Det är lugnt grabbar, glaset är halvfullt
Det blev en trivsam kväll för kanonjärerna från London som kunde promenera sig till en seger i slutändan mot Steve Bruces skator.
3-0 förlust borta mot ett formstarkt(nåja) Arsenal är ju inte hela världen. Men ibland kan inte allting summeras av resultattavlan vilket verkar vara en svårbegriplig detalj att ta till sig för i synnerhet engelska fotbollsexperter.
Efter första halvleken har Newcastle ett bra läge att få med sig poäng i det här mötet. Arsenal hade svårt att ta sig igenom Steve Bruces försvarsmur även om Darlow i vanlig ordning tvingades till ett par fina parader under de första 45 minuterna. Men som resultatet ofta kan vara med unga spelare så verkar Arsenal vara ett lag som lever en del på inspiration och flyt i spelet. Och därför fanns det möjlighet för Newcastle att störa och få detta laget ur rytmen och på så vis sluga sig till poäng. Det var väl där hoppet låg knutet till. Detta hände dock inte under den andra halvleken.
Arsenal tar ledningen tidigt in i den andra halvleken. Thomas Partey visar att han kommer tillföra Artetas lag mycket i form av kvalité. Han skapar sig fin yta på mitten och slår sedan ansträngningslöst en fin kross ut mot kanten till Aubameyang. Arsenalkaptenen driver sedan bollen till utkanten av straffområdet. Emil Krafth gör vad han kan i defensiven genom att försöka styra ut Aubameyang till vänster så att han ska tvingas avsluta med sin svagare fot. Dessvärre är ju 31-åringens svagare fot inte märkbart mycket svagare än hans starkare fot utan han stänker upp den i nättaket. Något onödigt mål att släppa till därför att Darlow står för ett okaraktäristiskt(den här säsongen åtminstone) halvsvagt ingripande där han rusar ut helt i onödan och sedan lägger sig alldeles för tidigt. Det korrekta beslutet för att Darlow där hade ju varit att stanna på linjen och lita på sina reflexer eftersom Darlow är en väldigt reaktionssnabb målvakt. Då hade det förmodligen inte blivit mål. Men man knappast gnälla för mycket på Northamptonsonen för utan hans prestationer den här säsongen hade ju Newcastle stått på 10 poäng om ens det.
Matchen dog efter detta. Domaren hade på riktigt kunnat blåst av den. Game, set and match. Och det är väl detta som är oroande just. Det är inte att Newcastle förlorar med 3-0 utan det är sättet man förlorar på. Resultattavlan berättar inte hela sanningen.
Arsenals 2-0 mål visade på Newcastlespelarnas håglöshet. Arsenal ställer om i vad som kan vara den långsammaste omställningen jag någonsin har sett. Det blev extra komiskt av att Emil Krafth deltog i offensiven i anfallet innan men slog ett misslyckat inlägg och sedan joggade tillbaka i närmast promenadtakt och han försvann aldrig ur bilden. Man kunde följa med hela hans trivsamma joggingtur tillbaka till eget straffområde. Men trots att Arsenal anföll i kryptakt så hann inte Newcastlespelarna med. Och detta berodde ju såklart på att de inte ens försökte hinna med. Luften hade gått ur, matchen var redan förlorad.
Och sedan gjorde Arsenal 3-0 och hade bud på något mål till men Darlow satte stopp för det.
Arsenal gör ju ingen lysande insats här direkt. Men de vinner tämligen enkelt ändå och att Newcastle är i en sådan situation där ett underläge tar död på all förhoppning om att få med sig ett resultat är oroväckande. Newcastle saknar ett tryggt system att falla tillbaka på och det har i princip alla de trogna supportrarna som besitter analytisk förmåga raljerat om i 12 månaders tid. Steve Bruce behöver medgångsvindar och momentum för att få med sig resultat och just nu blåser det kraftig motvind.
