Självmål och drömmål när Newcastle vann igen

Newcastle besegrade under lördagen Everton med 2-1 hemma på St James Park och tog därmed sin tredje raka seger i ligan. Resultatet innebär dessutom att hösten stora överraskningslag behåller sin plats som trea i Premier League.

Alan Pardew valde som väntat att ersätta den tåskadade Gabriel Obertan med Sylvain Marveaux men annars var det exakt samma elva som tidigare under säsongen oftast har mönstrats. Skräckrapporter om en haltande Demba Ba kom bara minuter innan matchstart men när lagen väl gick ut till avspark var hattrick-skytten från i måndags tack och lov med i startelvan. Strax över femtiotusen åskådare hade tagit sig till arenan denna lördagsförmiddag. Newcastles framfart i ligan har uppenbarligen fått folket i stan att sakta men säkert ta sig tillbaka till St James Park.

Första halvlek

Matchen inleddes relativt avvaktande men det var ändå Newcastle som tog ett visst kommando. Precis som mot Stoke pressade man Everton tidigt i uppspelsfasen och hade mer boll än bortalaget. Redan från början såg vi en hel del längre bollar mot Leon Best och Demba Ba men då detta ändå kombinerades med markpassar längs kanterna såg inledning ganska lovande ut för hemmalaget.

Tolv minuter in i matchen fick Danny Simpson yta på högerkanten. Han slog in ett fint inlägg mot straffområdet där Johny Heitinga fick foten på bollen och klumpigt styrde in den i bollen bakom en helt ställd Tim Howard i Everton-målet. 1-0 till Newcastle. Ett flytmål som ändå kändes både logiskt och välförtjänt. Newcastle hade fått en perfekt start på matchen. Särskilt med tanke på att vi denna säsong hittills har vunnit alla matcher där vi har gjort första målet.

Everton jobbade sig sakteligen in i matchen. Jack Rodwell testade bland annat Tim Krul med en farlig nick men överlag höll Newcastle bra koll på gästerna. En spelare som jag innan matchen fruktade i form av Royston Drenthe fick inte alltför mycket farligt uträttat mot Simpson och på topp kändes Louis Saha ganska isolerad.

Vid nära halvtimmen spelad då det kändes det som att matchen stod och vägde snappade Ryan Taylor precis utanför straffområdet upp en undanrensning från Rodwell. Taylor drog till på halvvolley och bollen for i en båge och in vid bortre stolpen. 2-0 och ett av Premier Leagues absolut snyggaste mål hittills denna säsong var ett faktum. Newcastle hade fått ett blytungt mål. Tre nya poäng började redan efter tjugonio minuter torna upp sig på näthinnan. Ett störningsmoment kom dock strax därefter då Yohan Cabaye som minuterna tidigare hade tagit sig mot ljumsken tvingades gå av. Dan Gosling ersatte och bildade nu innermittfält tillsammans med Danny Guthrie. Den sistnämnde hade hittills gjort ytterligare en bra match men nog började ledningen kännas något mer skör då ett helt oprövat innermittfältspar nu skulle ta den viktiga kampen mot Everton starka mittfält.

Cabayes skada gjorde att spelet delvis kom av sig för Newcastle. En stolpträff från Saha bidrog till att Everton trots två måls underläge kände vittring. Med trettio sekunder kvar av övertiden på första halvlek nickade sedan också en omarkerad Rodwell in 2-1. Ett oerhört onödigt mål men jag lätt räkna upp ett tiotal matcher under de senaste åren där vi släppt in en onödig reducering mot slutet av en halvlek. Oerhört typiskt men alltid lika irriterande.

Visst hade vi ledningen men Everton kände nu garanterat att man var med i matchen och andra halvlek skulle bli ett stort test för hemmalaget. Vi som under säsongen har haft sån tur med skador saknade nu tre av våra fyra ordinarie mittfältare. Nu krävdes det att ersättarna kunde kliva fram och hålla fortet i fyrtiofem långa minuter till.

Andra halvlek

Newcastle började bra efter paus och såg snabbt till Evertons offensiv inte blev så intensiv som man kanske hade fruktat. Överlags sänktes båda matchtempot och spelkvaliteten en aning. Hemmalaget stod upp bra och kontrollerade tillställningen men vi kan knappast påstå att vi spelmässigt gjorde vår bästa match. När även Sylvain Marveaux i tio minuter in i andra halvlek haltade av planen med en ljumskskada så kändes det dock som att den här matchen nu enbart handlade om att fortsätta kontrollera ledningen. Skitsamma om det inte alltid såg så snyggt ut.

