Därför är Newcastle genomruttet
Varför? Hur? Vad? Tre frågor som någon i Newcastle United måste besvara. I rätt ordning. Vad charlatanen Mike Ashley tänker, tycker och (inte)säger är föga intressant då vi känner till hans bevekelsegrunder allt för väl. Pengar. Vad jag vill se är någon som på allvar tar sig itu med dessa spörsmål.
Få klubbar i Premier League, kanske till och med i hela världen har så mycket potentialitet som Newcastle United. Vi tillhör topp 20 (12;a) i Europa vad beträffar publiksnitt. Inför 2015/2016 så hade vi ett netspend på nya spelare som placerade oss på sjätteplats i Europa (£47.7m). Tillsammans med Sunderland så har Newcastle ett enormt upptagningsområde i scoutandet efter nya talanger och sett till historien har regionen bjudit på många världsklasspelare. Alan Shearer, Paul Gascoigne, Bobby Charlton, Chris Waddle, Peter Beardsley m.fl.
Av någon anledning håller dock hela norra England på att ruttna bort i fotbollssammanhang. Dagens ungdom vet inte vilka Leeds United är. Sunderland är som alltid lika obetydliga och få ser Newcastle som ett storlag idag. På skolan där jag arbetar vet knappt barnen vilka Newcastle är.
- Är det dom som ligger i botten? Dom svartvita? Varför håller du på ett sånt skitlag?
Ett sådant skitlag. Hur ska jag förklara för barnen att Newcastle inte är ett skitlag.
- Vi har faktiskt 50 000 på varje hemmamatch, vi köpte spelare för en halvmiljard i somras och innan du var född var vi kända som The Entertainers. Vi spelade den vackraste fotbollen i hela Europa. Vi har en svacka nu men vi kommer igen.
Jag tror knappt på mina försök till svar längre. Vi är ju ett skitlag just nu. Min sambo som också är ett stort Newcastlefan sa så här efter förlusten mot Crystal Palace och slängde handuken (symboliskt) rakt på teven.
- Vi har ingenting att vara stolta över längre. Den här klubben har blivit så jävla trött. Ett riktigt jävla fittlag är vad vi är.
För att nysta fram ett svar eller en någorlunda stringent analys kring vår situation måste vi gå djupare in i de frågor som ställdes i ingressen. Varför, hur och vad.
Ett stort företag och stora idrottsföreningar börjar inte med frågan VAD ska vi vara. Det är fråga nummer tre. De börjar med frågorna i rätt ordning och då börjar man med; 1. Varför. Låt mig blicka tillbaka, analysera dagens läge och identifiera ett framtida varför.
Newcastle United är arbetarlaget som sprider hopp, tilltro och gemenskap i en region där dygd, hårt arbete och fotboll har varit ledorden i generationer. Newcastle upon Tyne har varit en stad med människor som knyter näven i fickan, kliver upp klockan fem på morgonen och åker ner tre kilometer under jorden för att jobba i kolgruvorna. Istället för att klaga så skämtas problem och bekymmer bort i en solidarisk gemenskap. Likadant har Newcastle United fungerat. Spelarna som burit sjöhästemblemet över sitt hjärta har krigat, skitat ner sig och samtidigt underhållit med fart, finess och övertro. Idag ser jag ser inget hopp när jag tittar på matcherna längre. Jag ser ingen som vill skita ner sig och ingen som vill underhålla.
Paradigmskifte.
Newcastle upon Tyne är inte längre en industristad med kolgruvor och stål. Tider förändras och idag är staden mer förknippad med shopping, fest och ett välansett universitet.
Vill man identifiera staden med fotbollslaget och vice versa? Jag tror det vore en fördel. I Newcastles fall är det i princip oundvikligt. St James Park är stadens kärna och centrum. Varje lördag ser det ut som en stadsfestival med en aldrig sinande svartvit kortege som vandrar upp för kullen längs med St James Blvd. Kanske är det dags att identifiera Newcastle United med något nytt? Något som ligger i paritet med staden?
Ashleys Regim har långsamt men konsekvent tvättat bort dåtidens varför och ersatt det med innehållslös personlig girighet. Namnbytet på arenan, Wonga som huvudsponsor och Sports Direct som reklampelare har ingenting med Newcastles varför att göra. Bara med Ashleys varför; tjäna pengar på klubben till vilket pris som helst. Att Ashley dessutom icke-kommunicerat med både stad och fans har inte gjort det hela bättre.
Hughton, Pardew, Carver och McClaren har alla försökt att bygga på de gamla värdena. Den enda som lyckats, så det har känts i hjärtat, är Chris Hughton i min bok. Det fanns stolthet, dedikation och lekfullhet i Hughtons lagstomme.
