Är det så jäkla synd om oss?
Efter transferfönstrets fiaskoavslutning har klubben, igen, lyckats skjuta entusiasmen runt Newcastle i botten. Många av oss Newcastlesupportrar ser gärna vår omgivning bestående av en charlatan till tränare, en tjockare version av Joakim Von Anka till ägare och en reklampelare till klubb. Men i jämförelse med andra klubbars supportrar – är det verkligen så synd om oss?
Synen på ett supporterskap är varierande. Många pratar om ”lidandet” som supporter. Alltid detta lidande men likväl ett verb som är oerhört mångfascetterat.
Personligen kan jag tycka att en utav svenskafans allra största styrkor är inte bara kommunikationen med övriga lags supportrar utan även en insikt i hur de resonerar. Detta kan emellertid användas för att exempelvis lista ut att Burnleys Duff kommer vara startspelare till mitt fantasy premier league lag – men nu åsyftas snarare djupet i diskussioner rörande exempelvis taktik, spelare och tränare – något som i sin tur ger en insikt i deras supporterskap. Så därför, med tidigare redaktörshatten och dessutom (allra oftast) skribentpennan på hyllan så trillar jag in i olika lags öppna forum ibland och diskuterar lite. Roligt och intressant. Med handen på hjärtat så behövs det ibland med i en situation där jag tror min kärlek till Premier League just nu är större än den till Newcastle United. Rörande just nämnda klubb, så hamnade jag i en diskussion lite rörande just problem i Newcastle på Arsenalforumet – varvid svaret om supporterskap kunde vara värre. Han tog då upp sönderköpta Southampton som ett exempel på supportrar som måste ha det grymt tråkigt nu. Min spontana känsla var självfallet ”nej nej, vi är de som har det värst.” Men jag svarade inget utan snarare lät det sjunka in lite och tänkte lite på det;
Varför handlar supporterskap så många gånger om vem som har det värst och lider mest?
Det är lätt att generalisera in supporterskap kategoriskt efter klubbarna de stödjer;
Högst upp i tabellen (oftast) hittar vi numer köplagen. Blanda en rik ägare med en blivande kassako till klubb och vips har vi milkshakesmaker som Diego Costa, David Silva, Matic light & Matic deluxe (nyhet) och, min personliga favorit, Yaya Toure med sin kraftfulla smak.
Ett annat fack får vi etablera för tidigare storheter med nuvarande filosofisk prägel men som aldrig tycks nå hela vägen; Arsenal och Liverpool . Många pokaler i prisskåpet där de flesta börjar få underhållas rejält mot damm trots tränare som på många sätt är före sin tid.
Manchester United får ett eget fack. Något annat skulle säkerligen inte accepteras heller av alla 90-tals supportrar som ser två förluster på rad som ett majestätiskt misslyckande. Har iår dessutom försökt etablera sig i ovan nämnda mejeribranch.
Efter det skulle vi egentligen kunna ta nästan resten av ligan i samma kategori. Everton och Tottenham har förvisso tränare som sticker ut men hopplösheten över att vinna något tar ändå över. Hopplösheten tar sig även uttryck i att samtliga här blir ”feederclubs” till de tidigare nämnda klubbarna alternativt internationellt. Tydligaste exemplet i år utan tvekan är Southampton – men om någon ”övrig” klubb sticker upp lite för mycket i år så var så säker på att den klubben kommer drabbas härnäst.
Längst ner sen har vi då exempelvis likt Leeds och Portsmouth. Klubbarna som grundade Paradise Hotel syndromet: Det ska vara nytt, snyggt och flashigt medans man lever över sina tillgångar – tills uppvaknandet sker på botten.
Vilka klubbar skulle då kunna tänkas vara värst att stödja via ett utifrån perspektiv? Nog för att alla klubbar dessutom har specifika problem och fansen inom klubben sällan är överens. Men bara lite bara för att leka med tanken;
I första exempelet så när milkshakesmaken försvunnit så finns bara den plastiga bismaken kvar. Ironin kan tyckas vara att när alla traditionella, antika produkter bytts ut mot allt det nyaste och hetaste på marknaden – så ska historian lyftas fram. Men där finns nu den plastiga ägaren, den plastiga stämningen på arenan, plastiga legoknektar på planen och den plastiga supporten. Eller?
Det är lätt att haka upp sig på skämt likt det när Lampard blev klar för Man City och olika varianter på ”Det kommer bli ett kärt återseende med Lampard tillbaka för alla City supportrar som hejade på Chelsea för 5 år sedan” cirkulerade på twitter. Det hade dessutom varit väldigt tacksamt att bara kunna skjuta ner den här myten, men det var bland annat ett uppmärksammat fall från Newcastlehåll när en liten kille skulle sälja alla sina Newcastletröjor för att bli City supporter istället.
