Sommaren 2011, ett fönster utan ursäkter
Efter en av de mest uppmuntrande inledningarna på ett transferfönster på länge har transferhetsen lagt band på sig själv på St. James's Park. Ryktena är många, men den konkreta rörelsen på marknaden svår att hitta. Det gäller inte bara Newcastle, men med tanke på vårt handlingsmönster hittills börjar man som supporter ana det värsta. I sommar finns inga ursäkter för Big M och Derek Llambias.
Efter försäljningen av Andy Carroll hette det att "varje öre ska återinvesteras i truppen". Att detta inte innebär att varje krona av de £35m vi fick för vår nr 9 går till övergångssummor förstår nog varje enskild supporter. Men att vi efter försäljningen av Kevin Nolan fortfarande endast har investerat drygt £4,8m i Yohan Cabaye leder till ett antal frågeställningar.
Fråga 1: Vad är egentligen Ashleys plan för den här sommaren?
Vi stod för den åttonde dyraste spelarförsäljningen genom tiderna när Andy Carroll gick till Liverpool. Tillsammans med försäljningen av Nolan kammade klubben in dryga £40m plus två lönekostnader. Det är en summa som kan uppgradera vilken trupp som helst, om den används på rätt sätt. Det finns - än så länge - ingen anledning att kritisera ledningen och dess handlingar, eftersom värvningarna av Demba Ba och Sylvain Marveaux är två utmärkta anförskaffningar. Men det faktum att de kommer gratis, och att vi försöker leta upp klausuler i kontrakt (Cabaye, Neil Taylor) gör att man oroar sig lite smått.
Försöker Ashley komma undan med billiga och smarta värvningar likt den av Tioté när han sitter på en vulgär mängd pengar som han tjänat på en av klubbens egna produkter? Att värva billga spelare och hitta klausuler är helt okej, men endast som komplement till en ordentlig investering. Vi kan inte bara ta det som erbjuds, vi måste hitta det vi faktiskt vill ha också, och det kostar.
Fråga 2: Vad vill vi ha?
Som sagt kostar det skjortan att värva det man faktiskt vill ha (senaste igår verkar det som att Stoke bjöd £16m för Scott Dann och Cameron Jerome), och det går att göra utan att hamna i Liverpoolträsket där man bjuder vad som helst för att "visa ambition". Spelare som Gervinho och Kevin Gameiro har blivit Darron Gibson och Mevlut Erdinc, en utveckling som man kunde ana när Ashley började sin sommar-PR med bud på de två förstnämnda. Varför är inte spelare av Gameiros kaliber längre med på listan? Varför går vi inte direkt på spelare som presterat bra, är i rätt ålder och passar in i vårt spel? Erdinc är förhållandevis billig i jämförelse med den uppenbara ersättaren till Carroll - Daniel Sturridge. Det är Sturridge vi egentligen vill ha, men istället lägger man energi på Erdinc eftersom hans lön och övergångssumma inte uppgår till samma ekonomiska risk som Sturridges. Här kommer problematiken återigen in. Istället för att ersätta Carroll "på riktigt", med en ung engelsk forward som kostar mycket (likt Villa värvade Bent, likt Sunderland värvar Wickham, likt Liverpool värvade Carroll/Suarez), så försöker man komma undan billigare.
Fråga 3: Vi har värvat suveränt och billigt, det är bara juni - varför oroa sig?
Därför att vi känner Ashley vid det här laget. Vi vet att hans intressen i huvudsak ligger på den finansiella sidan. Han vill få klubben på fötter för att kunna sälja den. Han vill göra kap likt Tioté, eftersom hans tilltro till Graham Carrs scoutingförmåga nu inte vet några gränser. Han vill outsourca den franska spelarmarknaden och värva spelare med klausuler. Han är inte intresserad av att gå in med pengar och försöka knyta åt sig spelare av Sturridges kaliber eftersom det inte är en lika riskfri investering. Hans inledande handlingar i transferfönstret har bådat gott, men vi ska inte låta oss luras. Det kan mycket väl stanna vid den här typen av värvningar.
Det vore fantastiskt att bli felbevisad av Ashley. Det vore otroligt roligt att gå in i en säsong med nuvarande trupp förstärkt av Charles N'Zogbia, Blaise Matuidi och en anfallare av genuin klass vid sidan av de värvningar klubben redan har gjort. Efter några år med Mike vid rodret finns inte mycket i ens huvud som säger att fallet blir så, men den här sommaren finns inte många ursäkter. Nu måste han visa sina ärliga intentioner. Är våra farhågor fördomar eller oroar vi oss med all rätt?