Lagbanner
Är detta Jonjo Shelveys säsong?
Hur ofta kommer vi få bevittna Jonjo Shelveys kända målgest i år?

Är detta Jonjo Shelveys säsong?

Engelsk fotbolls mest förbryllande och frustrerande problembarn. Kan Steve Bruce ha lyckats med någonting som ingen annan tidigare har lyckats med? Att tygla Jonjo Shelvey och förlösa hans potential?

Året är 2008. En ung 16-åring har lyckats väckt rejält med uppmärksamhet kring sig i Charlton Athletic. En grabb vid namn Jonjo Shelvey har fullständigt dominerat i Charltons ungdomslag och visat prov på en offensiv magnitud som få spelare besitter i den åldern, trots att han var mittfältare var han den främsta målskytten i Charltons u-18 gäng och nu hade det hänt. A-lagstränaren Alan Pardew hade fattat beslutet att ge ynglingen sin debut vilket skulle göra honom till klubbens yngsta spelare genom alla tider. Det blev ytterligare tre framträdanden till den säsongen för den unge Jonjo men det var säsongen efter som det skulle börja ta fart på riktigt. 

I januari 2009 fick han chansen att starta efter att mest fått nöja sig med inhopp tidigare. Det var i en FA-cup drabbning mot Norwich. Shelvey tackade för förtroendet genom att dra in ett drömmål från distans vilket innebar att matchen slutade 1-1. Norwichs tränare vid tidpunkten, den Newcastlebekanta Glenn Roeder(både spelare & tränare i klubben) var övertygad i matchintervjun efteråt: "There's no doubt about it, the lad has got premiership class stamped all over him". Med detta målet blev Shelvey även inskriven i Charltons historieböcker som deras yngsta målskytt genom tiderna. 



Chanserna blev fler efter detta. Under den nuvarande Sunderlandtränaren Phil Parkinson spelade Charlton en 4-5-1 formation där Shelvey opererade i ytan mellan mittfält och anfall i rollen som offensiv mittfältare. 

Shelvey startade i de sju sista matcherna av säsongen och mäktade med 3 mål och 2 assist under dessa matcher. Trots detta blev det nedflyttning till League One för Charlton. Många klubbar hade nu fått upp ögonen för den lovande ynglingen men Shelvey valde att följa med Charlton ned i League One. 

Nästkommande säsong inledde Shelvey som en självklar starter i Charlton. Och som han lyste. När 2-0 segern mot Brentford tillskrevs hade Charlton inlett säsongen med 6 raka segrar. Juryn stod enade. 

The Guardian skrev följande i sin rapport om matchen: "It was high and wide, but by a small enough margin on both fronts to illustrate just what a talent the bald-headed 17-year-old is. Trusting a teenager with a free role behind Burton is as much an indicator of how valued he is at The Valley as the new one-year extension the much-coveted academy graduate has signed".

Och tränare Phil Parkinson hade bara lovord att ta till: "People do forget he is 17, he is a terrific talent, and we're delighted he signed his new contract, the good thing is Chelsea can't come in for him until January 2012."

Intressanta saker i Parkinsons ord. Shelvey spelade sannerligen inte som en 17-åring. Det finns utdragna klipp från Shelveys match från Brentford tillängliga på youtube. Och vad man beskådar vittnade om en talang som hade världen vid sina fötter. Shelvey var överallt på planen, Parkinson hade gett honom patent att i princip röra sig precis som han ville, en fritt opererande nummer tio fast med nummer sju på ryggen. Smart, kreativ med en magisk passningsfot och ett skott av guds nåde. Och apropå det sistnämnda i hans mening, storklubbarna stod nu på rad för att försöka få loss och locka över 17-åringen. 

Under tiden i Charlton kallades Shelvey ofta för "den nya Steven Gerrard", ett epitet som knappast börjande användas mindre när det blev klart att Liverpool hade landat honom. 

Det var i Liverpool som Shelvey kom att skapa sig den bilden som folk har utav honom. En ytterst talangfull men problematisk typ som ofta fäller krokben för sig själv. En spelare man aldrig riktigt kan lita på som alltid riskerar att tappa huvudet. Jag tolkar det ändå ofta som att Shelvey ändå är relativt omtyckt i Liverpool när jag språkat med deras supportrar, att de tycker att det finns en viss charm runt honom. Sedan hann Shelvey under sin tid i Liverpool faktiskt stå för en del insatser som folket i Beatles hemstad inte kommer förglömma i första taget. I synnerhet i europaspelet. I bortamatchen mot Young Boys står det 3-3 när Shelvey bytts in med 20 minuter kvar av matchen. Och under sitt inhopp lyckas Shelvey vinna matchen åt Liverpool med 2 mål varav det sista osar av kvalité när han rycker sig förbi en försvarare och dammar av strax utanför straffområdslinjen och får till en projektil där målvakten hade följt med bollen in om han försökt räddat skottet.

