa mot toppen under Kevin Keegans ledning än mer imponerande.
Roger Tames "sista" säsongkrönika var "Champions", en nära två timmar lång resumé av Newcastles återtåg till Premier League 2009/10. Allt visat med matchreferat, hörnor, tacklingar, regn och intervjuer med Kevin Nolan, Steven Harper, Alan Smith och Chris Hughton, inspelade efter säsongen då helhetsintrycket hunnit smälta in.
Det är tydligt att en ny tids mediabolag tagit över produktionen av Newcastles säsongkrönikor. Måhända är det ett led i Mike Ashelys strävan efter budgetåtstramning, måhända ett led i vad som de senaste åren karaktäriserats av en förändringsvåg i nordöst. Kanske hade Roger Tames inte tid.
Nåväl, de två senaste årskrönikorna — 2010/11 och 2011/12 — är välproducerade och omfångsrika (produktionsbolaget heter ILC-Media). Matchreferaten är förvisso generösa och uppladdningen inför säsongen med den årliga ommöbleringen i omklädningsrummet finns där — men moderna och mer sterila medieproduktioner lyckas på något sätt ofta ta bort nerven i berättandet. Kvar blir en transportsträcka som ska avverkas, intervjuer med spelare saknas, detaljerna som ofta gör helhetstrycket en stor tjänst lyser med sin frånvaro. Intervjuerna med tränare Alan Pardew är i stället upplockade ur arkivet, givna i en spelartunnel efter varje månads sista match — det går inte att undkomma ropet långt nerifrån magtrakten, ett utdraget rop efter Roger Tames lugn och saklighet.
Säsongkrönika för 2011/12 är emellertid en sevärd historia, mångt med tanke på den gångna säsongens oväntade topplacering. Med benen mellan två säsonger, och en månad kvar till nästa innehållande Europa League-spel, blir DVD:n som innehåller samtliga mål, de bästa chanserna och fakta kring de mest utmärkande spelarna en aptitretare i ordets rätta mening.
DVD:n avslutas med en målkavalkad där Papiss Cisses 2-0 mål mot Chelsea på Stamford Bridge sticker ut som ett konststycke som för tankarna tillbaka till januari 2011, då samtliga Newcastle-fans dämpade sina huvuden och frågade sig vem som skulle bära tröja nummer 9 begåvad med trollspön till fötter.
Klas Lundström
journalist och författare till en rad reportageböcker, senast "Krokodilernas land: Ett reportage om Östtimor".
