WBA - Newcastle2 - 3
En deckarförfattare, en hårdrockande socialist och en paraguayan kliver in i en bar
Det blev till slut seger för Steve Bruces mannar mot WBA vilket innebär att Newcastle avancerar till sjätte rundan i FA-cupen vilket är det bästa man lyckats med i FA-cupen sedan Mike Ashleys intåg i klubben.
Detta var nog den mest trivsamma matchen i år som jag fått bevittna i rollen som Newcastlesupporter. Det osade Newcastle om matchen och inte Steve Bruces Newcastle. Åtminstone inte till en början.
Jag läste Peter Hyllmans blogg på fotbollskanalen nu på morgonen. Och den är ganska rolig fast på ett omedvetet sätt för Hyllman som neutral supporter valde att sluta titta på matchen efter att Stevie Wonder boys ledde med 3-0 men knappt en kvart kvar. Det känns märkligt att skriva en liten rapport om en match där Newcastle finurlighet och kvalité i offensiven gjorde att man vann matchen samtidigt som den förvirrade defensiven höll på att ställa till det.
Miguel Almirón, Newcastle's number ten but only occasionally
Miguel Almirón gick 24 matcher i Newcastletröjan utan att göra poäng. Han fick massiv kritik vilket jag störde mig på för hans kvalité var uppenbar men han fick inte spela i den positionen och rollen som hans färdigheter är som mest gjorda för. Sedan fick Newcastle några skador och Bruce valde att då placera in Almirón centralt i brist på andra alternativ. Helt plötsligt var det slut på måltorkan och Almirón började konsekvent leverera poäng. Sedan råkade Bruce förtränga detta och placera ut Almirón på kanten igen och poängplockandet avtog. Igår var han tillbaka centralt igen och svarade med att stå för dubbla kassar. Almirón är Newcastles främsta offensiva spelare. Han har en fin slutprodukt och så mycket teknik och finess kryddat med ett jättefint spelsinne sista tredjedelen. Han är spelare som just är specialiserad för detta. Det finns en anledning till att det alltid är Almirón som får chanserna. Han måste fortsätta spela centralt och vara en nyckel i den offensiva uppbyggnaden. Han ska inte användas som någon sydamerikansk Stewart Downing.
Saint Maximus, the entertaining gladiator without the killing blow
Allan Saint-Maximin har blivit den stora publikfavoriten som tidigare nämnts. Han är i princip alltid synlig i varje match, det är alltid något slags delikatessnummer man bjuds på. Igår var han riktigt bra, han spelade fram fint till Almiróns första mål och låg sedan även bakom det tredje målet som bör räknas som en assist också när han ryckte sig förbi på kanten och spelade in bollen mot boxen där Valentin Lazaro påpassligt höll sig framme. Sedan utöver det drog han till med ett spektakulärt distansskott som prickade klockrent i ribbans högra kryss. Man lider nästan lite med fransosen att drömmålet inte blev ett faktum. Saint-Maximin är en spelare med tydlig toppklubbpotential. Han har fantastiska spetsegenskaper offensivt, för hans del handlar det enbart om att bli mer effektiv. Han måste börja spela mer rakt och direkt. Han påminner lite grann om Nicolas Pépé. Det var ju ett väldigt roligt klipp från Arsenals match mot Olympiakos som spred sig på sociala medier där Pépé dribblade runt på kanten i flera minuter utan att ta sig till varken skott eller inspel även fast att möjligheterna till bägge två fanns. Lite så är Saint-Maximin också. Om han lyckas blir mer direkt i sitt spel så kommer poängen börja trilla in för skottet, passningsfoten, snabbheten och tekniken finns allting på plats.
The Brazilian is no Emile Heskey!