Sammy Ameobi kom in istället för Marveaux och Jonas flyttade över till högerkanten. Ameobi var som vanligt energisk och for gång på gång fram som en projektil längs vänsterkanten. Vi började få andrum och ärligt talat hade Everton minst lika svårt som oss att få igång ett konstruktivt anfallsspel. Man satte in Tim Cahill men denne fick inte särskilt mycket uträttat. Bästa chansen kom när Saha via Goslings hand sköt precis utanför. Handsen är tydlig på reprisbilderna och utan att starta en evighetsdiskussion om vad som räknas som avsiktligt hands eller inte så kan vi ändå konstatera att en straff i detta läge inte hade varit helt fel dömt.

Även Best kände av en skada och med strax över sjuttio minuter spelade kom Hatem Ben Arfa in som ersättare. Ben Arfa har som jag nämnde i införrapporten har av logiska skäl sett lite ringrostig ut hittills och har kanske försökt att imponera lite för mycket och därmed tappat en del boll i farliga lägen. Här såg han dock direkt ut att spela enklare och snarare hålla boll för att få tiden att gå än för att försöka sig på en dribblingsräd över halva planen. Han kom dessutom ett antal gånger ner i defensiven och arbetade.

Evertons oförmåga att skapa ett sista rejält tryck gjorde att Newcastle faktiskt utan större problem kunde hålla undan på slutet. Efter nittiofyra minuter var matchen över och tre nya underbara poäng var i hamn.

Kommentar

Detta var ur objektiva ögon en kanske inte alltför underhållande match men Newcastle tog trots allt en välförtjänt seger och mest glädjande av allt var att ersättarna med Guthrie i spetsen verkligen hade klarat testet. Vi stod upp och höll undan och ett oerhört starkt defensivt arbete hade återigen legat till grund för de tre poängen.

Vi har som sagt varit befriade på skador på nyckelspelare och snacket om en tunn trupp är förmodligen befogat men då är det också givetvis extra skönt att se att en spelare som Guthrie för andra matchen i rad gör en mycket bra insats. Gosling utmärkte sig inte särskilt men stod ändå för en stabil insats och både Ameobi och Ben Arfa gjorde bra inhopp.

Det är lite av en klyscha men bra lag vinner även när spelet inte alltid är det bästa och vi visar återigen vår stabilitet. Det här laget har en organisation, en hunger och en tro på sig själva som gör att vi just nu vinner den här typen av matcher. Framförallt känns det fantastiskt bra att vi nu går in i den tuffa matchserien mot Manchester-lagen följt av Chelsea med ytterligare en trepoängare i ryggen. Med tanke på de nya skadorna på Cabaye, Best och Marveaux är landslagsuppehållet nu extra välkommet. Mer än en fjärdedel av säsongen är spelad och vi går nu till två veckors vila med Chelsea, Tottenham, Liverpool och Arsenal alla efter oss i den tabell som just nu ser ut som en våt dröm för alla oss svartvita. Howay the lads!

Matchens tre bästa skator

1. Danny Guthrie – Gör som sagt ytterligare en bra insats och höjde sig kanske ännu ett snäpp igår. Stod framförallt för att bra defensivt arbete men visar också att han besitter ett riktigt bra passningsspel. Jag har många gånger varit skeptisk till Guthrie men fortsätter han så här måste ett nytt kontrakt snart ligga på bordet.

2. Danny Simpson – Har varit lite av akilleshälen i försvarslinjen men gjorde precis som mot Stoke en mycket bra match. Slet som ett djur, gjorde flera viktiga brytningar och plockade bort Drenthe på ett imponerande sätt.

3. Fabricio Coloccini – Det känns som att vår lagkapten prenumererar på en plats på denna lista och det är alltid lika välförtjänt. Argentinaren stod återigen för en fläckfri insats. Den här platsen hade lika gärna kunnat gå till Ryan eller Steven Taylor men så bra som försvaret spelar just nu så är det tuff konkurrens.

10 kommentarer

Per Lidholm2011-11-06 14:45:00