The Wallsend Legacy
När Newcastle United beträder St. James’ Park gräsmatta gör man det till tonerna av Mark Knopflers Local Hero. Men den lokala hjälten är på väg att bli ett forntida fenomen. Hemmasonen, spelaren med lokal förankring som slåss för en sak, är på väg att försvinna från engelsk fotboll. Wallsend Boys Club har producerat Champions League-vinnare, landslagskaptener och mängder av Premier Leaguespelare under 108 år av verksamhet. Det är en institution som idag spelar en viktigare roll än någonsin.
Nyligen skrev George Caulkin – suverän kolumnist och krönikör på The Times – en text om Chris Hughtons stundande återkomst till St. James’ Park. Det var tänkt att den här texten skulle handla om samma ämne. Caulkin gav utlopp för precis de sentiment som jag och många med mig känner när det gäller Chris Hughton. Norwich tränare är en man vars roll i Newcastles historia inte går att underskatta. Men den fullskaliga hyllningen till honom får vänta.
Caulkin belyste i sin krönika en av sida av Chris Hughton som jag inte reflekterat över tidigare. En sida som Cauklin i egenskap av journalist verkligen njöt, beundrade och värmdes av. Det är också en sida som Hughton, enligt Caulkin, delade med Niall Quinn, Steve Gibson och inte minst Sir Bobby Robson; förmågan att referera till det lokala, intresset i regionen och förståelsen för den kultur som omgärdar och präglar fotbollen i nordöstra England.
Hughton satte likt de kollegor som Caulkin omnämner ett värde i att göra sig bekant med nordöstra England och förstå historiska, kulturella och sociala sammanhang. Den egenskapen speglade sig i Hughtons sätt att sköta klubben under en av de mest infekterade perioder som Newcastle United upplevt. Kanske var det därför han var och är så omtyckt av oss supportrar.
Lokal förankring tynar i allt raskare takt bort från den moderna fotbollens ordbok. I ett idrottsklimat där pengar, spelare, tränare och fans i många fall finns utspridda över hela jordklotet har den lokala betydelsen av klubbars identitet börjat vackla allt mer. Att jag sitter i Sverige och ägnar många timmar varje vecka åt ett lag från norra England är naturligtvis inget jag beklagar mig över, utan glädjer mig åt och i det här fallet nöjer mig med att konstatera. Ett globalt supporterskap är i mitt tycke det mest positiva med den världsomfattande spridningen av sporten. Fotbollens globalisering har skänkt möjligheter åt människor från alla världens hörn – däribland mig själv – att engagera sig i de bästa ligor och turneringar som jorden har att erbjuda, oavsett var man än befinner sig. I Premier Leagues fall har detta varit grogrunden för ett av idrottsvärldens mest kraftfulla varumärken, som i sin tur attraherat mer pengar och följaktligen oöverträffade utvecklingsmöjligheter.
Den ekonomiska tillströmningen har som bekant även lett till ökade klyftor i den engelska klubbfotbollen, men också högre standard genom hela ligasystemet och ett högre underhållningsvärde för den numera globala publiken. När Blackburn Rovers plötsligt har råd att spendera £8m på en anfallare under en sommar som följer degradering, exemplifieras följderna väldigt tydligt. Köpet kan tyckas vara ett tecken på något bra för engelsk fotboll, något som gör att intresset blir ännu större för både spelare, ledare och fans. Men köpet av Jordan Rhodes – en produkt från Ipswich lysande akademi – visar också på en baksida. En baksida som syns i internationella sammanhang. En baksida som engelsk fotboll är på väg att sträcka.
Under förra veckan kallade Roy Hodgson upp Jake Livermore, Raheem Sterling och Adam Lallana till landslaget. Alla tre duktiga spelare, men även spelare med vansinnigt lite erfarenhet av a-lagsfotboll på högsta nivå. Raheem Sterling – QPR-produkt – hade startat en enda Premier League-match i sin karriär. Adam Lallana hade startat tre. Jake Livermore sitter allt som oftast på bänken i Tottenham. Sterling ser visserligen ut att få chansen i ett Liverpool som genom åren varit bra på att släppa fram spelare. Dessvärre är klubben ett undantag. De talangfulla ungdomar som tar sig till den stora scenen i England snappas i många fall upp av de största klubbarna väldigt fort, där de i sin tur ofta hamnar i skuggan av dyra, äldre och ofta utländska importer. Istället finner vi förebilder längre ned i systemet, där Middlesbrough, Ipswich, Derby och Charlton istället är exempel på klubbar som förlitar sig till sina plantskolor. I Premier League kan egentligen endast Southampton sägas följa en någorlunda liknande agenda. Huruvida det lyckas på så hög nivå återstår att se.