Han belönades för denna insats med en startplats i derbyt mot ärkerivalen Manchester United blott tre dagar sedan. Och det känns som att denna matchen kom att cementera hans öde i Liverpooltröjan och att det just är denna matchen som har förföljt honom under hela hans karriär. Shelvey tappar huvudet och drar på sig ett rött kort efter 39 spelade minuter och detta leder till att Liverpool förlorar matchen med 2-1. Shelvey fortsatte att stå för högklassiga insatser i Europa League i matcher som klubben inte direkt brydde sig om eftersom turneringen i sin helhet inte direkt var en högprioritering för Liverpool.



Och efter säsongen såldes han till Swansea för blott 5 miljoner pund. 

Första säsongen i Wales var relativt stark för Shelvey. Han inledde målskyttet för sin nya klubb i möte med sin forna klubb Liverpool i en match som slutade 2-2. Shelvey var den stora rubrikskaparen i denna drabbning då han både gjort ett fint mål och assisterade fram till Michus mål samtidigt som han också var den stora syndabocken och låg bakom bägge baklängesmålen. Hjälte och syndabock på en och samma gång, kanske den matchen som symboliser Shelvey som allra bäst. Han stod på 6 mål på 32 matcher när säsongen kom till sitt slut och bättre än så kom det aldrig att bli för Shelvey under tiden i Svansjön. 

Säsongerna efter blev prestationerna bara gradvis värre för Shelvey. En del berodde säkert på Jonjo själv och en del på att Swansea började tappa mark i Premier League hierarkin. Shelvey drog på sig en rad gula kort under dessa två efterföljande säsongerna och bland annat en fem matchers avstängning för att ha armbågat Emre Can. Och detta ledde så småningom till att Swanseas tränare Garry Monk öppet kritiserade Shelvey för hans oförmåga att hålla huvudet kallt men också för att han var lat. Monk menade på att majoriteten av de gula kortet var ett resultat av att Shelvey istället för att ta löpduellen begick regelbrott. Detta är är någonting efteråt som också har förföljt Shelvey och präglat människors uppfattning om honom. Jonjo Shelvey var tänkt att vara en bärande spelare i Swansea, en spelare de kunde förlita sig på men den utvecklingen skedde aldrig för Jonjo. Utan istället var det ofta just Shelvey kritiken riktades mot när lagets prestationer inte hade nått önskvärd nivå. 



Trots att Shelvey stod för en negativ utveckling i Swansea sett till sin första säsong där så öppnade Newcastle plånboken i januari 2016 och pungade ut 12 miljoner pund för Shelvey. Inte särskilt svårt att förstå varför, Newcastle var fast förankrade i bottenstriden och Mike Ashley började känna rejält med stress uppe på sin luftbaserade tron. Shelvey är en spelare med spelmässig kvalité som fanns tillgänglig på marknaden. 

Shelveys debut för mina skator kantades av succé. Newcastle tog sin första seger på över 7 matcher och den stora segerorganisatören var 23-åringen från London som klev av som matchens lirare. Steve McClaren belönade kort därefter Jonjo Shelvey med den vikarierande lagkaptensbindeln i Fabricio Coloccinis skadefrånvaro. Och efter detta gick det ganska tydligt utför. 

Steve McClaren fick sparken och in kom överraskande Rafael Benitez med målet att försöka rädda kvar det sjunkade skeppet. Han fortsatte med Shelvey som vikarierande lagkapten på det centrala mittfältet men Newcastle misslyckades med att vinna de tre första matcherna under Benitez inklusive derbyt mot Sunderland. Det var inte förrän Benitez petade Shelvey till förmån för Jack Colback som Newcastles resultatrad vände i segern mot Norwich. 



Det blev som bekant nedflyttning för Newcastle United. Jonjo Shelvey följde med klubben ned i Championship. Men detta var inte lika mycket knutet till självuppoffring som det var knutet till att Newcastle hade väldigt svårt att skicka iväg Shelvey med tanke på det relativt dyra långtidskontraktet han satt på vid den tidpunkten. Newcastle och Mike Ashley hade ju komiskt nog glömt inkluderat en nedflyttningsklausul i Shelveys kontrakt, om det var ett resultat av märklig hybris eller bara ren och skär inkompetens ska låtas vara osagt. 