Pardew ärvde därigenom ett fundament och byggde vidare med spets i form av Ba, Cabaye, Ben Arfa och Tiote. Men när fundamentspelarna sålts ut och spetsen trubbats av började gruset gnissla i maskineriet. Relationen Pardew – Newcastle var redan från början en dålig match. Trots framgången i början blev Pardew inte tagen till fansens hjärtan. Utan bekräftelse från sina egna och utan mandat att bygga det lag Pardew själv ville var vägen ner i diket utstakad. Men nog om Alan Pardew. De långsikta förutsättningarna fanns aldrig där. Punkt. Dessvärre är det sportsliga intresset så lågt och arrogansen så hög att Ashley inte lärde sig något av historien. Det visade han när Steve McClaren anställdes.
Vilket ”VARFÖR” behöver vi nu?
Stolthet, hopp och något kul att konsumera. Resultatet är inte det primära. Jag skiter i om vi slutar 16 eller 7 i ligan. Vad jag vill ha är något att identifiera mig med igen, något att känna stolthet över och något som påverkar min lördag. Spänning, underhållning, kamp. Vad som helst utan likgiltigheten som lyser i spelarnas ögon och som dessvärre allt mer smittas över till oss fans. Staden Newcastle har lyckats transformeras och bytt skepnad från skitigt kolstad till innovativ universitetsstad med mycket fest och shopping. Finns det något NUFC kan lära av staden här?
Varför ska jag idag heja på och investera i Newcastle United? En högst rimlig fråga. Ge mig och alla andra fans svar på det så lovar jag att vi sluter upp. Vi vill inget annat än att sluta upp igen. Men det måste finnas en idé, en vilja och ett fundament och om ingen knäcker svaren på dessa frågor är jag rädd att vi går samma öde till mötes som Leeds gjorde för drygt tio år sen.
När du har ett varför kan du börja konstruera ett HUR.
Hur ska vi då gå tillväga framöver för att bli vårt varför. Ett förslag är att börja med att fråga spelarna som klubben förhandlar med om de är intresserade av troféer, snabb five minutes of fame och feta löner. Bygg inte på det nu. Bygg grund igen och erbjud möjligheten till legendarskap om de ger sitt hjärta och yttersta. Visa det genom att inför varje hemmamatch låta fansen jubla över en ”legendsektion” på St James´s där spelare som Shearer, Rob Lee, Beardsley, Solano, McDonald, Shola Ameobi, Jonas Gutierez m.fl har sin fasta stol. Låt ungdomarna drömma om att själva, en dag sitta där och ta emot fansen kärlek. En kärlek byggd på respekt, inte på framgång eller prestation i första hand. Låt spelarna ha roligt på plan. Visa det genom målgester, leenden och ett vackert spel. Jag skiter i om vi förlorar så länge alla kämpar och ger sitt yttersta och så länge några galna svartvita gubbar försöker sig på lite klackar, tunnlar och vackra väggspel.
Låt de betalande supportrarna på läktaren uttrycka sig fritt. Gör inte som ni gjort och cutta sönder klacken. Förbjud inte banderoller. Ge dom något att vara stolta över så kommer majoriteten skötta sig.
Blanda inte heller ihop päron med förgiftade äpplen. Vad menar jag med det? Jo. Har du en stolt tröja med anor från 1892 så låt inte ett uselt skämtföretag som gör livet sämre för de flesta (Wonga) pryda denna svartvita dress. En symbol är ändock en symbol och låt då fansen och spelarna känna glädje kring denna symbol. Varje gång jag ser en flaska, burk eller kapsyl från en Newcastle Brown Ale så blir jag glad och känner igen mig. Ser jag Wonga blir jag i bästa fall arg, i sämsta fall likgiltig.
Ta hand om dina egna och behandla dem med värdighet. Klubbens agerande i somras mot Jonas och Ryan Taylor får mig att skämmas. Sänder det bra signaler till nya spelare?
Mitrovic, Wilnajdum och Mbemba känns faktiskt lite rätt. Jag är inte övertygad ännu men intuitionen säger mig att de bär de attribut vi potentiellt kan bygga på. Dessa egenskaper kommer dock ätas upp av klubben uppifrån om klubben själva inte längre vet sitt varför och hur.
Vad är då Newcastle United? Sista frågan. Inte är vi stolta idag. Inte är vi några underhållare. Vi är ett skitlag just nu. Varför säger då McClaren och Company att vi är något som vi inte är? Vem lyssnar på en sådan ledare? Nä. Börja med frågorna igen med rätt personer som ställer frågorna. I rätt ordning. McClaren har för mig visat sig vara fel. Jag tycker att hans trackreckord stärker min tes.
Ny Struktur. Bygg nytt från grunden (hejdå Colo, Tiote och Cissé) och låt staden bli en del av laget igen och laget en del av staden.
Den största förhoppningen är såklart att Mike Ashley säljer till någon som bryr sig. Men det kommer ju inte hända för han bryr sig inte.