Det kan tyckas vara plåster på såren att vinna saker hela tiden – men att få stämpeln som gloryhunter och att ständigt behöva legitimera sitt supporterskap kan inte vara så uppfriskande. Säga vad man vill om i stort sett samtliga andra lags supportrar i dagsläget men deras kärlek till sin klubb ifrågasätts ytterst sällan. Var inne och kollade på Man City’s sida på svenska fans – där såg jag glädjande nog att den säsong som City redaktionen skrivit flest artiklar var 2003. Långt innan milkshake och plastinslag alltså. Värt att lyfta fram då exempelvis skribenterna Måns Carlsson och Richard Lantto som kontrast till det plastiga – även om jag antar att de fått höra ”glory hunters” ett par gånger vid det här laget.
Arsenal och Liverpool då – som en romantiserande fotbollssupporter är det svårt att tycka dåligt om dessa lag. De är lilla bondpojken som med en mystisk mentors hjälp tar upp striden mot den onda rika kungen – med skillnaden från sagoböckerna att de alltid förlorar slutstriden. Någon kanske tycker att Wenger går lite sämre nu, något som skulle kunna förklaras med att han blivit betydligt äldre sen han intog Premier League scenen med sina stora glasögon för snart 20 år sedan. Men icke. Detta beror på hans ständiga snubblande på mållinjen det senaste decenniet. Inte bra för lårhalsen det inte. Nu när Wenger då dessutom lyckades snubbla in på rätt sida FA-cups linjen senast så tycks istället Rodgers lånat denna klenod att snubbla på (eller för all del, Gerrard).
Som sagt, roligt för den objektive supportern, men för den inbitne subjektiva supportern med Arsenal-kanonen eller YNWA intatuerat så måste det ständiga snubblandet vara enormt frustrerande. Jerry Seinfeld hade ett resonemang att tvåorna alltid är de största förlorarna en gång i tiden – så jag antar att det är många supportrar just som snarast vill införskaffa kryckor eller styltor att ta sig över den där mållinjen mer frekvent med vid det här laget.
Ryktet säger att det var många ståtliga hästar som sprang fritt i nordvästra England förra säsongen efter höga fall från dess ryttare. Manchester United supportrarna måste klia sig lika mycket i huvudet över sin sjundeplats som vetenskapsmännen när manhelt oväntat insåg att jorden inte hade någon kant att trilla över. Att gå från en sfär där allt annat än en titel var ett misslyckande till att få se Europacuperna på TV måste just vara att försöka passa in en världsbild klädd i cirkelformat i det där rektangulära klosshålet.
Den skotske stallherren har däremot bytts ut mot en holländare i skinande rustning som ska få igång det ack så vinstfyllda ekipaget igen. Det har investerats i en gyllene sadel, skyggslappar med diamanter, extra fiberrik föda – men det kan tyckas att någon glömt sätta på stackarn sina hästskor.
Så från 100 till 0. Ett uppvaknande som inte ens de mest inbitna zombie entusiasterna kunnat se. Klarar man som supporter ett steg till medioker när man haft allt?
Sen då resten av klubbarna mer eller mindre. Supporterskap handlar många gånger om drömmar (den dualistiska polariseringen till lidandet antar jag) . Hur spännande kan en dröm bli när den monteras ner då den börjar gå bra hela tiden? Just nu finns det lagdelar med ”made in Southampton” inpräntat (figurativt, inte bokstavligen får vi hoppas) i tre utav de tippade topp 5 klubbarna. Ett kvitto på klubbens framgångar förra säsongen – samtidigt ett recept för att förlora halva startelvan. Hur spännande är det att bevittna sitt kära lag gå på framgångsmarsch för att sedan få börja på noll igen? På sin höjd kan det tyckas bli tre steg fram och två tillbaka – förutsatt att ägaren investerar försäljningspengen igen och bättre förutsättningar ges. Men att slå sig in bland de stora elefanterna (och den skinande hästen) kommer det krävas så otroligt mycket mer.
Everton och Tottenham har otroligt spännande lag på gång just nu med varsin tränare med tydlig spelidé. Bara att hoppas som en symbol för en välmående liga att de kan kämpa för att avla fram sin egen elefant innan det är färdigt. Annars kommer det där sönderfallet igen som på ett eller annat sätt tycks drabba nästan alla klubbar runt mitten och nedåt i tabellen.
Det har varit flera exempel här på klubbar som haft det väldigt bra för att sedan rasa ner i misär. Inga illustrerar väl det såpass tydligt som Leeds och Portsmouth. Två klubbar vars satsande och vårdslöshet med pengar drog ner den allmänna uppfattningen om de – utan även då dess supportrar som blev dragna ner i ligasystemet.
Det är naturligtvis oerhört tråkigt med dessa fall när supportrar stöttar, köper, sjunger etc fram sitt lag bara för att se ledningen agera förkastligt oansvarligt och förstör allt. Ljuspunkten i misären är väl någonstans att när man är på botten så finns det bara en riktning därifrån. Hur mycket av tröst nu det kan tänkas vara för nämnda supportrar.