Bortsett från den mer självklara, förmånliga ekonomiska aspekten av egna produkter, finns det ett band till spelare som en klubb har producerat. I synnerhet är detta fallet om spelaren i sin tur har emotionella band till klubben och staden. Vi är många som jublar över Craig Bellamys beslut att för andra gången ta klivet ned till Cardiff för att representera klubben i sitt hjärta. Bellamy dök förvisso upp i Norwichs färger när han debuterade som professionell spelare 1997, men Cardiff är ett klubbval som inte har ekonomiska omständigheter som beslutsgrund och ett klubbval som ger supportern en annan typ av tillfredsställelse än ett dyrt, pompöst köp av en utlandsimport. Känslorna grundar sig i hur ovanligt det är. Det kan i Premier League-sammanhang idag nästan kallas en raritet med egna produkter som dessutom har lokal förankring.
Just därför var försäljningen av Gatesheadsonen Andy Carroll till Liverpool extra knäckande. Just därför är Steven Taylor och Shola Ameobi – sina skador respektive tillkortakommanden till trots – högt värderade av supportrar, inte bara i England. Just därför infinner sig en sällsynt samling känslor när Adam Campbell plötsligt dyker upp, 17 år gammal.
Campbell åkte med a-laget för första gången under sensommarens försäsongsmatch mot Cardiff. Från sin plats på bänken såg han sina idoler bli utklassade med 1-4, tills han själv kom in och imponerade stort med snabbhet och utmärkt speluppfattning. I efterhand berättade han själv hur han suttit och sjungit med i den tillresta supporterskarans ramsor om Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye och Demba Ba. Att han själv deltog i ramsorna lockade en del överraskade reaktioner från de övriga avbytarna, som i vissa fall var föremål för sångerna.
”Jag har levt drömmen nu. Jag är väldigt lycklig. Jag föredrar att spela centralt strax bakom en stor forward, men om jag ska vara ärlig; jag hade kunnat spela mittback eller stå i mål – det hade inte spelat någon roll.”
”Det var ett stolt ögonblick – jag har drömt om det hela mitt liv”
Genombrottet känns romantiskt, hoppfullt och på ett sätt autentiskt. Men med tanke på var Campbell fostrats borde inte den sympatiska, sansade och mogna profilen överraska. Inte heller det kunnande han visar på planen.
Under tidigt nittonhundratal, 1904 för att vara exakt, byggdes en typ av fritidsgård i Wallsend, precis utanför Newcastle. Bygget utfördes av arbetare och ledningsmedlemmar på Swan Hunter & Wigham Richardson – ett lokalt båtbyggarföretag. Syftet med initiativet var att skapa förutsättningar för arbetarna och ungdomarna i området att utöva en rad olika aktiviteter, främst med fokus på boxning. Faciliteterna innehöll från början även utrustning för snooker, judo, pingis, trampolinhopp och terränglöpning. Och fotboll, förstås. Under 1938 öppnades det som idag är känt som Wallsend Boys Club på Station Road, men verksamheten drevs på samma sätt som den klubb Swan Hunters Shipyard startat 34 år tidigare.
Inledningsvis bestod klubben av ett gäng träbyggnader. Dessa skulle komma att brinna ned under 1960-talet, men då var engagemanget i klubbens verksamhet så intensivt att det hela byggdes upp på sex år. 1966 stod grunden till det som idag fostrat över 65 professionella fotbollsspelare klar.
Till en början finansierades klubben av olika välgörenhetsevenemang. Bland annat anordnades så kallade ”relay races” mellan Newcastle och Edinburgh, där människor i lagform sprang, orienterade, åkte längdskidor, skridskor och ägnade sig åt skidskytte fram och tillbaka. I takt med att klubbens popularitet ökade började möjligheterna till ytterligare aktivitet. Under 1975 kunde man ha öppet varje dag i veckan, och tillsatte dessutom en separat sektion som ansvarade för ett elvamannalag i fotboll. Under följande år skulle den fotbollsklubbens rykte växa över hela landet.
Vi hoppar till juni 2011, 36 år efter att fotbollsverksamheten etablerats på allvar. Wallsend Boys Club – efter år av ekonomiska svårigheter – öppnar sitt första fotbollscenter. Genom bidrag från FA, The Football Foundation, The North Tyneside Council och egeninsamlade pengar lyckades man upprätta två elvamannaplaner, fem juniorplaner, en så kallad ”miniplan” och nya faciliteter för ombyte och dylikt. Innan dess hade fotbollen spelats på kommunala planer och i parker. Klubben mår idag mycket bättre och dess framtid är inte längre hotad på samma akuta sätt som för några år sedan. Investeringarna är något vi supportrar ska vara glada över när vi tittar på vad som promenerat ut ur klubbens entré genom åren.
Michael Carrick, 24 landskamper för England, har vunnit Premier League, VM för klubblag, Ligacupen och Champions League med Manchester United.
”Jag började gå till ”The Boys Club” när jag var 5 år, på lördagskvällar. Vi spelade 5-mot-5. Senare var jag där fyra kvällar i veckan och med i medlemskommitén. Det är en klubb som gör ett stort jobb när det gäller en lyckad framtid för unga i samhället.”
