Bedövningen – del 1: Droppar av obehag

Ett skal. En affischtavla. En klubb som existerar för att existera. The Times nordöstkorrespondent George Caulkin förklarar varför Newcastle United har förlorat hoppet.

Under hösten samlade jag in en ögonblicksbild av Newcastlesupportern. Sjutton personer deltog i intervjuer och skänkte någon makaber form av lättnad, satte ord på vissa saker, bekräftade andra. Proppfulla e-mail, ibland flera sidor långa textdokument, berättar om ett bredare fenomen än något dramatiskt, subjektivt och fabricerat. Vittnesmålen var lika jobbiga som förlösande att gå igenom. Gång efter annan beskrivs ett famlande efter något som tycks finnas kvar i fantasin och det förgångna, men inte längre går att ta på.

Det är skammen som är värst. Över att inte kunna eller vilja försvara sitt lag, över att inte ha något att stå upp för eller något att tro på. Axelryckningar, aldrig nervös eller arg eller glad. Är man fortfarande en supporter om man känner så här?

Som någon sa, supporterskapet är byggt på att resa sig och falla, att vara del av något som lyckas och misslyckas. I andra halvan av den här porträtteringen är målet att visa hur den här situationen har raderat ut den dimensionen och vänt klubb och supportrar bort från varandra. Det finns därför anledning att först etablera vad "den här situationen" faktiskt handlar om.

"The ground is so quiet now. Nobody has got the enthusiasm for it; life has been sucked out of the club, which has been permeated down from the board, almost down to the players you feel. You can't just suck the life out of a club", konstaterar Shaun Custis. Han pratar i Sky Sports Sunday Supplement där vi bjuds en deppig diskussion, men också ett eko av vad många av de etablerade engelska sportjournalisterna uttryckt den senaste veckan.

"He's running Newcastle United like a shop. And you can't. Because you can't put emotions up for sale", menar Henry Winter.

Tony Evans på The Times klär inte upp sitt resonemang. Han låter som en av de mest luttrade och dramatiska Newcastlesupportrar du kan hitta.

”This is not a football club. We should not think of it in these terms. It is a moneymaking business for Mike Ashley. So, this is what the manager will have to do. Finish 10^th or higher but not in a Europa League place (it makes no cash). Sell players when reach maximum value. No cup run. Take criticism from crowd. Fancy that? Me neither”.

På The Times jobbar även George Caulkin. Han fick anställning på tidningen 1998. Förutom sin egen bevakning av fotbollen i nordöst har han spökskrivit Sir Bobby Robsons kolumn och senare även My Kind of Toon, en självbiografi som färdigställdes under Bobbys sista månader i livet. Då, mot slutet, stod George och Bobby varandra nära. När den adlade nationalikonen från Durham somnade in i augusti 2009 tillfrågades George av Lady Elsie, Sir Bobbys fru, om att bli ambassadör för The Sir Bobby Robson Foundation. Han är än idag en förgrundsfigur i organisationens arbete för att bidra till cancerforskning.

Karriären som sportjournalist har gjort honom synonym med fotboll i norra England. Han är något så ovanligt som populär bland både Sunderlandfans och deras svartvita fiender i grannstaden. Dessutom medverkar ofta i The Times välrenommerade podcast The Game. Hans texter präglas av en djup förståelse för nordöstregionen och sportens förmåga att symbolisera områdets stolthet och förhoppningar.

– Jag hade inte mycket till övers för den tidigare regimen hos Newcastle United. De överspenderade och det fanns en institutionaliserad arrogans som satte ett högre värde på trofévärvningar än lagbygge. Det fanns gånger när man la sig i tränarens arbete och det fattades dåliga beslut. St. James' Park stod på kvicksand. När de lämnade blev rika män ännu rikare på klubbens bekostnad. Sir John Halls vision i all ära, men pengarna han spenderade var aldrig hans egna.

– Det fanns många saker jag hatade och många saker jag ifrågasatte, men det fanns aldrig anledning att ifrågasätta en fundamental aspekt av klubben. När de anställde tränare, när de värvade spelare var det med målsättningen att vinna något. Det var ambitionen, det var idén.

– För mig är det den uppenbara skillnaden med Mike Ashleys ägarskap. Klubben strävar inte längre efter sportslig ära. Cuper – det Newcastle jag växte upp med var av tradition ett cuplag – är inte längre "prioriterade". När Derek Llambias, klubbens före detta Managing Director, pratade uppmuntrande om stabilitet fanns det ett antagande om att han menade självförsörjande, bra hushållning, bygga ett lag som blir bättre över tid. Istället betyder stabilitet mittenlag, säkerhet, ta in TV-avtalet, sälja de bästa spelarna till de bästa budgivarna. Stabilitet är ett ändamål i sig.

I fotboll har stabilitet blivit synonymt med något bra. Klubbar ska vara stabila och om något omvälvande händer är det viktigt att snabbt återfinna ett tillstånd av just stabilitet. Men Caulkin menar att Newcastles användning av begreppet i själva verket handlar om något annat, något som inskränker på klubbens vilja att konkurrera. En tolkning som många supportrar delar med honom. Har jakten på stabilitet de senaste åren förändrat relationen mellan klubben, fansen och staden Newcastle?

– Tveklöst. Till att börja med har vi de frätande besluten. Från behandlingen av Kevin Keegan och Alan Shearer, nedflyttningen, anställningen av Dennis Wise och Joe Kinnear (två gånger), två misslyckade försök att sälja klubben, omdöpningen av St. James' Park, engagemanget med Wonga som tröjsponsor, försäljningarna av Andy Carroll och Yohan Cabaye. Ett fullständigt miserabelt facit i cuptävlingar; bara en gång har man tagit sig förbi en fjärde omgång under Ashley. De torra företagsredogörelserna som härrör från klubben och bara i fråga om ledningens prioriteringar.

