Svart eller Vitt: Den alternativa Premier League prisgalan
Så var ännu en Premier League säsong till ända, priser har delas ut till höger och vänster men nu är det dags för bloggen att dela ut några av det mer alternativa slaget. Priser likt säsongens stolpskott, säsongens karaktär ska delas ut, och vem kommer egentligen vinna titeln säsongens gnällspik - Wenger eller Ferguson?
Säsongens mest underskattade spelare: Luka Modric
Motivering: Tottenham fick två spelare nominerade till PFA player of the year – Rafael Van Der Vaart och Gareth Bale. Dessa nomineringar är väldigt talande för just synen på Tottenham generellt. Modric som varit helt fantastisk på Tottenhams mittfält faller bort för de mer spektakulära spelarna Rafael och Gareth. Denna blogg vill därför lyfta fram den kroatiske spurshjärnan som säsongens mest underskattade.
Övriga nominerade:
Clint Dempsey – vår egen Newcastleredaktionens Adam look-a-like har öst in mål i ett anonymt Fulham. Nu saknas bara moonwalken som målgest.
Lucas Leiva – Det finns en anledning till att Liverpools försvarsspel förbättrades drastiskt under senare delen av säsongen och den stavas knappast Skrtel, Carragher, Agger eller Kyrgiakos. Nej, det är snarare den anonyme brasilianaren på Liverpoolsmittfält som växt in ordentligt I sin roll.
Chris Brunt – I Birminghams näst bästa lag denna säsongen dirigerar Chris Brunt det mesta och ligger I toppen av assistligan. Starkt bidragande till att WBA överraskat såpass mycket.
Säsongens mest överskattade spelare: Dirk Kuyt
Motivering: Arbetshästarnas arbetshäst har blivit lyft till skyarna denna säsongen. Själv så har jag fortfarande inte bestämt mig om Kuyt är en fotbollsspelare eller inte. Hans arbetskapacitet är I särklass men fotboll inkluderar även som bekant just en fotboll. Där påminns vi oftare om holländarens knackiga teknik och snedträffar som alltid lyckas träffa någon och gå I mål. Medans flera tycks se Kuyt som en frälsare kan en alternativ kanske mer passande bild vara en blandning av en marathonlöpare, skogshuggare och Alexander Lukas.
Övriga nominerade:
Andrei Arshavin – blir lite att sparka på den som redan ligger men Arshavins prestationer I komparitet med hans rykte är som att jämföra dagens Guns N Roses med 90-talets rykte.
Gareth Barry – Sköldpaddan på Citys innermittfält har gått från att vara en tongivande Villa spelare till en som har som uppgift att leverera 5meters passningar.
Jamie Carragher – Anledningen till att Jamie fortfarande är ‘pools ledande försvarsgestalt trots att kapacitetsnivån sjunkit från början av 2000-talet likt Mel Gibsons popularitet är främst på grund utav den obefintliga konkurrensen.
Säsongens genomklappning: Arsenals ”weeks of doom”
Motivering: Från en stark framåtmarsch på samtliga fyra fronter så tappade de allt på bara två veckor; Ligacupfinalen mot Birmingham, CL uttåget mot Barca, FA cup förlusten mot Man utd samt ett par svaga resultat i ligan. Bättre lycka nästa säsong.
Övriga nominerade:
Arsenals derbyförlust mot tottenham på emirates - 2-0 i HT blev till 2-3.
Arsenals tappade 4-0 halvtids ledning mot Newcastle på St. James Park - efter Tiote dundrat in 4-4 så var en historisk upphämtning klar – att det var titelutmanarna mot nykomlingarna kryddar det hela lite extra.
Sunderlands vår - EU började oroa sig för eventuella smittor Sunderlandfansen skulle sprida utomlands men Bruce vår gjorde att makthavarna kunde dra en lättnadens suck.
