Ajax - FC Groningen3 - 1
Ayozerious? Tottenham - Newcastle 1-2
Spelare, fans, neutrala åskådare, rysk ubåtsbesättning och alla andra som kan ha bevittnat Newcastle Uniteds besök hos Tottenham Hotspur serverades en oväntad och knäpp tillställning. Årets första bortaseger bärgades med hjälp av Sammy Ameobi och Ayoze Perez. Vem hade förväntat sig något annat?
Den ihärdiga och rättmätiga häxjakten på Alan Pardew och Mike Ashley har tvingat in många Newcastlesupportrar i en ovan situation, ett fenomen som en kommande text på den här sidan utreder. Vad det verkar upplever många att det är svårt att glädjas när vårt lag gör mål, eftersom det i praktiken innebär en förlängd sejour på tränarposten för Alan Pardew och obehindrat arbete för Mike Ashley.
När Anthony Taylor blåste igång den andra halvleken hade den inställningen gjort nästan varje match till ett lustfritt inslag under större delarna av 2014. I mitt fall har varje uns av glädje kvävts av vetskapen att varje mål är ett nytt trappsteg att fly upp på för vår minst sagt inkompetente manager.
När Anthony Taylor blåste av den andra halvleken på White Hart Lane kunde jag inte sluta le. Mitt Newcastle i sitt fula tredjeställ hade gått på den underbaraste av knockar och vänt upp och ned på all logik. Mitt i allt kaos, med hjälp av ett vänsterbacksbyte och trots att Gabriel Obertan fick starta igen, knackade en saknad känsla på. Stoltheten.
Matchen
Papiss Cissé och Cheick Tioté missade båda matchen med sena återbud, den tidigare dras återigen med knäproblem. En farhåga om att han gjorde comeback något för tidigt finns fortfarande. Davide Santon, Emmanuel Riviére, Siem De Jong, Mike Williamson och Adam Campbell är alla borta med skador. Samtidigt var det glädjande att återse Ryan Taylor i en matchtrupp.
Newcastle (4-3-3)
Tim Krul - Daryl Janmaat, Steven Taylor, Fabricio Coloccini, Paul Dummett - Moussa Sissoko, Vurnon Anita, Jack Colback - Gabriel Obertan, Ayoze Perez, Yoan Gouffran
Hemmalaget började matchen bäst och höll i bollen på ett bra sätt. Newcastle hade dels svårt att etablera något spel på offensiv planhalva, men var även oförmögna att tygla främst Christian Eriksen som tilläts styra tempot för sitt lag. I många fall bestod Newcastles offensiva utflykter av en isolerad Moussa Sissoko på solouppdrag mot ett samlat försvar, eller en lång boll mot en hjälplös Ayoze Perez.
Tottenhams bollinnehav skulle få utdelning redan i den 18:e minuten. Ett överlångt inlägg från Ryan Mason nådde en omarkerad Emmanuel Adebayor på bortre stolpen. Togolesen kunde obehindrat nicka in 1-0. En allt för familjär känsla gjorde gällande att vi kunde stirra ännu en mållös och handlingsförlamad bortaförlust i ansiktet.
Fortsättningsvis kunde ett något ostrukturerat hemmalag inte hitta några vägar att bryta ned sina gäster. Danny Rose hade en och annan utflykt mot Janmaat men annat än en mycket hoppfull straffsituation (som skedde trettio meter utanför straffområdet) mäktade inte Spurs med många kritiska farligheter utan mest halvchanser. För Newcastles del var situationen densamma med skillnaden att halvchanserna förekom i singular. Jack Colback fick ett läge att bestraffa Hugo Lloris med en lös boll utanför målområdet men missade bollen horribelt.
I halvtid fanns det ändå inte mycket som talade för annat än att Spurs ledning skulle drygas ut i sinom tid. Alan Pardew gjorde ett av sina favoritbyten och tog Vurnon Anita av planen, men även sin nyfunna favoritkompis Gabriel Obertan. In kom Sammy Ameobi och den nya hackkycklingen Remy Cabella.
