Newcastle - Chelsea0 - 3
Anfall är bästa försvar
Det blev en väntad storförlust mot Chelsea under lördagen.
Kvar i Steve Bruces skugga
Ingen Newcastlesupporter har varit särskilt nöjd med Graeme Jones laguttagningar sedan han axlade ansvaret efter Steve Bruce. Jag var fylld med entusiasm efter Steve Bruce avsked och förväntade mig att Jones skulle slopa Bruces extremt konservativa och baktunga 5-3-2 för en 4-3-3 som Newcastle gjorde inledningsvis när Jones tillträdde på posten som assisterande huvudtränare. Men detta har inte skett. Istället har vi sett exakt samma problematik på planen som fallet var med Bruce.
Ingen idé offensivt - Newcastle parkerade i princip bara bussen mot både Chelsea och Crystal Palace med i princip inga idéer om hur man skulle anfalla när man väl hade bollen. Newcastles mål i dessa matcher verkade vara att lyckas spela 0-0 och ta med sig en pinne. Problemet när man inte visar någon avsikt att anfalla är att man då inte håller motståndarna på tårna. Anfall är bästa försvar på så sätt att om motståndaren måste frukta och oroa sig för vad du kan tänkas mäkta med i omställningarna så kan inte de spela med samma mod och trygghet i sitt passningsspel vilket i sin tur leder till att det är lättare att försvara sig mot deras anstormningar. Anfall och försvar går hand i hand, fungerar inte det ena så faller det andra också så småningom.
Saint-Maximin försvinner - Fransosen ska inte spela som anfallare i en 5-3-2. Han blir alldeles för isolerad på planen. Saint-Maximin är en sådan spelare man vill ska ha bollen så mycket som möjligt, han är fantastisk på att driva upp bollen med fart och hålla i den, oftast när han blir av med den är det på grund av att motståndaren begår regelfel och då får Newcastle en frispark på offensiv planhalva som kan omvandlas till en målchans. Saint-Maximin måste utgå längre ned i planen så att han blir mer involverad i spelet och får bollen oftare. Detta är typ den mest uppenbara quick-fixen som hade lett till positiva saker som Jones hade kunnat gjort.
Trebackslinje utan specialister - Flera har påpekat det märkliga i att lira trebackslinje utan dem två försvarsspelarna som är som mest vana med trebackslinje. Schweiz har lirat med trebackslinje under majoriteten av Fabian Schärs fotbollskarriär och han var fenomenal i Benitez trebackslinje. Federico Fernandez har erfarenhet av liknande konstellationer från sin tid i Argentina och Italien. Men bägge två har nött bänk senaste matcherna och under väldigt många tillfällen under Steve Bruce.
Wingbacks som uppträder som skraja ytterbackar - Vad som gör en 5-3-2 till en relativt effektiv och svårstoppad formation är vad wingbacksen tillför till offensiven. Benitez 5-3-2 kunde likaväl ha beskrivits som en 3-4-3 vilket den ofta gjordes. Manquillo blommade exempelvis ut från en medioker ytterback till en riktigt bra wingback under spanjorens tid vid rodret men dessa spelare lämnade sällan egen planhalva under matchen mot Chelsea och blev på många sätt överflödiga. Vad är vitsen att spela med wingbacks om de inte används som wingbacks? Resultatet blir bara att Newcastle blir alldeles för tunna på det centrala mittfältet och trycks ned i fotknölarna som konsekvens.
Uppfriskande ärlighet
Jag fortsätter ändå uppskatta Jones som människa. Han säger som det är i matchintervjuerna efteråt. Newcastle behöver ett nytt ansikte, en som kommer in med fräscha idéer. Han uppmanar ägarna till att agera och det är inte alla som skulle gjort det i hans situation. Steve Bruce skulle nog inte ha gjort det exempelvis.
Worst possible outcome
Vi borde ställa in oss på värsta tänkbara scenario. Att det faktiskt blir nedflyttning. Skriverierna kring att Favre och Fonseca bägge två skulle vara på ingång har ebbat ut lite grann(Hur kan gangstern Fabio Romano möjligtvis ha fel??? Stal han från fel källor den här gången?). Nu surras det istället om Roberto Martinez och att man ska försöka övertala honom och eventuellt köpa ut honom från kontraktet med Belgien. Många supportrar är positiva kring Bobby men jag är inte en av dem. Han lyckades leva på Moyes organisation en säsong i Everton för sedan plocka isär Moyes arv fullständigt och huvudanledningen till att Belgiens gyllene generation saknar guldmedaljer är främst kopplat till att Wilmots och Martinez har coachat bort dem i de viktiga matcherna. Jag tror Newcastle United åker ur med honom som tränare men jag tvivlar också på att han är överdrivet sugen på att offra ett VM med Belgien för bitter nedflyttningsstrid i Premier League.
Newcastle behöver en katalysator
Det är den 5 februari och året är 1992. Newcastle United har i ett decennium präglats av en kaosartad och inkompetent ledning vilket har lett till en krisartad situation. John Hall har precis lyckats manövrera sig till majoritetsstyre utav klubben som just då hade parkerat sig som jumbo i den engelska andradivisionen. Hans första beslut som makthavare var att sparka tränaren Ossie Ardiles. Ingenting hade fungerat för Newcastle ute på planen, spelarna verkade inte vilja vara där, man släppte in mest mål av alla i serien och offensiven var icke existerande. Efter detta beslutet ringde John Hall ett samtal. Detta samtalet gick till en man som hade spenderat de senaste åtta åren på en golfbana i Spanien. Samtalet gick till Kevin Keegan.
Kevin Keegan klev in på sin första presskonferensen och utlovade att ingenting skulle bli sig likt. Newcastle skulle under hans styre tillbaka toppen där de hörde hemma. Han blev stämplad som en gröngöling med Napoleonkomplex där och då men historien har skrivits om i efterhand då Keegan lyckades med exakt det han utlovade.
Han klev in i en klubb som höll på att förfalla, en omodern träningsanläggning i desperat behov av renovering. En klubb som hade misskötts i ett decennium av en klubbledning vars ambitioner och agenda aldrig hade tjänat klubbens intressen. Han inspirerade spelarna och supportrarna, han väckte klubben ur sin långvariga dvala.
Det är fascinerande hur historien alltid tycks upprepa sig. Frågan är om den nya ledningen ringer rätt samtal nu som John Hall en gång i tiden gjorde?
There's only one king in the north.
