Betydelsen av fem segrar – En cynikers tankar och känslor

Efter en katastrofal avslutning på förra säsongen och om möjligt en ännu sämre start på denna säsong har Newcastle plötsligt tagit fem raka segrar. Hur ska man som supporter känna och förhålla sig till dessa segrar? Här är en cynikers reflektioner.

För att sätta scenen till denna krönika vill jag berätta lite om mig själv.

Jag betraktar mig själv som en rationell person som föredrar kvantitativa mått istället för kvalitativa. I såväl arbetslivet som i privatlivet ägnar jag stor del av min tid till att analysera världen utifrån givna ”hårda” premisser. Alla beslut som jag fattar, stora som små, föregås av någon form av cost-benefit analys. Jag är således ingen ”känslo-människa” som agerar och fattar beslut spontant på ”vad som känns bäst”.
Mitt supporterskap är undantaget som bekräftar regeln, här kan jag känna och agera hur mycket som helst. Som Newcastlesupporter kan jag drömma helt utan verklighetsförankring. Jag kan hoppas att just denna säsong och just denna match är tillfället då allt bara går rätt. Jag kan njuta och glädjas av meningslösa händelser, som att Sunderland förlorar. Jag kan bli vansinnig framför tv:n för en utebliven straff, som jag objektivt ser inte heller ska vara straff. Allra mest kan jag av någon anledning jubla och vara glad i en hel vecka när ett lag i svart-vit från en stad i nordöstra England, som jag endast varit i en gång, vinner en fotbollsmatch.
Jag tillhör gruppen som vill få bort Alan Pardew och övriga ledningen så snabbt som möjligt från vår förening.
Denna krönika syftar inte till att åter väcka debatten kring Pardews vara eller icke-vara. Det tror jag inte ens Sisyfos orkar med och har tålamod för. Istället är det här för mig ett tillfälle att reflektera över de känslor och funderingar jag har haft de senaste veckorna.

I’ve been Pardewed

Att bli Pardewed är ett begrepp som många supportar har använt för spelare i Newcastle som presterar sämre än förväntad (eller inte på sin maximala nivå). Spelare som helt enkelt blir sämre och sämre ju längre de spelar under Pardew. Själv känner jag att jag som supporter under de senaste åren blivit Pardewed. Jag är en sämre supporter än jag vill vara. Jag har slutat drömma om framgångar. Jag ser inte fram mot matcher på samma sätt som förut och segrar avfärdas som slump eller enligt devisen ”även en blind höna kan finna ett korn”. Kanske mest förvånande är att alla förluster som radats upp senaste halvåret inte känts nämnvärt. Detta att jämföra med året då vi åkte ur Premier League, då varje förlust på våren verkligen smärtade och det var något man tänkte hela veckorna.

De fem segrarna

Newcastle har nu vunnit fem raka matcher och som ni kanske förstår innebar inte första segern i denna segersvit, mot Leicester, någon större glädje. Det var väl helt enkelt dags att vi skulle slå ett av de sämre lagen i ligan. Denna känsla bekräftades snabbt när Tottenham tog ledningen mot oss, i den påföljande matchen. Sammy Ameobis kvittering direkt på avspark i andra halvlek, kändes mer som ett resultat av ofokuserade motståndare, än skicklighet och taktisk briljans. Men det var ju i alla fall kul för unge Ameobi att göra mål. När sedan Ayoze avgör till vår fördel, är jag mest förvånad men känner att ”detta var ju trots allt lite roligt”, trots en allmänt medioker fotbollsmatch. Frågan som svävar i mitt huvud är: ”Hur glad ska jag egentligen vara? Vi spelade inte så bra och vi lär snart vara tillbaka i gamla hjulspår.”

Segern mot Manchester City var så överraskande att jag avfärdade den som en av de anomalier som inträffar under en fotbollssäsong. En tändande gnista hade dock fötts igen, inte minst då det var våra unga spelare som låg bakom seger.

När Ayoze avgör den sömniga matchen mot Liverpool händer något. Jag hoppar och jublar av glädje och jag börjar faktiskt titta lite i tabellen. Vår rätt trista målsättning om att hamna topp-10 känns plötsligt både görbar och lite spännande. Detta trots att min rationella sida har svårt att vara långsiktig positiv med den nuvarande ledningen.

Jag börjar dock se fram emot matchen mot WBA. Inte heller den var någon fantastiskt fotbollsupplevelse men två snygga mål bäddar för den femte segern som jag njuter av.

Vändningen?

Så är detta vändningen för Pardew och klubben? Nej jag tror inte. Vi har haft sådana här sviter tidigare för att sedan implodera (t.ex. förra året) och förmodligen gör vi det igen. Visst Pardew verkar äntligen spela med lite nytt manskap vilket han ska beröm för. Det är nog inte en slump att vi spelar mer vårdat när Williamson har varit skadad och borta från startelvan. Det är inte förvånande att Sissoko är mer dominant och involverad i spelet när han spelar centralt istället för på kanten. Det är inte konstigt att våra yttrar gör poäng när Gouffran sitter på bänken och vi spelar med kreativa yttrar istället för hårt jobbande. Spelet har inte på något sätt varit bländande med det har helt klart varit progress.

Alla de här sakerna borde givetvis Pardew ha insett för längesedan men man säger ju att ”tillfället gör tjuven” och samma sak kanske gäller för fotbollstränare. Pardew har exempelvis haft flera år på sig att inse att Abeid är en duktig spelare men han får chansen först nu. Detta efter att mittfältaren imponerade i en match där Pardew mer eller mindre formerade laget för att förlora. Men som sagt ”tillfället gör tränaren” och samtliga ovanstående tillfällen har Pardew nu tagit, oavsett om han borde ha gjort det tidigare eller ej.

Eftersom vi lär ha kvar Pardew under den överskådliga framtiden får jag börja göra som man tvingas göra i livet i allmänhet, spela med de kort man har blivit tilldelad och göra det bästa av situationen. Så när Newcastle kliver in på planen på lördag, kommer jag att för första gången på länge vara laddad som på den gamla goda tiden. Jag kommer drömma om sex raka segrar och en Champions League plats som hägrar. Inte för att jag rationellt tror på det, utan för det är den supporter jag vill vara och den supporten jag behöver vara, i alla fall för en stund.