Säsongens överraskning: Birminghams cupvinst
Motivering: En sak denna säsong lärt oss är värdet av pokaler. Man utd har vunnit PL och har chans på Champions League. Det definierar de som Englands bästa lag. Chelsea kom tvåa i Premier League, ut i kvartsfinalen i Romans kära champions league och misslyckades enbart i de inhemska cuperna. Det räckte för att gentlemannen Ancelotti fick sparken omgående efter sista ligaomgången. Man City sägs vara på frammarsch, mycket tack vare FA cup titeln som gett de smak på pokaler och är eventuella startskottet på en vinnartradition. Arsenal – Birminghams finalmotståndare ironiskt nog anses ofarliga och börjar betraktas som en looserklubb på grund av bristen av pokaler. Den trenden skulle som bekant vändas i ligacupfinalen men ledde istället till genomklappningen. Pokaler betyder onekligen mycket, och även om inte carling cup betraktas som den mest prestigefyllda pokalen gjorde Birmingham ett jättejobb och ska ha credit därefter.
Övriga nominerade:
Stokes FA cup finalplats – Det kommer inte vara Delaps inkast, Huths nickmål eller Pulis keps som är stora samtalsämnet i Gordon Banks gamla jaktmarker efter denna säsongen – med all rätt. Hade Jones sluppit trädbensskolan i 5under1and hade det kunnat bli så mycket bättre dessutom.
WBA – Efter en imponerande start, svacka i storlek med djupa barriärrevet och en stark långspurt hamnade nykomlingarna till slut på 11.e plats. Över allas förväntan.
Swansea – När alla pratar om ett walesiskt lags eventuella PL plats så har det varit mer eller mindre införstått att det är Cardiff man syftar på. Nu är istället Swansea en playoff match ifrån en jättebedrift a’la Blackpool. Lycka till mot Reading.
Säsongens handpåläggning: Heurelho Gomes
Motivering: Årets i särklass mest omdiskuterade, ni vet händelseförloppet: Londonderby där Tottenham otippat leder mot Chelsea. Den blåa maskinen trummar på men spurs håller tätt, då på ett till synes harmlöst skott från Lampard fumlar Gomes med bollen och tappar den bakom sig. Vad som kanske skulle varit säsongs målvaktstavla räddas dock upp när brasilianaren får handen på bollen precis på mållinjen. Gomes tackade säkert alla sina Gudar i en sekund att bollen inte gick över – sekunden efter ansåg dock assisterande domaren Mike Cairns att bollen var inne.
Övriga nominerade:
Manchester City coachen – ni vet, han som lånar en hjälpande hand till kärnfysikern Balotelli med träningsvästen inte bara en utan två gånger; Se här
Nemanja Vidic – Nog för att serbens framfart lätt skulle kunna liknas med stålmannens, men bortboxningen av bollen mot Arsenal på emirates var en ”supermanpunch” av nåde.
Robin Van Perie – Varning nummer 1 i den som leder till en utav Champions Leagues pinsammaste utvisningar, Robin lägger handen i en duell mot Barcelonas Dani Alves som verkar bryta nacken. Ett avslut lite senare i matchen en sekund försent, bokstavligen, är holländaren utvisad.
Säsongens gubbe i lådan: Ji Sung Park
Motivering: Parks egentligen enda spetskunskap är hans löpkapacitet. Han springer inte bara längre än batterierna varar på en duracellkanin – han springer till duracellkaninerna börjat gå på solenergi. Att Ferguson använder honom i viktiga matcher är således inte så konstigt, att Park däremot har en förmåga att dyka upp och göra de där viktiga målen säsong efter säsong.. det är mer fascinerande. Fråga bara lag som Arsenal.
Övriga nominerade:
Ian Holloway – Innan säsongen visste inte många i det engelska fotbollens finrum vem han var, nu är han känd som tränaren med den charmiga fotbollen och citaten som bryter upp allt vad medieträning heter.
Antonio Valencia – En långdragen skadefrånvaro ska sätta sina spår, att bara ploppa upp och vara bättre än någonsin är på gränsen till oförskämt.
Cheik Tiote – Kanske mest känd för att bara dyka upp från ingenstans och ta hand om både spelare och boll, men stod även för den kanske mest enskilda överraskande prestationen när han bombade in 4-4 målet mot Arsenal och krönte upphämtningen – med fel fot.
Säsongens match: Newcastle – 5under1and 5-1
Motivering: Tänker inte ens försöka förneka min subjektivitet i denna kategori. Ha däremot i beaktande att varje målrik match har sin unika dramaturgi och är således väldigt svåra att bedöma. När det gäller storebror mot lillebror i nordöst däremot, på ett av Europas hetaste derbyn, där dessutom lillebror börjat slå sig lite väl mycket på bröstet – och resultatet blir en förnedring lika stor som Andy Reids tröjstorlek – då sätts all dramaturgi ur spel. Även om lillebrors insats skulle sättas in i någon tragikomisk genre så tycker jag snarare titeln ”sagan om konugens återkomst” passar bra in i denna nordöstra kontext.
Övriga nominerade:
Arsenal – Tottenham 2-3 - spektakulär vändning av spurs som visade att norra london blivit lite mer laddat nu.
Newcastle – Arsenal 4-4 - I första halvlek plingade det fyra gånger i min mobil, min farsa som är Arsenal supporter tyckte det var kul att påminna om målen. I andra halvlek blev det tyst.
Wigan – West Ham 3-2 - West Ham var piskade att vinna för att ha chans att klara nytt kontrakt i näst sista omgångens hetaste streckmöte och ledde med 2-0. När matchen blåstes av på DW Stadium hade hemmalaget vänt och klarade nytt kontrakt via den starka spurten (8p på fyra sista matcherna).
Säsongens glädjescen: Sir Alex Ferguson efter ligavinsten
Motivering: Ligatitel nummer 19 inkasserades efter en kvarts jobb att höja Scholes passningsprocent (precis som om det skulle behövas) mot Blackburn via det oavgjorda resultatet. Rooney var glad, det märkte man på leendet som hade fått åsnan i Shrek att känna sig som hemma. Ferdinand var gladare, det märkte man på ”sången” som skulle kunna sätta satelliter ur kurs. Gladast av alla var däremot en skinande skotte, bakom det gråa håret och den röda näsan sprudlande det lilla barnet i Ferguson av glädje.
Övriga nominerade:
Yaya Toure - efter målet i FA-cup finalen verkade det inte som att lillebror Toure visste var han skulle ta vägen. Som tur var visste hans lagkamrater det – underst i en TV-pucks hög.
Fernando Torres - inte ofta Chelsea bildar tv-pucks hög efter ett 2-0 mål mot West Ham
Steven Taylor - Newcastle ligger tryggt i mitten av tabellen och spelar en rätt betydelselös match mot Chelsea, det tycks dock Taylor ha missat som springer ut till fansen av ren glädjeyra efter sitt sena 2-2 mål och blir varnad på kuppen.
Säsongens spelare: Robin Van Persie
Motivering: Inte nog med att holländaren gjorde 18 mål på 25 matcher i ligan, utan han är dessutom väldigt delaktig i Arsenals spel vilket inte minst påvisas via 7 assists. Saknar förvisso någon egentlig spetskompetens men måste vara en utav de absolut mest mångsidiga anfallarna i världen. Enda minuset är onekligen hans skadebenägenhet, Wenger får linda in Robin i bomull till nästa säsong, då kan de bli en maktfaktor i 38 matcher och inte bara i drygt 30.
Övriga nominerade:
Nemanja Vidic – går inte att komma ifrån att Vidic är Premier Leages klart bästa mittback. Centralfigur i Man utd.
Gareth Bale – är fortfarande rätt ojämn sett över en längre period men har alla kvalitéer för att bli en ytter i världsklass.
Luka Modric – en personlig favorit som alltid tycks missas i dessa diskussioner. Fantastiskt spelsinne och en spelfördelare av absolut toppklass.