Min favoritaktion från den här matchen var Joelintons framspelning till Almirón som var ett jättesnyggt mål som helhet. Joelinton klackar bollen snett inått bakåt utan att titta och där dyker Almirón upp i den tomma ytan som gubben i lådan och smäller upp bollen i krysset. Det målet framhäver bägge sydamerikanernas främsta styrkor. Almirón spelsinne sista tredjedelen, förmåga att placera sig i de farliga ytorna samt då Joelinton främsta förmåga. Joelinton har varit den mest frustrerande spelaren i år men min frustration har inte varit kopplat till brassen personligen utan till den sportsliga ledningen i Newcastle som uppenbarligen inte hade någon som helst aning om vilken anfallare det var man brände 40 miljoner pund på i somras. Joelinton är specialskapad i Hoffenheim att vara en anfallare som sätter upp lägen för sina lagkamrater. I Newcastle har han dock använts som en ren ersättare till Rondón, det vill säga grundidén från Bruces sida har varit för de andra spelarna att försöka sätta upp lägen för brassen. Joelinton kommer aldrig bli en stor målskytt på St James' Park men däremot har han fortfarande potentialen att bli en vital spelare offensivt. Newcastle har en märklig offensiv potential på mittfältet nu där det finns många mål att hämta ut. Almirón, Saint-Maximin och Shelvey exempelvis är ju tre spelare med framstående offensiva färdigheter som samtliga har potentialen att snudda vid 10 mål per säsong i mitt tycke. Om Joelintons potential utlöses kan han ju bli den som möjliggör detta. Alltså ingen målkung men en assistmaskin.
The key to a good offense is a good defense
Jag är inte Johan Cruyffs största beundrare direkt men detta är inte kopplat till holländaren alls egentligen utan det är kopplat till hans fanatiska hyllningskör som hyllar holländaren för en typ utav fotboll som han egentligen inte predikade eller stod för. Folk ser honom som Terry Buckingham och Rinus Michels lärjunge. Holländsk totalfotboll som egentligen alltså var engelsk från början. Detta var sant till en början med Cruyff slog om i sitt tänk efter 4-0 slakten som hans Barcelona föll offer för i Europacupfinalen mot Milan i Aten 1994. Men detta är en annan diskussion som inte hör hemma här. En sak jag gillar med Cruyff är flera av hans kändaste citat som jag tycker är pang på rödbetan. Holländaren hävdade att för att man ska kunna spela den främsta formen utav offensiv fotboll så behöver man ha väldigt skickliga defensiva spelare. Hans formidabla Barcelona från tidigt 90-talet innan haveriet i Aten hade ju väldigt framstående defensiva spelare som sällan fick mycket spaltutrymme men på många sätt var mer vitala för laget än de kända offensiva pjäserna. Han sade bland annat att när man jagar mål bör man inte byta in en offensiv mittfältare eller anfallare utan först och främst en defensiv bollvinnare. Väldigt mycket sanning osar över detta. Liverpool spel som helhet och framförallt offensiva spel nådde en ny nivå när Van Dijk värvades. När de offensiva spelarna känner en trygghet bakåt kommer de våga ta större risker vilket leder till mer framstående offensiva aktioner och resultat.
Steve Bruce sade tidigare att han saknade materialet för att spela mer offensivt. Detta är sant fast slutsatsen Bruce dragit är felaktig i mitt tycke. För enligt Bruce saknar Newcastle kvalitén i offensiven. Den offensiva kvalitén finns faktiskt, det är den defensiva som saknas. Detta kan tyckas vara märkligt men det är så det är. Samma problem led Newcastle av under Benitez även fast man under den första säsongen i PL också led av det faktum att man hade väldigt begränsade offensiva spelare med. Men Newcastle är en öppen korridor centralt i ytan mellan mittfält och backlinje och Benitez sätt att lösa detta efter att det blev klart att någon defensiv mittfältare inte skulle anlända var att slå om till fembackslinje. Hans logik var simpel, han kan inte stoppa motståndaren från att komma in i den där farliga ytan så kan han åtminstone se till att det då står fler kroppar placerade mellan moståndaren och målet för då kommer mindre mål att släppas in. Och detta fungerade. Benitez förmåga att utveckla och lotsa mittbackarna mot en ny nivå kom också väl till hands. Fabian Schär har gått tillbaka under Bruce till att bli den där ojämna mittbacken som pendlar mellan Baresi/Puyol imitationer och fattigmans Teddy Lucic som han var innan Newcastle. Ifjol var schweizaren en av Premier Leagues bästa mittbackar och kung i princip varenda match han deltog i efter han erövrat en ordinarie tröja. Federico Fernandez har under karriären varit alibimittbackarnas alibimittback men såg okaraktäristiskt bra ut ifjol när han fick chansen. Men i år är argentinaren tillbaka i gamla vanor igen. Som sagt, det är defensiven som spökar och drar ner det här laget. Blandat med det faktumet att Steve Bruce inte gett intrycket av att vara kapabel till en lösning.
