Säsongen 2011/2012 – ett avsked
Snart är det över. Så brukar vi känna och så kände vi i år också. Fast tvärtom. Med en känsla av att det kan dröja väldigt länge tills vi upplever så många svartvita målgester, lyckade byten, hållna nollor och moraliska segrar som vi fick uppleva den gångna säsongen är det med försiktig optimism vi vinkar av en femteplats och blickar framåt.
Höjdpunkter i överflöd
Vad var roligast? Det går inte att svara på.
Allt från derbysegern på Stadium Of Light till att bevittna Demba Bas tre mål på Brittannia till tonerna av ”Demba Ba is a w*****”.
Från Ben Arfas drömmål mot Blackburn till Ben Arfas drömmål mot Bolton.
Från krossen av Manchester United till bortasegern mot blivande Champions League-mästarna Chelsea.
Från Kruls insats på Old Trafford till Andy Carrolls filmning på St James’ Park.
Från José Enrique i en målvaktströja till Papiss Cissé i Newcastletröja.
2011/2012 lever kvar länge, det är ett som är säkert. Nedan följer ett försök att förklara och utröna varför, hur och på vilket sätt det kunde bli som det blev.
Världens bästa Tim och Kapten Colo
Försvarsmässigt var Newcastle som förbytt under 2011/2012. Med mer ruljans på vänsterbackspositionen än vad Chelsea har på tränarbänken var förutsättningarna inte de bästa. Trots detta lyckades i synnerhet den individuella briljansen i form av Tim Krul (9) och Fabricio Coloccini (10) avstyra en miljard anfall och hålla 15 nollor. Världsklass.
Utvecklingen och allt annat som sprang ifrån Danny
När inledningsvis karriärtoppade Steven Taylor (8) stod för fysisk närvaro och smått psykotisk beslutsamhet – ibland för psykotisk – var Newcastles mittbackspar ett av ligans i särklass bästa. Backlinjen bestod dessutom av den säsongen igenom av Newcastlefans kritiserade och uthängda högerbacken Danny Simpson (6.5) och olika figurer på vänsterbacken, en position vi ska återkomma till.
Kritiken mot Danny Simpson kan te sig obefogad och överdriven i vissa fall. Men den utveckling som Newcastle United gick tillmötes under 2011/2012 blottade vissa spelare mer än andra. Danny Simpson är ingen urusel försvarare. Han är däremot en tämligen begränsad fotbollsspelare med ett besvärligt förhållande till kortpassningsspel och tilltro till sin tekniska förmåga – om den nu finns.
Danny har med den säregna egenskapen att väldigt ofta rädda bollar på mållinjen varit en betydande figur i Newcastle under de senaste två åren. Han har varit en del av en ganska solid defensiv enhet, men också gjort sina bästa matcher när Newcastle backat hem och stått rätt med hela laget (Stoke borta, Swansea borta). Den utveckling jag nämnde i början på detta lilla speciella Danny Simpson-avsnitt, går inte hand i hand med vad Danny Simpson är bra på. När Newcastle allt oftare blir ett spelförande lag som äger bollen, tappar Danny Simpson bollen eller tjongar den mot Robert Huth, Richard Dunne, Gary Caldwell eller vad nu den enbart nickstarka mittbacken i motståndarlaget kan tänkas heta. Han saknar utöver detta någon som helst förmåga att ta sig förbi en spelare eller slå ett inlägg som hotar ett straffområde. Vi presenterades även med tveksamt positionsspel i några matcher där vi valde att ligga högt med backlinjen (Tottenham borta, Wigan borta, Norwich hemma).
Vänsterbacken: 38 matchers vikariat
Åter till vänsterbacken. Ryan Taylor (7) hade man inte kunnat önska sig mer av. En poängmaskin i Fantasy Premier League, en mackemdemon och dessutom en spelare vars insatser varit mer än gedigna, oavsett om han spelat vänsterback eller högermittfältare. En bra truppspelare med hjärtat på rätt ställe. Davide Santon (7) skulle komma att ta över vänsterbacken allt eftersom säsongen fortlöpte. I takt med att Newcastle spelade allt bättre under våren visade sig Santon vara mer än ett svårbegripligt, entusiastiskt råämne. Med fysik och atletisk hållning travar han förbi Jonas Gutierrez och blir ett offensivt vapen som vi med spänning ska följa de närmaste åren. Han säger dessutom stopp bakåt med allt högre frekvens.
Det våras för Perchenbauer
Mike Williamson (7) iklädde sig rollen som slaktare bredvid Coloccini när Steven Taylor brakade ihop mot Chelsea i början av december. En halvskakig inledning förbyttes mot en allt bättre period där Williamson såg trygg ut bredvid en av Europas bästa försvarsspelare (vem gör inte det?). Det intressanta – och det som i ärlighetens namn lyfter Williamson – skulle dock inträffa när även vår käre kapten gick sönder. Tillsammans med James Perch (8) bildade Williamson det mest oväntade av suveräna mittbackspar under ett antal matcher i april. Perchenbauer, eller Perchinho, lyste i match efter match och spelade för alltid in sig i Toon Armys hjärtan med orädda insatser. Skillnaden mellan Perch och Williamson var att den förstnämnde dessutom visade sig vara en trygg passningsspelare och bollvän med duglig teknik, något som Newcastles spel som sagt efterfrågar i allt högre utsträckning.