– Kommunikationen är fruktansvärd. Försök att initiera en dialog från kommunens sida har inte givit något resultat, den MP (medlem av parlamentet, lokalpolitiker) vars valkrets omfattar Gallowgate fick inte ens ett svar från Ashley när hon (Chi Onwurah, red. anm.) bjöd över honom till House of Commons. Under 2014 var resultaten bedrövliga. Cabaye lämnade och ersattes inte, Newcastle har förlorat fyra gånger i rad mot Sunderland och Alan Pardews förhållande till supportrarna, innan hans sorti, kändes ohållbart. Det droppar, droppar, droppar av medelmåttighet, distansering och obehag och Sports Directs varumärke.

Just medelmåttighet är inget utmärkande för dagens upplaga. Att följa Newcastle United under de senaste decennierna har medfört långa perioder vilka kan beskrivas som just mediokra. Det finns en karaktäristisk förmåga att inte leva upp till potential, ett återkommande tema med några få fantastiska undantag som påminnelser om vad som kunde vara. På planen har resultaten varit värre, men ändå upplever många supportrar den här perioden som annorlunda. Varför?

– Du har rätt, klubben har varit i mer farofyllda positioner än nu, men har det någonsin känts så här tomt? Det känns som ett skal, ett glorifierat arbetslag för Sports Direct, en affischtavla.

– Jag växte upp när Newcastle var ett djupt mediokert lag, men det fanns alltid hopp, alltid en tro på att saker kunde bli bättre, alltid en spelare att titta på, alltid en tilltro till möjligheter. För att citera Michael Martin, redaktören för true faith, är det nu en klubb som existerar för att existera. Det är helt enkelt inte det utbyte som hör hemma i Newcastle. När Keegan ledde klubben till uppflyttning 1993 pratade han om Manchester United med ord som "vi kommer och tar dem". Den vägen är mer eller mindre blockerad nu, men det förnedrande är att de har slutat försöka.

I yrkesrollen har bevakningen blivit komplex. Det är helt enkelt lättare att skriva om andra klubbar. Att han själv hyser känslor för Newcastle är uppenbart för den som läser texterna eller iakttar reaktionerna när de ofta demoraliserande nyheterna väller ut från St. James' Park. Han pratar om en "disconnect" som han inte upplevt tidigare. George är 44 år och menar att han länge trodde att det var en generationsfråga. Han säger att fler och fler ur yngre generationer, som jag, börjar vända ryggen och sätta problemet i ett annat ljus. Men Newcastlefans som känner sig just bortkopplade från klubben är fortfarande oense på vissa punkter. Medan några riktade mycket kritik mot Alan Pardews villiga försvar av Ashley innan denne lämnade klubben, valde vissa att lägga fokus på ägaren – andra pekar på båda två.

– Pardew hade nått en punkt när det inte var möjligt att hitta ursäkter för honom längre. Han kom in i jobbet med öppna ögon. Jag hade först ett mått av sympati för honom med tanke på vilka omständigheter han jobbade under – sprickan mellan spelartruppen och klubbledningen när han kom in, spelarförsäljningar som fick luften att gå ur, klubbens ovilja att kapitalisera på medvind och det faktum att han var klubbens talesperson på alla punkter. Men den sympatin dog ut över tid. Femteplatsen och äventyret i Europa var suveräna och jag har lyckliga minnen av båda, men det här är en klubb som klättrar ned från plattformar snarare än bygger vidare från dem.

– Hans historia i cuperna är pinsam, hans derbyfacit likaså. Och 2014, med sina förskräckliga resultat, incidenterna med Pellegrini och Meyler, en del ohygglig fotboll och spruckna relationer. Till slut räcker inte "better the devil you know" som resonemang. Det var dags för honom att gå, det enda som förvånade var att det var på hans egna villkor.

Med Pardew ur vägen synas Mike Ashley mer än på länge. Just nu tycks han vara upptagen med att slå sig ner i knät på Glasgow Rangers, med Sports Directs utbredda närvaro på Ibrox som en tydlig indikation. Samtidigt har han genom klubben kommunicerat att han inte tänker sälja sin tillgång på Tyneside för än tidigast i slutet av säsongen 2015/16. Går det att hoppas på att Newcastle kan vara på väg att hamna i någon annans ägo?

– Jag tror fortfarande att Ashley skulle sälja klubben imorgon om han blev erbjuden pengarna tillbaka. För tillfället är det inte nödvändigt för honom att lämna; klubben är lönsam, han hämtar tillbaka sitt lån och relationen till Sports Direct är positiv för honom. Att han är involverad i Glasgow Rangers är en komplicerande faktor och något jag har svårt att förstå mig på. Staden har drunknat i rykten om potentiella köpare, men inget med mer substans har hänt – hittills.

Med andra ord borde vi inte räkna med någon förändring inom kort. Istället lär livet som glorifierat arbetslag och affischtavla fortgå. En rasering av supporterskapets fundament på Tyneside men även hos oss som utvecklat en affektion på distans, något fortsättningen på den här intervjun ska försöka porträttera. Men under tiden, finns det någonting man kan passa på lära sig som betraktare av Mike Ashleys Newcastle United? George Caulkin är lika cynisk som glasklar.

– Försök aldrig förutspå något. Förvänta dig det värsta och betrakta allt annat som en bonus.

Men samtidigt kan inte droppar av obehag räcka för alltid.

– Dröm om bättre.