Jonjo Shelvey var en nyckelspelare för Benitez omstrukturerade och nyrenoverade lag i andradivisionen. Men likartade mönster som tidigare kunde man urskilja. Jonjo blev exempelvis avstängd i 5 matcher på grund av de rasistiska glåpord han utsatte Romain Saiss för i ett möte med Wolverhampton. Efter den incidenten så började det se ut som att bägaren hade runnit över för många supportrar och många uppmanade klubben till försäljning. 

Newcastle United vann i alla fall uppflyttning och inför premiäromgången valde Benitez att gå i sin företrädares skor och utse Shelvey till lagkapten och öppet gå ut med att Shelvey var spelaren det hela skulle byggas kring. Shelvey valde att tacka för förtroende på sedvanlig manér genom att stämpla Delle Alli mitt framför domarens ögon vilket ledde till utvisning och förlust för Newcastle. 

Den ofrånkomliga känslan med Jonjo Shelvey är att under hela hans tid under Benitez så spelade han fämst på grund av bristen på andra alternativ samt på grund av Ashleys ovilja att investera några resurser i laget. Benitez ville inte sälja Shelvey för att han tvivlade på att Ashley helt enkelt skulle investera pengar för att hitta en ersättare. Shelvey blandade goda insatser med mindre goda och fick se sig ofta bli petad av andra spelare som resultat men hela tiden erbjöd ödet honom nya chanser. Efter sin avstängning i Tottenhammatchen så tog Mikel Merino hand om startplatsen som spanjoren sedan behöll fram till att han började få kroniska besvär med ryggen vilket gav Shelvey en gratisbiljett tillbaka till startelvan. 



Säsong två tillbaka i Premier League var även det ett ojämnt år för Shelvey där han först tappade startplatsen till gamle lagkamraten i Swansea, Ki Sung-Yueng under hösten. Sedan fick han återigen en gratisbiljett tillbaka när sydkoreanen kom tillbaka skadad från de asiatiska mästerskapen. Men sedan när Shelveys startplats kändes ohotad blev han omsprungen av den unga egenfostrade talangen Sean Longstaff som var lagets klart mest lysande spelare under en två månaders period under vårkanten. 

Sedan anländer Steve Bruce.

Och 58-åringen från Corbridge pratade inför säsongen att Sean Longstaff skulle vara den centrala punkten i hans Newcastle som allt skulle utgå från. Och detta var ingenting som på förhand påverkade Shelvey någonting då Bruce hade tanken att Longstaff och Shelvey skulle kunna spela samtidigt, en tanke där jag definitivt inte motsätter mig utan snarare håller med Bruce om. Bruces 3-5-2 fungerade inte såsom han hade önskat dock, mycket på grund av att dynamiken mellan anfallarna Joelinton och Almirón inte föll på plats samt att det rådde tydliga oklarheter kring Longstaffs och Shelveys olika roller. Det var inte skräddarsytt utan bägge två till synes inkräktade på varandras territorium. Rollerna hade behövts varit tydligare och mer skräddarsydda som sagt för att det skulle fungera. Som sagt grundtanken är långt ifrån galen utan snarare en mycket bra sådan. 

Detta ledde till att Shelvey så småningom förpassades till bänken. Och från bänken fick han se Newcastle ta sköna skalpar mot Tottenham och Manchester United. 

Mellan dessa matcher dock kom mötet med Leicester City i ligacupen. Steve Bruce gav då Jonjo Shelvey chansen att visa varför han borde befinna sig i startelvan. Ett något b-betonat Newcastle United gjorde en förvånansvärt beundransvärd insats och höll jämnt mot Brendan Rodgers Leicester i 120 minuter. Och Jonjo Shelvey var en av Newcastles klart bästa spelare i drabbningen och var nära att till exempel mäkta med ett drömmål från distans. 

Men på klassiskt Shelvey vis så bytts hjältestatusen snabbt ut mot syndabocksstämplen. I straffläggningen är det just Jonjo som missar den avgörande straffen och skickar Newcastle ut ur cupen som resultat.

Shelvey blir sittandes kvar på planen med tårar i ögon och tröjan dragen över huvudet. Han blir sittandes där enda tills en hand greppar tag i ärmen hans och drar upp honom för att sedan ge honom en klapp i ryggen. Det är Steve Bruce. 



Jonjo Shelvey har alltid varit sin egen värsta fiende. Och detta är ju inte kopplat till att Shelvey vill fälla krokben för sig själv utan det är ett resultat av hans grova prestationsångest. Han vill bidra med så mycket och har sådan orimligt hög kravbild på sig och så fort han inte lyckas möta denna orimligt höga kravbilden så blir han frustrerad och börjar hänga med huvudet och så kommer det destruktiva beteendet fram. 

