Den siste charlatanen
Spelet är över för Alan Pardew. På lördag talar mycket för att hans era på Tyneside slutligen går under i en visselstorm som sällans skådats.
För många stod det egentligen klart när Adam Le Fondre gjorde 2-1 för Reading och Newcastle föll på hemmaplan mot ett lag som skulle komma att krascha ut ur Premier League. Men det dröjde fram till transferfönstrets stängning för två veckor sedan. Mapou Yanga-M'Biwa och Hatem Ben Arfa forcerades ut ur klubben på tränarens bevåg.
"And their record suggests were they going to feature this year?", kommenterade en sedvanligt självsäker Alan Pardew efteråt. Vad han kanske innerst inne anade var att det var en manöver som skulle kratta vägen bort från nordöstra England en gång för alla.
Det hade gått 21 månader sedan Readingmatchen, men nu tröt allt tålamod. En tränare som många gånger hade kommit undan för enkelt försvagade medvetet en trupp som redan stod utan ett antal livsviktiga ingredienser, allt för att göda och skydda sitt ego.
Ord blev handling med hjälp av ord när drygt 50 Newcastlesupportrar hjälptes åt att sätta upp www.sackpardew.com. Där samlade vi all statistik, alla citat, alla myter, alla ursäkter och alla lögner som skapat en förgiftad atmosfär inte bara innanför klubbens väggar, utan även bland supportrarna. Vi skrev ihop ett antal artiklar som utredde och gav sammanhang åt de många negativt präglade rekorden, motsägelsefulla påståendena och vår nu hårt ansatte tränares ovärdiga beteende (knuffade domare, skallade spelare, könsord till motståndartränare med mera).
Förklaringarna har varit många. Självklart ville en betydande del av supportersfären tro det bästa om en tränare som guidat sitt lag till femteplatsen. Det har hetat att vi varit skadedrabbade, att Europa League kommit i vägen, att spelare sålts bakom hans rygg och att vi trots allt kom 5:a. Inget av dessa argument framstår som relevant i ljuset av den helhetsbild som nu tydligt framträder.
Från Pardews eget håll har ursäkterna varit än mer kreativa.
“I think the formation thing is getting in the way of what we’ve got to do. That’s winning headers, running faster and showing a desire to win the game.”
“The grass was a bit long for our liking”
“We don’t seem to be able to get through this tie. For the last three years I don’t know, it’s science against me.”
Det låter som citat från David Brents misslyckade karriär som fotbollstränare, men det är inte det. Det är Newcastlesupportrarnas vardag sedan december 2010. Vid sidan av resultat som följer samma tema som resten av Alan Pardews karriär. En karriär som hade strandat i League One innan livlinan firades ned av Derek Llambias och Mike Ashley. Charaden som hans återkomst till Premier League har inneburit är nu mycket nära sin slutscen.
sackpardew.com har fått stort genomslag och omnämnts i The Guardian, Daily Mail, The Independent, The Mirror, Daily Telegraph, Northern Echo, The Chronicle, The Sun, norsk media, Aftonbladet, BBC News och på Sky Sports, för att nämna några. Initiativet hjälpte till att mobilisera supportrar till en reproduktion av reaktionen som ägde rum mot Cardiff City under maj månad när Newcastle föll handlöst mot Southampton i lördags. Ett uppror mot Alan Pardew och hans försök att anpassa Newcastle United till sitt eget syfte; behålla jobbet.
Det här handlar inte om de fyra matcherna som Newcastle har spelat den här säsongen utan att vinna. Det handlar inte om förväntningar på Champions League fotboll. Det handlar inte om en tränare som är bakbunden av sin ägare. Det handlar om två år där Newcastle United med undantag för november 2013 spelat nedflyttningsfotboll. Under 2014 är resultaten värre än jag någonsin har upplevt, värre än säsongen när klubben föll ur Premier League 2008/09. Efter 24 matcher har Newcastle United förlorat 16 och bara vunnit fem, gått mållösa ur 15, gjort blyga 19 men släppt in 46 mål. Vi har förlorat med 3-0 eller 4-0 ÅTTA gånger.
När den förminskande stereotypiseringen av Newcastlefans som naiva människor som "förväntar sig för mycket" och borde "rannsaka sig själva" har avfärdats med den fakta som presenteras på sidan och ovan brukar frågorna ofta handla om vem som ska träna klubben istället.
Att det troligtvis oambitiösa och grå tränarvalet som följer skulle vara en anledning att behålla Pardew ter sig märkligt. Om du drunknar stannar du inte i vattnet eftersom det kan börja brinna på land. Det kan helt enkelt inte bli mycket värre innan vi åker ur, igen. Ingen tränare skulle få ut mindre av det här spelarmaterialet utom möjligtvis Joe Kinnear. Jag själv och många med mig har kommit till en punkt där jag är beredd att ge Tony Pulis eller Tim Sherwood chansen. Det är helt enkelt någon annans tur nu.
Det finns även en annan möjlig väg framåt. Den härleds ur det faktum att det är fullkomligt omöjligt att gissa vad Mike Ashley gör härnäst, som vanligt. Vem hade trott att Newcastle United skulle gå från en transferpolicy som handlade om att värva Ryan Taylor och Kevin Nolan, eller Fabrice Pancrate på fri transfer, till att värva några av de mest eftertraktade spelarna från franska, holländska eller tyska ligan? Han har nu sett konsekvenserna av en tränare som inte är vald på merit. Han kanske ser poängen i att anställa någon som dels förvaltar hans investeringar, dels inte förorsakar samma dödliga atmosfär på St. James' Park. Livet för Ashley blir enklare om supportrarna inte upplever laget som ett uttryck för hans bristande intresse i lika hög utsträckning.
På lördag parkerar Alan Pardew i en helvetisk återvändsgränd när Hull och symbolen för allt annat, Hatem Ben Arfa, gästar St. James' Park. Arenan kommer vara fylld av hat, av människor som vill se sitt eget lag förlora för att få ett slut på det elände som hans tid på tränarbänken utvecklats till. Det blir också det arv Alan Pardew lämnar hos Newcastle United, en klubb som återigen är på väg att decimeras till ruiner både på och utanför planen. Han har inte många andra än sig själv att skylla.
