Svart eller vitt: Högerbackstjafs och fotbollsdarwinism
Vem ska undvika att dra på sig inkast mot Matthew Etherington och Tyrannosaurus Stoke behandlas i Newcastlebloggen denna allt senare lördagkväll.
Som en reflektion på en diskussion som de senaste dagarna har fått våra kära, jobbiga, envisa, naiva, negativa, realistiska och emotionellt ärrade forumskribenter att knappa sina tangentbord sönder och samman tänkte jag röra om i grytan ytterligare.
I grytan ligger James Perch, Ryan Taylor och Danny Simpson, och de ligger risigt till. Startelvans akilleshäl utgörs av tre spelare som alla är i Newcastle för att spela a-lagsfotboll och i mitt tycke även av tre spelare som inte har mycket att hämta på den positionen i Premier League. Perch, Taylor och Simpson kan översättas till pest, kolera och svininfluensan utan tillgång till vaccin. Danny Simpson har vi inte sett spela i år på grund av en segdragen skada, men under den fantastiska vårsäsongen var det hela tiden han som var den svaga länken när han köpte upp lager efter lager med korv mot spelare som Nicky Maynard och Dave Cotterill. James Perch har 496 gula kort till sitt namn och har dessutom mirakulöst sluppit en straff när han försökte halvera Matt Jarvis smalben mot Wolves. Ryan Taylor har imponerat i ligacupen med sitt vårdade passningsspel och trevliga tillslag, men vi minns honom med skräck från den förra Premier League-sejouren när hans insatser på högerbacken lämnade enorma mängder att önska i övrigt.
När vi nu tacklar - och blir tacklade av - Stoke imorgon kvittar det defensivt vilken av dessa herrar som står på planen. Ryan Taylor har dock en högerfot som går att använda i offensivt syfte, vilket för mig gör honom till den minst lönlösa kandidaten att ha på banan, men detta till trots gör nog Robert Huth mos av vem-det-nu-är-som-spelar så fort bollen lyfter mer än 4 cm över marken ändå.
På tal om mos, Tony Pulis fotbollsfilosofi. Den ska verkligen inte föraktas på fel sätt, då han liksom Sam Allardyce kommit på ett sätt att göra livet surt för alla som vill spela fotboll. Vad som gör Pulis mer sympatisk än Allardyce är att han fortfarande står vid sidlinjen och skriker istället för att se ut som en karaktär från kontrollrummet på en av rymdfärjorna i Star Trek, insnodd i sladdar och med världens mest vältränade käkmuskler.
Stoke äter bollspelande fotbollslag till frukost, lunch och middag. Men Stoke går också att besegra med rätt sorts fotboll. Man kan bli hur arg som helst på de massgravar som uppstår i ett straffområde så fort Rory Delap har gjort sin grej, men faktum är att Pulis strategiska val går att utmanövrera med hjälp av ett enkelt, förnuftigt passningsspel. Det ska trots allt finnas ideologiskt bundna och lojala lag som Stoke, och det är underbart med karakteristiska tränare som Pulis. Han tror så starkt på sin idé att han till och med flit spelar med yttrar (Pennant och Etherington) vars inlägg med större sannolikhet resulterar i inkast eller hörna eftersom de alltid träffar första gubben. Credit where it's due.