Säsongens gnällspik: Sir Alex Ferguson
Motivering: Pep har insiftat den nya gruppen som gnäller på domarnas korrekta domslut i Spanien, vilket lyckas vara tillräckligt korkat för att inte tangera någon av de övriga klagomålsgrupperna. Alla andra gnällgrupper har nämligen Ferguson skapat och är ihärdig president av. Några av höjdpunkterna denna säsongen är väl när han gnällt på domare innan matchen ens startat eller när han ansåg Owen borde ha fått straff mot Arsenal - Vidic galna hands i samma match? Den var tydligen ursäktad domarna att missarna.
Övriga nominerade:
Arsene Wenger – vi börjar känna igen mönstret: Arsenal tappar på samtliga fronter en bit in på våren efter oftast horribelt försvarsspel. Ett försvarsspel alla kritserar utom Arsene som gnäller på allt annat istället.
-
-
(Med tanke på att dessa två herrar är ljusår ifrån övriga startfältet så känns det orättvist mot Ferguson och Wenger att ta hänsyn till resten)
Säsongens karaktär: Ian Holloway
Motivering: Om ni bara sett Blackpool spela fotboll kanske ni undrar hur ett nyuppflyttat lag, med ytterst begränsad ekonomi, får för sig att försöka spela ut de andra lagen i serien? Nej, alla ni som tippade på att Blackpool är inhyrda från Spanien har fel. Ni bör istället ta en titt på lagets tränare. Trots att spelarna ute på planen har oranga matchställ så falnar de obönhörligen i jämförelse med Ian Holloway. Uttrycken, spontaniteten och framförallt citaten har gjort att alla neutrala ville se Blackpool kvar i Premier League. Om Ian väljer att stanna och försöka ta upp laget igen så tillönskas all lycka till.
Övriga nominerade:
Sir Alex Ferguson – Det var någon som sa att Alex hade kunnat lett samtliga fyra topplagen i premier league till vinst denna säsongen. Det värsta är att det är bara att hålla med. Det starkaste namnet i årets Man utd är inte Vidic, Rooney eller Nani. Det är Ferguson.
Roy Hodgson – Hela hans säsong har varit ett dramaturgiskt mästerverk. Börjar med Liverpool där antagonisten Dalglish är en central del i att han blir sparkad och sedan tar Roys jobb. Den före detta malmötränaren biter dock ihop, tar över WBA och lyfter de i tabellen efter bland annat just en vinst mot Liverpool. In med amerikanska nationalsången så har vi ett hollywoodprojekt.
Harry Redknapp – Tottenhamtränaren tog en paus i att vara mr ”wheeler dealer” och proklamerade sig själv vara ”a fucking football manager” denna säsong istället. Något han skött briljant, både taktiskt men även sportsligt. Matchen mot Chelsea och assisterande domarna sticker ut.
Säsongens Magnus Wislander: Jamie Carragher
Motivering: För er oinsatta bör informeras att Wislander är en svensk handbollslegend, ”slangen” uträttade storverk handbollsmässigt men var även mästare på ”Hur man ser så oskyldig ut som möjligt” – vilket adresseras här. Carragher har nämligen tagit upp manteln efter premier leagues störste spelare genom tiderna, Alan Shearer, när det gäller att komma undan domarnas vrede. Gång på gång gör Carragher horribla misstag i form av hands, galna tacklingar.. you name it – och kommer i regel alltid undan med det på grund utav sin oskyldiga uppsyn.
Övriga nominerade:
Didier Drogba – Både ger och tar stora mängder stryk med sin fysiska spelstil – enligt domarna och publiken då. Enligt Ivorianen själv verkar han knappt rört en motståndare i en duell.
Paul Scholes – ”Jag har gjort den här tacklingen hundra gånger tidigare i min karriär och aldrig missat, anledningen till att han ligger och har ont är för att han snubblade”
Jonas Gutierrez – Lyckas övertyga mig med sitt kroppsspråk efter varje duell att han är oskyldig – sen kommer reprisen.
Säsongens mål: Wayne Rooney mot Manchester City
Motivering: Enough said.