Den enda spelaren i truppen där någon form utav hopp kan bildas kring är ju lillebrorsan Matty Longstaff som enligt dem uppgifter jag kan läsa mig till spelade främst defensiv mittfältare under sin tid i Newcastles ungdomsakademi. Sedan är frågan om han verkligen tränade på defensivt positionsspel särskilt mycket. Jag är skeptiskt för britterna är långt efter italienarna, spanjorerna och fransoserna gällande detta. Britterna lever fortfarande kvar lite grann i tanken att spelare ska hoppa fram i sista sekunden och avvärja målchanser medan de övriga europeiska nationerna har funderat i årtionden kring hur man kan stoppa farliga chanser och halvchanser från att uppstå överhuvudtaget. En riktigt bra sydeuropeisk defensiv mittfältare kommer aldrig slänga sig in i dueller "Alan Smith-style" utan istället med min blotta närvaro på planen förhindra motståndaren från att ta sig till målchanser utan att synas. Man förhindrar målchanser genom att positionera sig rätt och täcka/kväva ytor.
Den enda engelska mittfältaren som jag kan komma på såhär på rak arm som specialiserar sig på detta är Jack Cork i Burnley. Detta är också anledningen till att Cork har sådan anonym existens inom den engelska fotbollen. Han har varit Burnleys viktigaste spelare sedan han återvände 2017 och under de första två säsongerna tillbaka hos Dyche spelade han 86 matcher. 86 matcher på två säsonger låter som orealistiska siffror men det är sant, Cork spelade nästintill varenda match för Burnley i ligan, inhemska cuperna och EL. Han var såpass vital för laget. Jag har länge varit den enda personen ombord på Jack Cork tåget och även advokerat för att han bör ha en plats i en engelsk landslagstrupp. Han är ju som sagt typ den enda engelska mittfältaren som är bra på den här biten tillsammans med Jordan Henderson i Liverpool som jag precis kom på.
Steve Bruce, the unwanted hero?
En kritik som Steve Bruce fått som jag inte håller med om är hans prioritering av det inhemska cupspelet. Jag störde mig lite grann på att Benitez öppet struntade i cuperna. Det är helt rätt av Bruce att prioritera detta. För det första börjar det bli svårt att ta argumenten om att truppen är för tunn seriöst från de flesta tränarna som klagar på detta när man ser Getafe promenera vidare i EL och samtidigt slåss om CL i Spanien. Atalanta kör samma övning med sin tunna trupp och låga lönebudget i Italien. Vidare i CL och kamp om topp fyra i Italien. Sheffield United går vidare i FA-cupen och slåss om Europaplatserna med en lönebudget som i runda slängar motsvarar en 1/6 utav Newcastles. Dessutom genom att trotsa Ashleys order gällande detta så tvingar ju Bruce honom att bredda truppen eftersom en sparkning av Bruce inte är det allra lättaste för Newcastle eftersom Steve främst fick jobbet i brist på andra alternativ. Bruce förtjänar beröm för detta i mitt tycke. Newcastle har gått längre i FA-cupen än någonsin tidigare under Mike Ashleys styre. Credit where credit's due.
