Resereportage: Newcastle - Wolves
Martin Hassel besökte St. James' Park. Men trots en suverän inledning mot Wolves förbyttes jublet mot frustration och ilska.
Ryan Taylor joggar i den 18:e minuten ut för att slå matchens första hörna och välkomnas tillbaka med en varm applåd av Milburn Stand. Senare i samma minut slår Jonas till med ett drömmål. St. James Park (och INGENTING annat) kokar. Jag står och vrålar på Milburn Stand, det är 2-0 efter en kvart och Demba Ba har inte ens nätat än. Wolves kommer att krossas.
Jag och min reskamrat Gary kliver av tåget 2,5 timme innan match med den helt unika tanken att hitta en brittisk pub för att äta lite mat att skölja ner med några pints. En fredsmanifestation, en stormtrooper och två timmar senare insåg vi dock att ytterligare 52.285 haft exakt samma tanke. Med lite tur fick vi till slut både bord och mat med dryck. Samma tur hade Danny Guthrie behövt, att bli matchens i särklass sämsta spelare trots bara 25 minuter på plan var ett betyg jag inte var ensam om att ge. Den ärrade skatan i stolen bakom mig, vi kan kalla honom Teddy, muttrar no wonder he's a sub, jesus christ all mighty när Guthrie skickar bollen över sidlinjen istället för på fötterna till Yohan Cabaye. Klockan tickar på övertid och det står 2-2, en sådan passing ger en etta i betyg oavsett. St. James vrider sig i frustration och hopplöshet. Teddy reser sig och går.
Jonas dräper 2-0, och Newcastle ser ut att gå mot seger.
Som ni förstår, den här matchen hade två ansikten. Vilket bäst kan förklaras genom vår vänsterkant mot vår högerkant. Det har här på redaktionen frågats i de senaste matchrapporterna om Davide Santon håller i försvaret. Det gör han, och tillsammans med Jonas har vi en topp-6 vänsterkant såväl framåt som bakåt. Även om Teddy då och då muttrar to tight när de försöker spela sig ur en svår situation. Vår högerkant med Danny Simpson och Ryan Taylor då? Botten-6. Och det syns, vaktmästären behöver i paus inte rätta till en tuva på den sidan. Sanningen är att vi är för lättlästa för att knipa den där Champions League platsen. Hatem Ben Arfa ändrar på det, men Teddy är lika missnöjd som Alan Pardew när han inte kan värdera sina dribblingar.
Sir John Hall Stand
Men matchens två ansikten är såklart första och andra halvlek. Demba Ba möter, Papiss Cissé löper i ytan bakom. Det är så enkelt så att det är genialt. Wolves hotas varje gång bollen är i närheten av våra senegaleser på topp. Samtidigt som Cheick Tioté är en spelande slottermaskin på mittfältet. När man sitter och kollar live och förstår vilka stora ytor han jobbar över så blir man minst sagt imponerad, Teddy utnämner honom mycket riktigt (och såklart muttrande) till matchens bästa. Hade Cabaye haft en bra dag och avlastat Tioté i speluppbyggnadsfasen hade den tidiga 2-0 ledningen blivit tre och fyra innan matchen varit över. Istället blir resten av första halvlek ett sömnpiller, Wolves tillåts ha boll men skapar ingenting (Tioté!) och St. James är kusligt tyst sista 20 av första. Helt välförtjänt töms delar av arenan fem minuter innan paus för att hinna med två pints i halvtid. Det är kontraster mot den 13:e minuten när Milburn Stand som en man sjunger STAND UP FOR ST. JAMES PARK och gåshuden är ett faktum. Jag och min reskamrat Gary har leenden lika breda som Tyne.
Andra halvleks enda vettiga notering är i den 65:e minuten när Cissé mycket välförtjänt får dagens största applåd. Att genom det bytet stänga matchen med ett femmannamittfält är ingen dum tanke, men sekunderna senare är det dessvärre 2-2. Newcastle börjar därefter ta tag i bollen igen men det raka och hotande spelet ifrån de första 25 minuterna är borta utan två man på topp. Jonas börjar ta iniativ och Ben Arfa är en frisk fläkt, men det är enskilda spelare och inte ett lag som tar i. Det behövs ett rejält tag för att säsongen inte ska avslutas som den här matchen. I frustration och besvikelse trots en imponerande start.
Synonymt med andra halvlek: Lågt tempo och ett Newcastle på fall
Nu har jag målat fan på väggen tillräckligt. Min första match på ett mäktigt St. James Park, Newcastle har gjort en grym säsong och när tåget rullat tillbaks till Edinburgh bjuder vår värd Lars Jonas oss på skotsk folkmusik och mörk öl. Nästa söndag är det Tyne-Wear derby, då hoppas jag att Teddy och St. James skrattar lika gott som när speakern läste upp 0-4 resultatet för Sunderland. En seger där och säsongen är i klass med jublet på St. James Park efter en Tioté-kapning.