Övriga nominerade:
Elmander vs Wolves
Bale vs Stoke
Nasri vs Fulham (ni kan nästan få välja mål själv)
Varney vs wolves
(kunde inte bara välja 4, så fick bli en bonusnominering här)
Säsongens genombrott: Gareth Bale
Motivering: Från att inledningsvis varit mr Voodoo på vänsterbacksplatsen som gjorde att laget inte kunde vinna, till att blivit en stabil och väldigt lovande vänsterytter, för att avslutningsvis bli den spelaren som springer åttor runt kanske världens bäste högerback – Maicon. Hösten var visserligen betydligt starkare än våren men det räcker onekligen som genombrott.
Övriga nominerade:
Andrew Carroll - från att ha nosat lite på PL fotboll som tonåring, till att ha klivit fram som en bra målskytt i the championship till att göra landslagsdebut och bli såld för den 7.e högsta transfersumman någonsin- hyfsad utvecklingskurva.
Jack Wilshere - en personlig favorit som gått från en bra utlåning till Bolton förra säsongen till att styra mittfältet i flertal matcher, hemmamatchen mot Barcelona sticker onekligen ut. Utsedd till årets unga spelare av spelarna själva – onekligen välförtjänt.
Charlie Adam - tar den sista nomineringen efter hård strid med Jarvis och Sturridge. Går dock inte att blunda för Charlie som lyft hela Blackpool med sina mål, assists och fantastiska passningar. Den stora frågan här är hur det kunde dröja så länge innan folk fick upp ögonen för honom. (Hedersomnämnande till Seamus Coleman som onekligen stått ut men har rätt svåra motståndare.)
Säsongens skandal: Ryan Giggs otrohet
Motivering: Otrohet kan i jämförelse med allt annat som pågår bland fotbollsspelarna de brittiska öarna tyckas vara mindre häpnandsväckande. Generellt sett. Nu pratar vi om Ryan Giggs – en av fotbollsspelarna som faktiskt har ett väldigt bra rykte i England. Tillräckligt bra för att den före detta brittiska Big Brother deltagerskam Imogan Thomas skulle lägga in stöten så att säga – det bisarraste med denna skandal är annars att tidningarna inte vågar namnge Giggs via namn. Stället där det hela blev känt – twitter, uppges Giggs ha stämt nämligen. Anfall är uppenbarligen bästa försvar på andra ställen än vänsterkanten.
Övriga nominerade:
Ashley Cole – skjuter på praktikanter med luftpistol. Idiotiskt kan tyckas, men till Cashleys försvar så hade han säkert missförstått någon ”skottbonus” Chelsea har i sina matcher.
Mario Balotelli – kastar pil på lagkamrater. Vi kan väl bara hoppas för klubbens bästa att han är lika dålig på att pricka måltavlor med pil som att pricka rätt i träningsvästen.
Andy Carroll – Pucklar först på sin ex flickvän och mamma till sitt barn, blir dömd att flytta in till familjen Nolan under uppsyn av lagkaptenen – och drar igång en fest där med knark närvarande. Stabilt.
Säsongens värvning: Cheik Tiote
Motivering: Den enda individuella statistiken han sticker ut i är förvisso gula kort, men om man tittar på hur dels Newcastles försvarsspel sett ut det senaste decenniet och jämför hur det ser ut med ivorianen på plan så förtjänar han inte bara detta pris utan även ett nobelpris av något slag. Dels får inte heller glömmas att han är väldigt bra på att hålla i bollen och låta laget komma upp i plan, att jämföra med exempelvis Smith som ger tillbaka bollen direkt han vunnit den. £3,5m var ett löjligt lågt pris för denne kämpe som snabbt blivit en publikfavorit på St. James’.
Övriga nominerade:
Javier Hernandez - var klar redan innan VM för runt £7m och den lilla ärtan visade redan där att han höll en hög klass. Påminner ironiskt nog väldigt mycket om klubbkollegan Owen – på den tiden han var bra.
Ben Foster - Manchester United väntade i fem år på att engelsmannen skulle blomma ut via lån till Watford och ett stort tålamod. Tålamodet tog slut, Ben såldes till Birmigham för £4m och – blommade ut.