Så. Nu när vi generaliserat lag och dessutom supportrar för ett lag så bör det vara på sin plats med lite efterklokhet med och poängtera att alla supportrar tycker och tänker så klart olika. Som tur är. Men de stora problemen som drabbar klubbarna tycks vara desamma med då vissa undantag när det ska blandas in tigrar, drakar och lite varierande namn på hemmaborgen etc.
Det är även det här som gör allting så svårt – att försöka gradera någon form utav lidande. Det är så klart ytterst subjektivt och således även i praktiken omöjligt att ställa gentemot varandra. Alla supportrar har sina problem oberoende av vilken klubb de följer. Dessa problem kan sedan då vara av mer övergripande natur eller mer specifika. Sen är jag övertygad om att alla klubbars supportrar kan lyfta fram något specifikt som just gör deras situation mest ogynnsam (det är ju trots allt sport och tävling vi pratar)- något jag varmt skulle uppmuntra er att använda kommentatorsfältet till dessutom som supportrar av övriga lag.
Det jag personligen skulle lyfta fram som mest specifikt för Newcastle är inte vansinnigheterna som pumpats ut via media i form av Kass Reklam @ St. James Park, träskalle-skallningar etc. Utan det som urskiljer Newcastle från samtliga andra klubbar (med eventuellt undantag för Aston Villa i nuläget även om de har en ”till salu” skylt på gräsplan) är den totala bristen på ambition. Det må vara en sak att vissa klubbar tycks ha en väldigt låg ambitionsnivå. Men ingen klubb har mig veterligen, förutom Newcastle, en uttalad policy att inte vilja gå långt i cuperna eller nå Europa-spel på grund utav påfrestningarna på speltruppen och risken att åka ur Premier League (även känt som världens största skyltfönster om man råkar vara en ägare av ett sportklädesföretag).
De stora elefanterna, de vill och de kan – och de vinner. Även om det behövs kryckor och styltor ibland så finns det kanske viktigaste av allt där – ambitionen. Det är även det som gör supporterskapet till ett kast mellan vinst och förlust – eufori och misär. Något som kanske idag Manchester United just symboliserar mest – men de har även anpassat sig och nu gjort en gigantisk satsning. De övriga lagen kan bygga upp sig och nå Europa i varje fall emellanåt och då nå en framgång – eller kanske till och med en cupvinst med tillhörande pokal att fira med fansen. Sen i vissa fall satsas det för hårt, där vill nog ingen vara, men det är ändå någon variant utav bra eller dåligt (eller då katastofalt i vissa fall). Det händer något.
Vi har istället ingen vilja av något sånt. Inte bara från styrelsenivå utan vi har även en tränare som pratar i termer a’la ”48p är målet för säsongen” – innan en boll ens sparkats. Allting handlar hela tiden om att sänka förväntningarna – via uttalanden, bristande värvningar / spelidé och nu allra tydligast via försäljningar. När vi lånar ut en petad back som när den köptes in var lagkapten i ett mittenlag i frankrike som lyckades vinna ligan och vara ordinarie i franska landslaget – till en Champions League klubb (Roma) och uppges betala 80% av hans lön så räcker det inte med att sätta ett eller två frågetecken runt det hela. Toppa det med en situation där vi bara har 3 A-lags backar just nu varav knappt en kan sägas hålla PL nivå så får vi låna in några fler frågetecken.
Eller för att försöka förenkla sista dagen på vårat transferfönster: I ett lag som inte kan försvara lånar vi ut vår i särklass mest lovande back, i samma lag som skriker efter kreativtet och målskytte (2014 gör vi mål i var tredje match) så lånar vi ut den mest kreativa spelaren vi har.
Alla lag har som sagt sina problem och för dess supportrar är så klart de problemen de mest angelägna. Sen är det väl som sagt en rätt bisarr tanke i att tävla i lidande för sin klubb med? I hur många andra instutioner i samhället skulle det ens klassas som ett sunt beteende? Men idrott, fotboll och supporterkultur är inte som något annat. Utan det är snarare något som har en väldigt speciell och säregen prägel på livet. Och för att sammanfatta den, nästan domedagsfyllda, särprägeln för mig just nu och och därmed lidandet för min klubb så skulle jag nog landa så här motiveringsmässigt för ”tycka synd om skalan”:
Newcastle United anno 2014 / 2015 är en klubb som försätter en i ett emotionellt vakuum. Det finns inga stora yttringar. Vinst är trevligt, men betyder att inget förändras. Förlust är mindre trevligt men ett led mot att något kan hända. Allt är en stor axelryckning – det skulle lite ofyndigt paradoxalt kunna formuleras till att vårat lidande är att vi inte har något lidande längre..