Steve Bruce mår nog knappast bättre psykiskt än den genomsnittlige supportern för stunden.
Fotbollsjournalisten George Caulkin som främst skriver om Newcastle på The Athletic publicerade en intressant artikel häromdagen vars uppgifter bekräftar vad man ser ute på planen. Enligt anonyma vittnesmål från spelargruppen så redogör Caulkin att omklädningsrummet ska ha möts av förvåning när Steve Bruce avslöjade i intervjuer efter Sheffield United förlusten att Sean Longstaff och Ryan Fraser hade spelat som "falska tior". I synnerhet Fraser och Longstaff själva ska inte haft någon susning om att så var fallet.
Anledningen till att Newcastle är det sämsta laget i serien rent offensivt, det laget som skapar minst chanser i serien är kopplat till en brist på metodik och taktik. Newcastle verkar inte ha några inövade anfallsmönster alls. Spelarna ger ofta intrycket av att rollspela som förvirrade höns när de ska anfalla.
Rafael Benitez främsta bidrag under sin tid på tronen var ju införandet av en tydlig plan, en metodik, en röd tråd i rekryteringen och i spelet. Gary Neville hävdade nyligen att Newcastle hade mycket bättre spelare under Benitez som i Ayoze och Rondón. Detta har man hört tidigare. Detta argumentet faller ju rätt så pladaskt. Ayoze värvades alltså in för kaffepengar från spanska andradivisionen och var under stora delar av sin tid i Newcastle tämligen medioker. Benitez fick återkommande kritik för att han spelade spanjoren. Ayozes målgest sista säsongen var alltså att springa ut till Newcastlepubliken och sätta fingrarna i öronen för att signalera att han inte bryr sig ett dugg om deras kritik. Sedan under den sista våren exploderade spanjoren och var bäst på plan gång på gång. Det var framförallt så att Benitez fick den sista biten han behövde offensivt i Miguel Almirón för att få dit den perfekta balansen. Under det sista halvåret var Newcastle ett av seriens bäst lag, i synnerhet offensivt där den offensiva trion kunde straffa alla lag och de kompletterade varandra väldigt fint. Benitez hade tålamod med Ayoze och lät honom växa och utvecklas, han var knappast någon kvalitetsgaranti när Benitez anlände. Rondón är alltså en bättre anfallare än Callum Wilson men det var Steve Bruce enligt sin egna utsago som ville ha Wilson och som var anledningen till att Newcastle pyntade 20 miljoner pund för honom. Salomon Rondón å andra sidan var mycket billigare då han endast var på lån. Newcastle har återvänt till samma rekryteringsröra som man stod för innan Benitez kom. Det vill säga spelare värvas in helt oberoende utav varandra. Det finns ingen röd tråd överhuvudtaget. Och detta är kopplat till Steve Bruce precis som det var kopplat till Steve McClaren och Alan Pardew tidigare, det vill säga det är tränare som inte har några tydliga idéer eller system som en rekryteringsansvarig kan använda som mall och verktyg vid rekrytering.
40 miljoner pund för en vilsen brasse som man inte har en aning om vad man ska göra av.
Och Alan Shearers och Gary Nevilles snack om att spelarna måste ta sitt ansvar är också ett argument som faller pladaskt. Det finns spelare som är närmast oberoende av vilken tränare som coachar dem. Som kan prestera utan instruktioner och guidning men de spelarna är på tok för bra för Newcastle United. Allan Saint-Maximin är visserligen en spelare som bevisat att han är förmögen till detta men fransosen är samtidigt oroväckande skadebenägen där muskelskadorna avlöser varandra och detta är väl anledningen till att han hamnade i Newcastle United än i en mer framstående klubb.