Alan Shearer, 63 landskamper och landslagskapten, vann Premier League med Blackburn, skytteligan i EM 1996 och är Newcastles bästa målskytt i historien med 206 mål på 10 säsonger. Han är även Premier Leagues bäste målgörare någonsin med sina 260 mål. I februari 2011 mottog två författare ett stipendium för att dokumentera klubbens historia. Alan Shearer kommenterade det hela med att belysa just det historiska arv som klubben bär med sig. Han påpekar likt Carrick också den samhällsroll klubben spelar, även när det inte gäller elitidrott.
”Det var faktiskt för att Wallsend redan hade en så positiv historia och ett så rikt arv som min rektor, Jimmy Nelson, rekommenderade mig att börja spela här när jag var liten grabb. Därför tycker jag att det är fantastiskt att den historien ska förevigas i en bok.”
”Jag är säker på att intresset kommer vara stort med tanke på vilken värdefull roll klubben har spelat i så många Tynesideungdomars liv, samtidigt som den har producerat så många kvalitetsspelare under årtiondena. Jag ser fram emot att få ta del av hela historien.”
Peter Beardsley, med engelska 59 landskamper, vann ligatiteln och FA Cupen med Liverpool.
”Jag brukade spela 5-mot-5 i vad vi kallade för ”the sweatbox”, fyra eller fem kvällar i veckan, i ganska begränsade omgivningar, vilket är vad FA vill att barnen ska göra nu!”
”Klubben spelade en viktig roll i min utveckling och jag står för alltid i skuld till den. Det var en suverän utvecklingskurva. Den lärde mig ovärderliga lektioner när det gäller attityd och respekt för lagkamrater, motståndare och domare.”
Beardsley, Shearer och Carrick är spelare som står ut och givetvis är exempel som lyckats exceptionellt bra. Men listan på Wallsendprodukter är, som Shearer säger, mer mångfacetterad än så.
Steven Taylor, mittback i Newcastle sedan 2003, 29 U21-landskamper för England.
Steve Bruce, tre Premier League-titlar, tre FA Cup-titlar, en Cupvinnarcup och en Supercup.
Michael Bridges, 11 U21-landskamper för England, gjorde 19 mål i Premier League 1999/2000.
Lee Clark, 11 U21-landskamper för England, 217 matcher för Newcastle.
Alan Thompson, 1 landskamp för England, 550 professionella matcher.
Billy Wright, 105 landskamper för England, tre VM-slutspel, 490 matcher för Wolves.
Steve Watson, 12 U21-landskamper för England, Newcastles yngste debutant någonsin, 208 matcher för klubben.
Robbie Elliott, 142 matcher för Newcastle.
Fraser Forster, förstemålvakt i Celtic vid 24 års ålder.
Adam Campbell, Newcastles yngste spelare någonsin i europeiska sammanhang.
Brian Laws, två Ligacuptitlar med Nottingham Forest.
Graham Fenton, en U21-landskamp för England, 30 matcher för Aston Villa.
Ray Hankin, tre U23-landskamper för England.
Neil McDonald, 5 U21-landskamper för England, 180 matcher för Newcastle.
Eric Steele, nuvarande målvaktstränare i Manchester United.
Wallsend Boys Club är och förblir en symbol för nordöstfotbollen. En källa som kan bistå den moderna supportern med en annan typ av värde. Dess historia inkapslar socialt, kulturellt och historiskt viktiga aspekter av Northumberland och Newcastle. Det finns givetvis fler klubbar än Wallsend Boys Club som får till uppgift att bevara och föra vidare det arvet, både i Newcastle och motsvarande föreningar på andra platser. Fotboll är en sport som klär sig i otroligt mycket kulturella inslag, något som i mitt tycke gör det till världens bästa och mest mångdimensionella idrott.
På samma gång som mångfalden gör sporten mer intressant, är det viktigt att en balans infinner sig. Jag sitter givetvis inte och förespråkar något homogent fotbollsetablissemang där tradition och lokal identitet väger över diversifiering, mångfald och globala influenser. Snarare är den typ av verksamhet som Wallsend Boys Club bedriver, med sitt arv och sin profil, viktig för att fotbollens globala utveckling ska fortsätta att underhålla oss supportrar. Det behövs lokala inslag i en väldigt globalt influerad sport. Det behövs en Geordie vid sidan av Hatem Ben Arfa.
Genom åren har Newcastle haft svårt att få fabrikens bästa produkter att stanna i nordöst, något Mike Ashley enligt egen utsago är väldigt benägen att sätta stopp för. Med tanke på hans ekonomiska återhållsamhet och fallenhet för bra affärer, är det dock inte otänkbart att klubben idag lägger extra energi på att dammsuga sin omgivning. Skulle så vara fallet är det bara att glädjas, för det behövs i alla fall en Adam Campbell, en Steven Taylor eller en Alan Shearer för att Newcastle Uniteds identitet inte ska hamna i en riskzon. Således behövs också en Wallsend Boys Club.