Yo Cabs och Cheiks jaktmarker
Framför denna uppsättning försvarskuggar marscherade Elfenbenskustens mest militanta frisyr då och då. Om han inte var skadad var han nere i Afrika och visade Gervinho hur man skjuter straffar. Men emellanåt, i alla fall i 24 matcher, tuggade Cheik Tioté (7.5) i sig allt som rörde sig. Vi minns med glädje specifikt matcherna mot Tottenham och Manchester United på St. James’s Park samt 2-0-segern på Stamford Bridge, där Tioté skrämde slag på alla övriga 21 spelare på planen med sin hänsynslösa dominans. ”They can’t f***** handle you!” skrek Alan Pardew så att det hördes hela vägen in i våra vardagsrum. Rätt hade han.
Bredvid sig hade Cheik en ny bekantskap i form av den temperamentsfulle, spelskicklige, kortvuxne och alldeles, alldeles underbare Yohan Cabaye (8.5). För en spottstyver anslöt den franske landslagsmannen från mästarna Lille under sommaren 2011:s början. Efter en något trevande premiär mot Arsenal och en vansinnigt härlig stämpling av Phil Bardsley, tog Cabaye tag i taktpinnen på Villa Park i vad som förmodligen är den bästa insatsen av någon Newcastlesspelare den här säsongen. Formen gick något upp och ner under hösten, men när Cabaye hamnade i en mer framskjuten roll och fick Tioté bredvid sig under våren, blomstrade han och visade hela sitt register. En kontrast till Kevin Nolan även frånsett kroppsvikt.
När Cheik var trasig eller erövrade Afrika (nästan) kamperade Premier Leagues mest tatuerade Danny Guthrie (7.5) med bravur. Guthries bollbehandling och fina passningsspel imponerade på många av oss, och han tog ett strålande ansvar i Tiotés frånvaro. Insatsen på Britannia Stadium (3-1) förblir en av Guthries bästa i svartvitt när han nu lämnar för a-lagsfotboll i Reading.
Intervallgraven och den franska kultkulturen
En av anledningarna till att Tioté var borta skadad så mycket kan mycket väl ha varit den permanenta vallgrav som funnits på Newcastles vänstersida under de senaste säsongerna. Det är oerhört lätt att vricka foten när man närmar sig Jonas Gutierrez (8) välplöjda dike som sträcker sig från hörnflagga till hörnflagga. Trots den sedvanligt mindre roliga vårformen har Jonas återigen varit en stöttepelare och en förebild för varje spelare i hela ligan. Med gediget arbete, varierad offensiv kvalitet och lungor med större kapacitet än Hindenburg har Jonas praktiskt taget spelat på två positioner samtidigt hela säsongen. Speciell eloge ska han ha för att han hjälpt till att avvärja det potentiella tomrum som numera omskolade målvakten José Enrique var nära att lämna efter sig.
På andra kanten var det oftast tomt på Newcastlespelare. Det enda som syntes var spillrorna av en tunnlad ytterback, ofta i form av Kieran Richardson som fortfarande är i kritiskt tillstånd.
Hatem Ben Arfa (8) började jobba hem och springa åttor runt alla ytterbackar i helt perfekt skede av säsongen – hemma mot Sunderland. De fem gånger han spelade bollen mellan Richardsons ben under den andra halvleken var starten på en magnifik vårsäsong från den franske EM-spelaren. Benny gjorde framförallt framsteg defensivt, men var även en regelbunden målskytt. Vi minns självfallet målen mot Blackburn (2-1 i FA Cupen) och Bolton på SJP, men även den löjliga individuella förnedringen av West Bromwich.
Ben Arfa har ett mervärde i sin profil som fotbollsspelare, ett mervärde som vi äntligen fick åtnjuta på allvar under vårens andra hälft. Enda sedan det vansinniga målet på Goodison Park i september 2011 har vi supportrar konstruerat en bild av Ben Arfa som en ostoppbar, charmig och underhållande ytter. Nu kliver han äntligen ut i David Ginola och Laurent Roberts fotspår på mer frekvent basis. De är inte många, spelarna som gör allt snyggt. De är ännu färre som dessutom gör det bra. Frågan är om någon annan än vår gode Hatem kan kombinera de sidorna med ett gediget hemjobb?
Detsamma kan inte sägas för Gabriel Obertan (5). Han pratade själv om regelbunden speltid och andra faktorer som gjorde att han var svårstartad i Newcastle. Den franske högerbreddaren har varit ganska hemsk ganska ofta även när han givits tid. Ett bra kontringsmål mot Blackburn (2-0) och en fin insats borta mot Stoke (3-1) står ut som mindre dåliga insatser.