Efter sju sekunder och tio hundradelar hade Sammy Ameobi plockat upp Jack Colbacks suveräna djupledsboll, rundat Eric Dier och tryckt in kvitteringen. Ett av de konstigaste målen jag har sett Newcastle göra (VEM HAR ENS EN AVSPARKSVARIANT?) och samtidigt ett av de underbaraste. Det var också ett typiskt Ameobimål av en Ameobi som nu spelar för att få sitt kontrakt förlängt. Likt sin storebror uppvisar han nu en förmåga att skärpa sig när det gäller. Sammys inhopp skulle blåsa liv i ett Newcastle United som präglades av de senaste säsongernas kanske största bristvara: mod.
Bara tretton minuter senare hade den nya karakteristikan gjort avtryck i nätmaskorna bakom Frankrikes landslagsmålvakt igen. Matchens bästa spelare, Moussa Sissoko, stormade fram genom mitten (bye bye högerytterprojektet?) och lät en misstänkt offsidestående Remy Cabella slänga in bollen mot vårt andra utropstecken Ayoze Perez. Den spanske premiärstartaren nådde högre än Danny Rose och guidade in bollen i målvaktens vänstra hörn. 2-1 till Newcastle och en bortasektion i fullständig explosion. Perez hårda arbetsinsats och oortodoxa forwardsspel gjorde att han var förtjänt av målet, liksom lagets start på den andra halvleken.
Så, vad var nu att vänta? Den mänskliga skölden som vi serverats vid varje ledning under Pardew i fyra år? Av någon anledning inte. Högre press, fortsatt vilja att trycka på framåt, Remy Cabella i jätteläge att göra tredje målet, Sammy Ameobi på konstiga utflykter, supberbt beslutsfattande av den växande Perez och mest av allt: en fullständigt omutlig Moussa Sissoko. Vår franska dynamo härjade runt utan pardon, sprang upp vallgravar över hela arenan och krossade sig fram genom varje situation. En sorts frigörelse av det inneboende löfte Sissoko alltid burit med sig. Det var fantastiskt att se.
Spurs skulle komma mycket nära en kvittering i nästa knäppa situation. En hörna gick ganska flackt mot Tim Kruls mål men bedömdes vara utanför spel innan den träffade holländaren i bröstet och studsade in i mål. Ett korrekt domslut av allt att döma. Men förutom detta är det inte ett hemmalag som varken trycker tillbaka eller hotar Newcastle, trots att man byter in Roberto Soldado, Harry Kane och Aaron Lennon.
Newcastle svarade med ett fräscht vänsterbacksbyte (Massadio Haïdara mot Perez, varför?) men det skulle inte få någon påverkan på ett lag som fortsatte att växa och slutligen stå som segrare efter 90 minuter.
Segern lyfte oss ur nedflyttningszonen till 14:e plats. Det var första gången någonsin under Pardew som vi vänt ett halvtidsunderläge till seger (tidigare 43 matcher, sex oavgjorda, 37 förluster).
Den förändrar givetvis inte vårt akuta behov av en riktigt fotbollstränare, men även en skojare som Pardew ska ha beröm när han gör saker bra. Genom att spela Sissoko som innermittfältare korrigerar han ett av sina vanligaste misstag. Genom att inte låta oss retirera ner i eget knä och istället spela modig fotboll ger han oss ett resultat och en insats att vara glada över och till och med minnas. Genom att göra rätt byten i halvtid gör han något så ovanligt som en korrekt bedömning av var matchen rinner ifrån oss.
Mer än något annat fungerade det här som en påminnelse om varför kampen för återtagandet av det Newcastle United man lärt sig älska är så viktig. Det är fantastiskt att känna glädje tillsammans med sin klubb. Vi borde få göra det lite oftare.
Spelarbetyg
Tim Krul - 7
Daryl Janmaat - 6
Fabricio Coloccini - 7
Steven Taylor - 8
Paul Dummett - 6
Vurnon Anita - 5
Jack Colback - 7
Moussa Sissoko - 9
Gabriel Obertan - 4
Ayoze Perez - 7,5
Yoan Gouffran - 6
Remy Cabella - 7
Sammy Ameobi - 8
Massadio Haïdara spelade för kort tid för att betygsättas.