Rafael Van Der Vaart - Försvann till slut från Real Madrid under panikartade former – vilket även märktes på prislappen. Har bitvis varit lite ojämn men har fått dra ett stort lass när spurs anfallare vägrat göra mål. Hedersomnämnande till David Silva, Demba Ba, Suarez och Darren Bent.
Säsongens fiaskovärvning: Fernando Torres
Motivering: Precis som Dalglish påpekade med köpet av Carroll så är inte Fernando hos Chelsea enbart en halv säsong för att prestera, han är där för flera säsonger. Samtidigt går det inte att blunda för det faktum att ”el nino” enbart gjort ett mål sedan han anslöt till detta ryska fotbollsharem. Så även om Torres är ett långsiktigt köp så bedöms även de säsongsvis - £50m för en spelare som kan tyckas förstört mer än han bidragit med än så länge känns väl sådär.
Övriga nominerade:
Andrew Carroll - £35m av de där £50m för Torres spenderas på den hetlevrade unga engelsmannen som trots dubbelt så många mål jämfört med Torres (2!) mest varit skadad och inte alls presterat på samma nivå. Samspelet med Suarez är i klass med Messi&Zlatan.
Edin Dzeko - en personlig favorit – innan han kom till City. I wolfsburg tröjan tycktes han kunna göra mål på allt och lite till med både fötterna och huvudet. Kom till City för drygt £30m och Manchester publiken har mest fått se en seg och klumpig anfallare än så länge.
Bebe – Det börjar kännas lite som Ferguson gått på samma nit som Souness gjorde med ”Weahs kusin”. Kanske var den hemlöse fotbollsspelaren Bebe bara hemlös?
Säsongens stolpskott: Belaji, Venkatesh och Auradha Desai Roa
Motivering: Känns namnen inte bekant? Om jag säger kycklingBlackburn så ringer det förhoppningsvis någon klocka – dessa är nämligen familjen som är rovers nya ägare. För att göra en lång historia väldigt kort vänder man sig till tidigare Man city hjälpredan och agenten Jerome Anderson som övertalar ägarna att det är värt att satsa på något nytt – Kycklingfamiljen ville väl inte associeras med grisfotboll a’la Allardyce. Problemet var bara att Blackburn gått oväntat bra och det fanns egentligen ingen logik i beslutet alls, utan det verkade snarare handla om en krock mellan två ideologier. Allardyce ideologi att med nuvarande spelarmaterial går det inte att vara bättre spelmässigt eller resultatmässigt och då Anderson som tyckte Europaspel lät bra. Indierna gick på Andersons linje och upp kom Kean som ny tränare – säsongen och statusen som premier league räddades i sista omgången.
Övriga nominerade:
Andy Gray & Martin Tyler – Tydligen räcker det med att av kvinnligt kön för att alla domslut per automatik blir fel. Kommentarerna från dessa två sexistiska kommentatorsstofiler borde självklart ha lett till att båda två fick sparken istället för enbart Gray. Det lite roliga är att offsideavvinkningen som hon den assisterade domaren gjorde och blev grovt kritiserad för visade sig vara korrekt i reprisbilderna.
Mike Ashley – Tyvärr finns det alltid anledning att återkomma till Cashley modell större. Efter tidigare ölsvepning, Idioti@St.James.Park.com, omständigheterna Keegan fick sparken etc så fångade tjockisen de negativa rubrikerna igen. Det går att finna någonslags resonemang om varför han ville satsa på sin casinopolare Pardew, men att vara en av de klubbarna med överlägset högst tränaromsättning och dela ut ett sexårs(!)kontrakt? Haleluljah...
Michael Owen – Visst, det går att förstå att han värderar Premier League som titel högst. Men hånet att detta var höjdpunkten i hans innebär mot iverpool där han faktiskt var bra och en nyckelfigur i att de vann diverse cuper håller pinsam låg nivå. Någon bör berätta för Owen att det knappast var någon slump att han blev inbytt i elva matcher, det vill säga en match över de 10 som krävs för att få medaljen.