Sholas standard och senegalesisk excellens
Till att börja med måste Shola Ameobi (6) – den stundtals fullständigt sjukt värdelöse Newcastleprodukten som fått oss att slita vårt hår under 12 års tid – hyllas. När Shola startat under säsongen har han som vanligt inte gjort det bra, med undantag för matchen hemma mot Manchester United. Men målet han bombade in på Tottenham (2-2) och i synnerhet det fantastiskt sköna kvitteringsmålet mot Sunderland (1-1) gör att Sholas säsong ändå känns godkänd. Med sin fysik har han blivit en bra spelare att avlasta på mot slutet av matcher. Dock ska romantiseringen inte gå för långt med tanke på att han även försett oss med sin kanske sämsta insats någonsin mot Blackburn (2-0) och ett målfacit som inte skrämmer slag på någon.
Över till anfallarna vars målfacit skrämde slag på hela världen istället.
Under hösten var Demba Ba (8) ett odjur, en anfallare vars närvaro på planen inte gick att göra något åt. Han gjorde mål på i princip alla lag vi mötte och vann poäng hela tiden. Dessutom var hans insatser fullständiga sett till uppbyggnad och defensivt ansvar. En 10:a under hösten förbyttes dock mot en 6:a under våren. Det har i media hetat att Demba fungerat så suveränt i sin vänsterroll och att målskyttets frånvaro kan förklaras och ursäktas med den nya rollen. Jag väljer att inte hålla med.
Demba har till att börja med spelat flera matcher som central anfallare, där Pardew försökte få igång honom igen och flyttade ut den vansinnige Papiss Cissé (9) till vänster. Dessutom har Demba inte varit särskilt bra i den rollen. Mot WBA (3-1) var han briljant, men de andra bra insatserna kom i den centrala rollen (Chelsea 2-0 till exempel).
Ett omnämnande förtjänar även Leon Best(6.5), som överglänste Shola under majoriteten av säsongen. Leon ser nu ut att lämna klubben, men han gör det rakryggad. Bra form i säsongsinledningen förbyttes i gedigna insatser utan målproduktion. En truppspelare som levererat.
Alan Pardew – med rätt att lära
Trots Newcastles osannolika säsong har Alan Pardew (9) i perioder fått ta mycket kritik från supportrar. Han har sig själv att skylla för det. Eftersom den fotbollen som laget stundtals spelat vittnat om ett lag med förmåga och självförtroende att föra matcher och spela underhållande, blev besvikelsen många gånger oerhörd när Tim Krul slog sina ”punts” mot andra straffområdet och Demba Ba förlorade duell efter duell. Långbollarna och den försiktiga inställningen som länge höll Hatem Ben Arfa utanför startelvan blev irritationsmoment när det såg ut som att säsongen höll på att rinna oss ur händerna. Sedan kom Hatems inhopp mot Sunderland och Pardew ställdes inför ett val. I matchen efter lät han Ben Arfa starta mot Arsenal, där han gjorde mål. Sedan vann Newcastle sex
raka matcher och Pardew visade att han lärt av sina misstag.
Tillbaka till framtiden
För att bli ett än mer spelande lag behövs som sagt förändringar på vissa positioner. Bytet av Danny Simpson mot en ytterback som inte är bollfientlig, och en något mer trygg partner till Fabricio Coloccini utgör centrala delar av detta. Alternativ behövs dessutom på vänsterkanten där Jonas Gutierrez grovjobb passar i vissa matcher, men där en spelar med Ben Arfas teknik skulle gynna oss mer i andra.
På mitten lämnar Danny Guthrie till mångas förtret. En väldigt kapabel innermittfältare med brett register som inte ska vara tredjeval. Med andra ord gör Guthrie rätt, men nu krävs det att även Newcastle gör det. För vi vill inte sitta med Dan Gosling och James Perch i februari när Cabaye har skadat sig och Tioté spelar Afrikanska Mästerskapen. Där hamnar vi även i en situation när det gäller anfallarna.
Både Papiss Cissé och Demba Ba kommer att resa söderut under vintern för spel på sin hemkontinent. Därför är det viktigt att alternativ finns, och denna gång inte i form av Shola Ameobi, som inte kan leda ett anfall under 7-8 matcher. Då försvinner säsongen.
Önskelistan för sommaren 2012 summeras alltså som följer…
1. En högerback som inte har bollfobi (Mathieu Debuchy, Lille)
2. En mittback med betydande fysik och målfarligt huvudspel (Douglas, Twente)
3. En ytter med förmåga att ändra matchbilder (Junior Hoilett, fri transfer)
4. En gedigen och pålitlig innermittfältare som är beredd att rotera (Vurnon Anita, Ajax)
5. En anfallare som kan avlasta och konkurrera (Luuk De Jong, Twente)
Låt vansinnet börja.