George Caulkin skriver också att det finns folk inom klubben i olika roller som är oroliga för vad som skulle hända om Newcastle blev indragna i en nedflyttningsstrid. Det finns en oro att om detta sker kommer Newcastle åka ur. Detta stämmer överens med vad jag tänkt tidigare. Det känns vitalt för Steve Bruce att undvika nedflyttningsstrid till varje pris men detta är dock inte kopplat så mycket till Steve Bruce utan detta är på grund av herren på toppen. I en nedflyttningsstrid så är alla som är inblandande dysfunktionella byggen på ett eller annat vänster och det är ganska sällan som "det bästa laget" klarar sig kvar utan det är snarare det laget med mest glöd, drivkraft och kampmoral som vinner den sista biljetten. Helt enkelt det laget med mest att spela för. Och Newcastle United anno 2021 är ett lag och en klubb helt utan glöd. Man är som ett skepp utan segel som flyter runt i atlanten helt utan kompass.
Jag blev informerad i min förra artikel att fotbollens ABC är att endast sparka tränare när det är kris. Detta håller jag givetvis inte med om, det går emot simpel logik. En kompetent ledning väntar ju inte med nödvändiga förändringar förrän krisen är över en. Man förändrar innan det blivit verklig kris med syfte att just avvärja krisen. När det väl blivit kris kan det mycket väl vara för sent redan. Däremot kan jag köpa argumentet att ett tränarbyte är onödigt då krisen redan är här och omöjlig att avvärja.
Därför att enligt rykten var ju Steve Bruce Newcastles 11:e val när han anställdes. Väldigt många tränarkandidater tackade nej till jobbet. Detta är sängen som Mike Ashley har bäddat, Newcastle United är ingen attraktiv klubb att träna som resultat av hans ägandeskap. Så de tränarkandidaterna som är tillgängliga och som är villiga är förmodligen inte särskilt mycket bättre alternativ än Steve Bruce. Eller åtminstone så är de inte tillräckligt mycket bättre för att åstadkomma de nödvändiga förändringarna som krävs.
Tydligen så har Greg Tomlinson, ordförande för Newcastle Supporters Trust skrivit ett brev till Ashley där han hävdar att Newcastle "is in danger of sleepwalking to relegation". Detta är också taget ur George Caulkins text och detta är verkligen en perfekt beskrivning av Newcastles säsong hittills och hur man som supporter känner just nu. Det känns verkligen som Newcastle befinner sig i en långsam promenad mot nedflyttning.
Om man låtsas att man inte håller på Newcastle United utan betraktar detta från perspektivet av en neutral åskådare så är det intressant att fundera kring vilka konsekvenser en tredje nedflyttning under Mike Ashley skulle få för denna klubb. Newcastle har haft sanslöst flyt de två tidigare gångerna nedflyttning har blivit verklighet. Anledningen till att Newcastle har studsat tillbaka på en gång vid bägge dessa tillfällen har inte varit kopplat till Mike Ashleys fantastiska kompetens även om Rio Ferdinand förmodligen skulle hävda detta. Utan det har berott på att en tränare har uppstått som ett helgon från ingenstans och enat klubben. Första vändan var det den okända Chris Hughton som saknade meriter som huvudtränare som dök upp och på en gång enade både spelargruppen och supportrarna. Redan från första omgången såg man ingen antydan om någon negativ effekt rent psykologiskt som resultat av nedflyttningen utan Newcastle växte snabbt fram till en ostoppbar ångvält som körde över motståndet i Championship.
Andra vändan var det Benitez som via sina representanter tog kontakt med Mike Ashley och erbjöd sina tjänster. Det är en rolig och intressant detalj att nämna. Att det just var Benitez som kontaktade Newcastle och inte tvärtom. Sedan spelade Benitez hem Championship via noggran planerig och strategande. Man imponerande inte nämnvärt men man gjorde jobbet som krävdes. En plan introducerades som alla köpte och trodde på.
Kommer verkligen Newcastle ha samma tur en tredje gång om nedflyttning blev ett faktum? Det är ingenting man i alla fall kallt kan räkna med.