Varenda tränare Shelvey har haft i sin karriär har trott att hårda nyper, böter, bestraffning eller offentlig uthängning och kritik är rätt metod för att hantera honom. Alla dessa människor har haft fel. Shelvey behöver inga hårda nyper, det är om inte annat enbart kontraproduktivt. För oavsett hur mycket du kritiserar och dömer Shelvey så kommer det inte ens i närheten av Jonjos egna dom. Han dömer sig själv hårdast av alla. 

Hårda nyper skulle fungera på en sådan som Fabian Schär exempelvis eftersom schweizaren är så naturligt självsäker och vet exakt vad han är bra på. I hans fall är det bara positivt att få veta på svart och vitt vad man kan göra bättre. Shelvey är en helt annan typ, han har inte samma självkänsla och tydligt definierat egenvärde. Shelvey behöver höra ofta att han är bra, han behöver ofta bli uppmuntrad för annars kommer han börja tvivla på sig själv. Detta verkar Steve Bruce faktiskt ha förstått. 



Efter Leicestermatchen ska just Steve Bruce ha tagit Shelvey åt sidan och sagt uppmuntrande ord snarare än vässad kritik. 

Men det blev fortsatt bänknötning för Shelvey enda fram till matchen mot West Ham. Sean Longstaff hade dragit på sig ett rött kort mot Wolves veckan innan vilket hade gett Shelvey möjligheten att åter vara tillbaka i startelvan. Steve Bruce uppmanade Shelvey att visa vilken kvalité han faktiskt besitter. Jonjo gjorde just detta och var en nyckel bakom Newcastles 3-2 seger, bland annat genom att själv stå för Newcastles 3:e mål i matchen. 

Den positiva formen fortsatte mot Bournemouth där Newcastle återigen klev av med samtliga tre poängen, Shelvey återigen med en stabil insats på det centrala mittfältet. 

Sedan kom förlusten mot Aston Villa och återigen började supportrarna skrika efter Shelveys petning. Återigen föll den största skulden på honom. Men Steve Bruce fortsatte att visa sitt förtroende både på presskonferenserna efter matchen och i de startelvorna han tog ut i nästföljande matcher och det visade sig vara helt rätt beslut. 

Nästa match var mot Manchester City, en märklig match där Newcastle lyckades ta sig tillbaka trots dubbla underlägen. 2-2 skrevs slutresultatet till och Jonjo Shelvey klev av som Newcastles främsta spelare. Han hade inte bara stått för den klockrena kvitteringen på frisparksvarianten på slutet utan agerat som en sann ledare och centralpunkt under hela matchen. Steve Bruce hade gett den vikarierande lagkaptensbindeln till Shelvey i Jamaal Lascelles frånvaro men istället för att sätta onödig press på Shelvey som hans förra tränare alltid brukade göra så var det bara uppmuntrande ord. Istället för meningar som: "Nu behöver du steppa upp och ta ansvar" så var det mer: "Jag vet att du har kvalitén i dig så gå ut och kör nu". 



I efterföljande matcher så kan man nästan hävda att det är Jonjo Shelvey som vinner dem matcherna åt Newcastle. I den tuffa bortamatchen mot Sheffield United så har Shelvey exakt samma ledaraura som mot Manchester City. Han domderar, han instruerar och han manar på och när han behövs som mest så steppar han fram och står för de avgörande aktionerna. Återigen klev han exempelvis av som målskytt. 

Och i segermatchen mot Southampton råder det inga tvivel om vem som var matchens lirare. Detta är inte riktigt sant då det var många Newcastlesupportrar som hävdade att Saint-Maximins aviga dribblingar som inte ledde någonstans gjorde honom värdig denna titel. Men dessa kottar har fel, det var Shelvey som var den stora segerorganisatören återigen. Och ännu en gång hamnade han i målprotokollet. 

Jonjo Shelvey står nu på 5 mål på 10 starter. Han är endast ett ynka mål ifrån att tangera sin bästa siffra någonsin vilket alltså är 6 mål på en säsong. Det skulle vara riktigt kul i mitt tycke om detta är året då Jonjo Shelvey äntligen lyckas förlösa all den otroliga potential och kvalité han sitter inne på. Det skulle vara ett litet glädjeämne i den annars väldiga gråa och apatiska bubblan som Newcastle existerar inom. Och det skulle kännas extra skönt för mig om så blev fallet då jag i flera års tid har babblat om det massiva offensiva registret Shelvey sitter inne på och hur han i teorin borde vara en spelare som är god nog för 10 mål. Skulle kännas skönt för egot om detta blir säsongen då Shelvey bevisar mig rätt. 



 

Martin Eliasson 2019-12-11 11:15:00
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies